BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN: Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen? Kilian McDonnell George T Montague (redaktörer) Utgiven av AKKS, Arbetsgruppen för Karismatisk Förnyelse i Katolska Kyrkan i Sverige, med tillstånd från The Liturgical Press, Collegeville, Minnesota, USA. 1994. Upprinnelsen till föreliggande dokument är den s.k. "Heart of the Church Consultation" som ägde rum i Techny, Illinois, USA den 6-11 maj 1990. Överläggningen fördes mellan nedanstående katolska teologer - varav flera också är verksamma som kyrkoherdar och präster - kring ett manuskript av Kilian McDonnell och George Montague: Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit. Detta manuskript utgavs i bokform 1991 av samma förläggare som till föreliggande skrift. En fullständigare biblisk och historisk dokumentation kring ämnet återfinns där.        Chris Aridas                 George Montague SM        Robert Bedard             Timothy Nolan        Michael Eivers              Donna Orsuto        Donald Gelpi SJ           Dorothy Ranaghan        Boniface Luykx             Kevin Ranaghan        Walter Matthews          Thomas Scheuring        Kilian McDonnell OSB Ledare för "The Heart of the Church Consultation" var Kilian McDonnell och George Montague.             ------------------------------------------------------------------------ Brev från biskop  Sam Jacobs, USA Alexandria stift, Lousiana Biskopsämbetet 7 december 1990 Kära vänner i Kristus! Den 18 februari 1967 fick en grupp reträttdeltagare från Duquesne-universitetetet i    Pittsburgh, Pennsylvania, erfara uppfyllandet av Guds löfte på ett kraftfullt sätt. I  ett ögonblick av nåd utgjöt Gud i sin stora kärlek  sin helige Ande över dem. Han både förde dem in i en medvetenhet om dopet i den helige Ande och lät dem erfara kraften därav. Vad de redan erfarit genom dopets och konfirma-tionens sakrament blev nu levande och verkligt i dem på ett nytt sätt. Av föreliggande dokument och genom många andra studier står det klart att denna pingstens nåd, kallad dopet i den helige Ande, inte är förbehållen någon särskild rörelse utan tillhör hela kyrkan. Detta är ingenting nytt. Det är i själva verket fråga om samma nåd som varit ämnad för Guds folk ända sedan den första pingstdagen i Jerusalem och genom kyrkans hela historia. Denna pingstens nåd har i kyrkans liv och praxis enligt kyrkofädernas skrifter setts såsom normerande för kristet liv och integrerat i varje persons fullständiga upptagande i kyrkan. Genom utgivandet av detta dokument hoppas arbetsgruppen för karismatisk förnyelse att initiera en fortsatt teologisk reflektion rörande pingsten, att hjälpa människor till en klarare medvetenhet om Guds plan för hela sitt folk och att uppmuntra kloka kyrkoledare att i själavården utveckla modeller som är i linje med grundtanken i detta dokument, att dopet i den helige Ande är en naturlig del av kyrkans offentliga, liturgiska liv. Må Gud som satt igång detta verk också föra det till fullbordan i enlighet med sin vilja och i sin tid. Frid!                                     Er i Herren tillgivne                                     Sam G. Jacobs                                                                          biskop av Alexandria ----------------------------------------------------------------------- Brev från biskop Joseph C McKinney, USA Rockford, Michigan 7 december 1990 Kära vänner! Skriften "Blås liv i nådegåvan" har granskats mycket ingående. Biskopskonferensens kommitté för kontakt med den karismatiska förnyelsen har gått igenom manuskriptet vid två tillfällen under dess tillblivelse. På vår uppmaning har även medlemmar av andra kommittéer granskat manuset. Våra synpunkter har beaktats och införts i den slutgiltiga versionen. Vi vill helhjärtat uppmuntra våra bröder biskoparna att på ett seriöst sätt ta sig an detta dokument och att dela ut det bland ledare i kyrkan. Vi tror att det har kraft att stimulera evangelisationen och utvecklingen av ordningen för vuxnas upptagande i kyrkans gemenskap. Skriften tar också på ett positivt sätt upp frågan om den kraftfulla påverkan från de evangelikala kyrkorna i vår tid. Tack för er omsorg i denna fråga.                                                                                                      I Herren Jesus                                                     Joseph C McKinney BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN: VAD HAR DOPET I DEN HELIGE ANDE ATT GÖRA MED ATT BLI KRISTEN? Kilian McDonnell, George T Montague (redaktörer) Utgiven av AKKS, Arbetsgruppen för Karismatisk Förnyelse i Katolska Kyrkan i Sverige, med tillstånd från The Liturgical Press, Collegeville, Minnesota, USA. 1994. --------------------------------------------------------------------- BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN: Vad har dopet i den helige Ande att göra med den kristna initiationen? --------------------------------------------     INTE FÅNGAR I NÅGOT LÄGER "Fick ni den helige Ande när ni kom till tro (Apg 19:2) ?" På denna fråga som Paulus ställde svarar katolska kristna ett helhjärtat "ja" eftersom vi i de kristna initiationssakramenten* verkligen har fått ta emot den helige Ande. Precis som Timotheos uppmanades att "blåsa liv i" den nådegåva han tidigare fått (2 Tim 1:6) så står vi inför utmaningen att åter väcka dopets nåd i oss genom en ständigt djupare omvändelse till Jesus Kristus. Vi, författarna till denna skrift, vänder oss till biskoparna och själasörjarna i katolska kyrkan i USA   för att delge dem vår övertygelse att det som några av den första kristna tidens författare kallade "dopet i den helige Ande" är en nyckel till det kristna livet i hela dess fullhet. I denna skrift avses med dopet i den helige Ande invigningen i det kristna livet samt återupplivandet av dess nådegåvor i den kristnes erfarenhet. Det var genom dopet i den helige Ande som man togs upp i den tidiga kyrkan. Då vi i dag använder termen för att beskriva ett återupplivande av den ursprungliga sakramentala nåd vi  en  gång fick ta emot skall det på intet sätt förstås som tal om ett andra dop.1 Eftersom vi  menar att dopet i den helige Ande inte är begränsat till den  karismatiska förnyelsen, leder oss vår pastorala erfarenhet och teologiska reflektion  till slutsatsen att andedopets nåd är avsedd för hela kyrkan. Dopet i den helige Ande är inte begränsat till något speciellt läger, vare sig liberalt eller konservativt. Det är  heller inte förknippat med någon rörelse, någon böne- eller gudstjänstform eller någon viss typ av gemenskap. Tvärtom är det vår övertygelse att denna gåva, dopet i den helige Ande, är en del av det kristna arv som tillhör alla dem som är sakramentalt inlemmade i kyrkan. Vi samlades på initiativ av arbetsgruppen för karismatisk förnyelse i katolska kyrkan i USA, uppmuntrade av biskopskonferensens kommitté för kontakt med förnyelsen. Vi erbjuder dig detta manifest för reflektion och studium under bön och omdömesgill prövning. ------------------------------------------------------------------------------- EN FÖRSVAGAD FÖRSAMLING BEHÖVER OMVÄNDELSE Den process som initierades av Andra Vatikankonciliet har varit en källa till hopp och glädje för hela kyrkan. Den andliga förnyelse som startade i och med konciliet har gett både mod och inspiration åt de troende. Inte desto mindre återstår många områden där ett växande behöver ske och där Andens kraft till stor del saknas. Enligt vår erfarenhet är behovet av en mer fullständigt evangeliserad och evangeliserande församling  något  som  borde prioriteras.2 I dagens läge blir det alltmer uppenbart att detta är en brådskande nödvändighet. Familjelivets sönderfall, bristen på kallelser till präst- och ordensliv, en gränslös konsumism, brist på solidaritet med de fattiga - dessa och många andra faktorer är symtom på den katolska församlingens försvagade tillstånd. Församlingen har blivit ett byte för trycket från den sekulariserade världen där media ofta gör narr av evangeliet och nedvärderar den mänskliga personens värde som  Guds barn. Allt fler katoliker finner det svårt att leva i enlighet med kyrkans tradition och lära. Paulus´ varning att vi kämpar "mot ondskans andekrafter i himlarymderna" (Ef 6:12) har fått en fördjupad aktualitet i vår tid. Behovet av omvändelse är uppenbart. En försvagad församling erbjuder inte det stöd som familjerna behöver för att förmedla tron till nästa generation. Den är heller ingen grogrund för de andliga kallelser som är nödvändiga i kyrkan. En försvagad församling kan inte hålla stånd mot frånfallet inom många etniska grupper som attraheras av andra kyrkliga grupper. En försvagad församling kan inte fylla våra förnyade liturgiska riter med en levande tro. Inte heller kan den bygga upp ett församlingsliv som fostrar och uppmuntar till ett liv i den helige Ande. En sådan församling kan inte evangelisera effektivt, kan inte förmedla tron till sina egna barn, kan inte nå ut till dem som glidit bort från kyrkan. Den kan alltså inte fullfölja det som är kyrkans egentliga uppdrag, grunden för hennes identitet. Den nya ordningen för upptagande av vuxna i kyrkans gemenskap visar att man ägnat omsorg åt just detta område. Det handlar om att de nyupptagna behöver församlingens stöd för att växa in i den omvändelse som firats genom initiations-sakramenten. Men det räcker inte med att ändra strukturer eller program. "Kyrkan. . . är medveten om att även de bästa strukturer och de bäst genomtänkta system snart blir omänskliga om . . . inte en omvändelse i hjärta och synsätt kommer till stånd hos dem som lever i dessa strukturer eller har makt över dem."3 ------------------------------------------------------------------------- VI BEHÖVER FÖRDJUPA VÅRT ANDLIGA LIV Vi tror att lösningen på dessa problem ligger i en fundamental omvändelse till Kristus, i helgelse och i ett fullödigare liv i  den helige Ande. Jesu maning  "Omvänd er och tro på budskapet" är ett centralt tema i evangeliet (Mark 1:15, Matt 4:17). Omvändelse börjar i hjärtat, i det vi gör upp med de attityder, böjelser och vanor som skiljer oss från Herren. Omvändelsen befriar hjärtat till att motsvara  den gudomliga härlighet som inkarnerats i Jesu person och som delas av dem som i sina liv är honom lika. Den initiala omvändelsen till Kristus viger oss till ett liv i lärjungaskap (Luk 9:23-27).  När omvändelseprocessen går vidare förvandlas det naturliga, av synden influerade, hoppet till kristet hopp, mänskliga uppfattningar om verkligheten till teologisk tro, naturlig mänsklig kärlek till gudomlig kärlek, mänsklig strävan efter rättvisa till byggandet av Guds rike på jorden (1 Kor 13:13). Att leva i omvändelse och kristet lärjungaskap ställer tydliga krav. Det kräver förtröstan på Guds personliga försyn över var och en av oss. Det utmanar oss totalt och gör oss fria att ställa våra tillgångar till förfogande för fattiga och behövande (Mark 10:17-31, Matt 19:16-22, Luk 12: 13-34, 16:19-31, 18:18-30). Det kallar oss in i ett helhjärtat engagemang för de fattiga.4 Det kräver att vi förlåter varandra som avgörande bevis på äktheten i vårt kristna böneliv (Matt 6:12, Luk 11:4). Det viger oss till ett liv i saligprisningarnas anda (Matt 5:3-12). Sann personlig omvändelse till Kristus är varken något privat eller något subjektivt. Den övergår sentimental fromhet. Den äger rum i en levande gemenskap där troende i samverkan bygger upp Guds rike på jorden. Ett fullare liv i den helige Ande, Andens karismatiska smörjelse, berikar kyrkan med en hel mängd gåvor.5 Tillbedjans, lovsångens  och bönens gåvor fördjupar den kontemplativa dimensionen av den kristna tron. Tjänandets gåvor inspirerar till ett heligt kristet liv i arbete för rättvisa. Alla nådegåvorna ger en ny lyhördhet för Anden, en förväntansfull tro på Guds frälsande ingripande i mänskliga omständigheter, ett ökat engagemang för evangeliet och en respekt för auktoriteten i kyrkan.6 Genom vår tids erfarenhet av dopet i den helige Ande har miljontals katoliker omvänt sig till Kristus och ställt sig i kyrkans tjänst. Detta visar att man tagit emot de kristna initiationssakramenten på ett personligt sätt.7 Såsom nedan beskrivs innefattar dopet i den helige Ande både andlig helgelse och karismatiska gåvor. Dopet i den helige Ande berikar eukaristin med tillbedjan och lovprisning. Det ger en ny mening åt de kristna initiationssakramenten. Det ökar intresset för försoningens sakrament och förnyar både den sakramentala och den karismatiska helandetjänsten i kyrkan. Det förvandlar familjer till nådegemenskaper där barnen får växa upp till full mognad i Kristus.8 Det ger styrka åt prästernas tjänst. Det främjar sann ekumenik. Dopet i den helige Ande för in dem som erfarit det i ett liv i kristen gemenskap som vida överstiger allt vad de upplevt tidigare.9 Dessutom har kraften av karismatisk förnyelse i församlingen försett kyrkan i vårt land och i hela världen med en härskara av överlåtna och effektiva evangelister som för ut evangeliet till personer och platser där man annars inte skulle ha något större hopp om att få de goda nyheterna  förkunnade. Påfallande många av dem som omvänds till ett nytt liv i Anden har valt att tjäna kyrkan genom ordensliv eller som präster och diakoner. Den förvandlande kraften i dopet i den helige Ande har berört människor av alla åldrar och kategorier - lekmän, präster, biskopar. Vi kan konstatera att den karismatiska förnyelsen  liksom resten av kyrkan har erfarit pastorala problem och svårigheter. Liksom i kyrkan i övrigt har vi varit tvungna att ta itu med fundamenta-lism, felaktigt utövande av auktoritet, dålig andlig urskiljnings-förmåga, människor som lämnar kyrkan och missriktad ekume-nik.10 Dessa avvikelser beror på  människans begränsning och syndighet och är inte en följd av Andens äkta handlande. De har inte hindrat katoliker över hela världen från att erfara  äkta dop i den helige Ande. När vi därför påstår att lösningen på ovanstå-ende problem först av allt bygger på en djupare personlig omvändelse till Kristus och ett fullare liv i den helige Ande, så menar vi att  den kristna initiationen bör innefatta Andens dop. ----------------------------------------------------------------------------     ATT BLI KRISTEN ÄR ATT BLI DÖPT I HELIG ANDE Dopet i den helige Ande har inte uppfunnits av klassiska pingstvänner (protestantiska pingstvänner). Det tillhör snarare den kristna initiationen så som omvittnas av Nya Testamentet och kyrkans lärare i tidig efterbiblisk tid. Petrus beskriver de viktigaste elementen i denna kristna initiation med följande ord: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så får ni förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva" (Apg 2:38).  Det kristna livet börjar med en omvändelse till Jesu person, men i dess väsen ingår också den helige Andes gåva. Alla fyra evangelierna presenterar Jesus som den som "döper med helig Ande" (Mark 1:8, Matt 3:11, Luk 3:16, Joh 1:33). Jesu eget dop i Jordan markeras av att Anden sänker sig ner i synlig gestalt (Luk 3:22), och hans dop blir prototypen  för all kristen initiation. Den helige Andes gåva är den väsentliga verkan av denna invigning: "Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp ... och alla har vi fått en och samma Ande att dricka"  (1 Kor 12:13). Verkningarna av detta mottagande av Anden är mångfaldiga: helgelse (1 Kor 6:11-19);  en ny och erfarenhetsmässig relation till Gud genom vilken vi ropar "Abba, Fader" (Gal 4:6, Rom 8:15), och till Jesus som vi förkunnar som Herre (1 Kor 12:3); en förening med andra troende genom kärlekens band när vi vandrar i Anden genom Andens kraft (Gal 5:25); kärlek, glädje, frid och Andens övriga frukter (Gal 5:22); ny insikt i Guds mysterier (1Kor 2:9-15); kärlek till Guds ord (Hebr 6:4-5); djärv frimodighet att vittna ända till döden (Apg 1: 8); förmåga att identifiera vad som är sann lära (1 Joh 2:24-27); gåvor som lovprisning, kunskap, profetisk gåva, helande och andra karismer för uppbyggandet av Kristi kropp enligt det mått som Kristus bestämt för var och en (1 Kor 12:7-11, Ef 4:7-16). När dessa gåvor eftersträvas (1 Kor 14:1) och prövas (1 Tess 5:19-21) ger de medlemmarna kraft att skapa den gemenskap som kyrkan är menad att vara och att förkunna kyrkans budskap om kärlek, rättvisa och fred för världen. Detta liv i den helige Ande är därför inte en spiritualitet bland många andra inom kyrkan. Det är helt enkelt kyrkans spiritualitet. Den helige Andes gåva, som är Guds oändliga kärlek (Rom 5:5), kan man aldrig tillägna sig helt. Man måste be om den upprepade gånger (Apg 4:23-31); ja, tid efter annan måste den väckas eller tändas på nytt (2 Tim 1:6-7). Särskilt för dem som döptes som barn är bön för ett fullständigt  frigörande av den helige Ande (ett nyare populäruttryck för "dop i den helige Ande") en vanlig väg att tillägna sig den kristna initiationens nåd. Sådant är Nya Testamentets mönster och grund för liv och växt i kyrkan. --------------------------------------------------------------------------- DOPET I DEN HELIGE ANDE TILLHÖR DEN OFFENTLIGA LITURGIN OCH ÄR NORMGIVANDE Hur tillämpade den tidiga efterbibliska kyrkan den bibliska undervisningen? Dopet i den helige Ande var synonymt med kristen initiation hos Justinus Martyren11, Origenes12, Didymus den Blinde13 och  Cyrillus  av  Jerusalem14. Tertullianus,  Hilarius av Poitiers, Cyrillus av Jerusalem, Johannes Krysostomos, Johannes av Apamea, Filoxenus av Mabbug, Severus av Antiokia och Josef Hazzaya ansåg helt klart att mottagande av andliga gåvor, karismer, ingick i  invigningen i kristenlivet. Hilarius, Cyrillus och Krysostomos har alla blivit utnämnda till kyrkolärare, erkända som auktoritativa vittnen som identifierade  kyrkans tro. Deras vittnesbörd visar att dopet i den helige Ande inte tillhör den privata fromheten utan den officiella liturgin och kyrkans offentliga liv. Historiskt sett är dopet i den helige Ande en integrerad del av de initiationssakrament som är konstituerande i  kyrkan, nämligen dopet, konfirmationen och eukaristin. I denna mening är dopet i den helige Ande normgivande. Under sin katolska period skrev Tertullianus (160-ca 225) sitt verk "Om dopet", vilket enligt en forskare av Johannes Quastens resning "är fritt från varje spår av montanism"15. I en redogörelse för hur kyrkan i Nordafrika länge hade firat invigningsriterna (neddoppning i vatten, smörjelse, handpåläggning, eukaristi)  beskriver Tertullianus handpåläggningens funktion som "en inbjudan och ett välkomnande av den helige Ande".16  Tertullianus riktar sedan följande ord till de nydöpta som just ska gå in i det rum där eukaristin ska firas: "Därför, ni välsignade som väntar på Guds nåd, när ni kommer upp från den nya födelsens allraheligaste bad, när ni sträcker ut era händer för första gången i er moders hus (kyrkan) tillsammans med era bröder, bed er Fader, bed er Herre om den speciella gåvan i hans arv, bed att han  fördelar  sina  gåvor,  som  utgör  ytterligare  en underström (i dopet). `Bed`, säger han, `och ni skall få.` Det är ju så: ni har sökt och det har blivit er givet."17 Medan Tertullianus ägnar sig åt initiationens liturgi beskriver Hilarius av Poitiers (ca 315-367) själva upplevelsen. "Vi som har blivit pånyttfödda genom dopets sakrament erfar stor glädje (maximum gaudium) när vi första gången inom oss känner den helige Andes rörelse."18 Denna anspelning på upplevelsen är inte ovanlig för Hilarius. På ett annat ställe skriver han: "Bland oss finns det ingen som inte då och då känner av Andens nådegåva."19 Hilarius fortsätter sin beskrivning av invigningen med att skriva om erfarenheterna av karismerna: "Vi börjar få insikt i trons mysterier, vi kan profetera och tala med vishet. Vi blir fasta i hoppet och tar emot helandets gåvor. .."20 Hilarius skriver detta under de sista åren av sitt liv. Minnet av hans initiationsupplevelse som vuxen några år tidigare gör honom fortfarande rörd. För Hilarius är karismerna, de andliga gåvorna, inte enbart prydnader. Rätt använda bär de rik frukt. "Dessa gåvor kommer över oss som ett stilla regn. Efter hand bär de riklig frukt."21 Hilarius är övertygad om att gåvorna gör livet annorlunda, de är verkningsfulla. "Låt oss göra bruk av så generösa gåvor."22 Cyrillus av Jerusalem (ca 315-387) höll en serie på tjugotre föreläsningar om dopet. Han anser att kyrkan i Jerusalem, liksom alla andra, står i en karismatisk succession, en Andens historia som började med Moses. Anden är "ett nytt slags vatten".23 Anden förändrar det som Anden vidrör. Anden helgar den kristne, omvandlar den döpte till likhet med Kristus. Anden skänker också nådegåvor. "Stor, allsmäktig och beundransvärd är den helige Ande i sina gåvor."24 Cyrillus gör inga försök att begränsa gåvorna till de kyrkliga ordnarna. Eremiter, jungfrur och  "hela lekfolket" har  karismer.25  Cyrillus hänvisar till erfarenheten från kyrkan i Jerusalem, i "hela det romerska riket" och i "hela världen".26 När Cyrillus beskriver apostlarnas upplevelse vid pingsten säger han "de blev fullständigt döpta,"27 "döpta utan att något fattades,"28 "döpta i all fullhet".29 Cyrillus karismabegrepp är inte snävt utan brett och innefattar de profetiska gåvorna. Två gånger talar Cyrillus om profetia, vilket är detsamma som Guds ljus över nuet. "Låt var och en förbereda sig för att ta emot profetians himmelska gåva"30 och "Gud give att ni blir värdiga profetians gåva."31  I sin sista undervisning före initieringens början uppmanar Cyrillus kandidaterna på följande sätt: "Mina slutord, mina älskade, i denna undervisning är manande ord som enträget ber er att förbereda era själar för att ta emot de himmelska gåvorna."32 Både Basilius av Caesarea (ca 330-379) och Gregorius av Nazians (329-389), en tid  biskop av Konstantinopel, placerar de profetiska gåvorna inom den kristna initieringen, ehuru de är mer reserverade än Paulus.33 Johannes Krysostomos (ca 347-407) representerar den syriska liturgin i Antiokia, fastän han själv, liksom Cyrillus var grekisktalande. Enligt honom hade den apostoliska kyrkans modell mottagandet av gåvorna invävt i invigningsliturgin: "alla som blev döpta talade omedelbart i tungor, och inte endast i tungor utan många profeterade; somliga utförde andra underbara gärningar."34 Bland andra gåvor som under den apostoliska tiden togs emot vid initiationen var visdomens och helandets gåvor.35 "Varje kyrka hade många som profeterade."36 Krysostomos beklagade emellertid att "gåvorna sedan länge försvunnit."37 "Kyrkan av idag är som en kvinna vars skönhet falnat jämfört med tidigare blomstrande dagar. I många hänseenden har hon bara spår kvar av den forna blomstringen."38 Inte endast latinsk- och grekisktalande författare har omtalat att gåvorna  överfördes   inom  ramen för invigningsriterna, även syriska författare har gjort det. Filoxenus av Mabbug (ca 440-523) har en alltför trång vision av det kristna livet. Som många av sina samtida förringar han möjligheten till fullkomning inom det gifta ståndet. Han och andra syrier knyter sin teologi alltför hårt till det monastiska livet. Men ändå kunde de bevara en gammal, klart apostolisk, teologi som först senare begränsades till monastiska ideal. Filoxenus talar om två dop, ett som mottogs i barndomen och ytterligare  ett  som mottogs många år efteråt.39 Detta är vilseledande, eftersom Filoxenus i själva verket tror att "det andra dopet" bara är en senare aktualisering av det första. Om det första dopet säger han: "Vårt dop är den helige Ande".40 Genom att leva evangeliet, genom att tömma oss själva, blommar "känslan" av det gudomliga liv som givits vid det första dopet - men som då inte kändes - upp till "verklig erfarenhet av kunskapen om Anden" i det andra dopet.41 Erfarenhet är aktualiserad känsla. Filoxenus snubblar över sina egna ord när han skriver om det andra dopet: "Ni kommer bara att finna att ni upplever lycka, men ni kommer inte att kunna finna ord för att uttrycka denna glädje."42 Han är tystlåten när det gäller att namnge gåvorna. Han nämner helande43 men antyder att det finns flera.44 Andra som tillhör den syriska traditionen eller skriver om den placerar de andliga gåvorna i relation till initiationssakramenten. Johannes av Apamea (första hälften av 400-talet) skriver, liksom Filoxenus, om två dop av vilka det andra är en aktualisering av det första. I det andra dopet tar man "det heliga dopets kraft" fullkomligt i besittning.45 I samband med det andra dopet nämner han profetia, helande och utförande av underverk.46 Theodoret av Cyrrhus (ca 393-ca 466) vittnar till exempel om  över-flödandet av gåvor vid initieringen och omnämner särskilt helande.47 Severus av Antiokoia (ca 465-538) erkänner liksom Johannes Krysostomos att "ett stort antal gåvor skänktes de troende på den (apostoliska) tiden, och att de som döptes av apostlarna också mottog olika nådebevis."48   Josef Hazzaya slutligen (född ca 710-713), en av de stora syriska mystikerna, skriver om "det tecken genom vilket ni känner att dopets Ande är verksam i er." Han nämner "ett flöde av andligt språk" (tungotal), och "en kunskap från de båda världarna (ord av kunskap eller visdom)", förutom "glädje, jubel, upphöjande av Gud, lovprisning, förhärligande, sånger, hymner, dikter..."49 Oxfordforskaren Sebastian Brock hävdar att "de syriska fäderna inte hade någon som helst svårighet att identifiera det kristna dopet med `dopet i helig Ande och eld!`... dopet är också en karismatisk händelse."50 De syriska fäderna "är väl medvetna om att dopets pingstverkan inte nödvändigtvis manifesteras vid själva dopet utan kan ske först senare: `underpanten på Anden`, potentialen,  finns dock redan som ett resultat av dopet... Vad Filoxenus här säger är mycket viktigt. Han ser på relationen mellan den personliga pingstupplevelsen, utgjutandet av den helige Ande över individen, och den faktiska dopriten i en miljö där de två händelserna p.g.a. att man praktiserar barndop, kan vara åtskilda av många år i tiden. Filoxenus menar således att riten i sig själv förmedlar Andens gåva. Men eftersom givande också innefattar mottagande, så krävs en medveten viljeakt, ett accepterande av gåvan från mottagarens sida, om han på rätt sätt skall kunna uppleva den nåd som medföljer gåvan. Detta mottagande innefattar Kristi avstående från allt eget (Fil 2:7): endast då det egna jaget detroniserats kan Andens gåva erfaras i hela dess fullhet. De `två dopen` är sålunda bara två aspekter på ett och samma sakrament, den första sedd från Givarens synpunkt, den andra från mottagarens."51 Brock har faktiskt urskiljt skärningspunkten mellan den syriska initieringsteologin och vår egen. Den syriska kyrkan tillämpade barndop, liksom vår kyrka. Med detta följde utmaningen att finna ett sätt att aktivera initiationens nåd i det vuxna livet. Dopet är för syrierna inte en engångshändelse. Snarare är det så, att "dopet bara ses som en början som öppnar  för olika nya  möjligheter, förutsatt  att den döpte svarar med öppenhet på den inneboende Andens närvaro."52 Sålunda har vi vittnesbörd om att andliga gåvor (karismer) tagits emot inom ramen för initiationsriten från Kartago i Nordafrika, från Poitiers i Gallien, från Jerusalem i Palestina, från Caesarea i Kappadokien, från Konstantinopel och från Antiokia, Apamea, Mabbug och Cyrrhus i Syrien. Dessa representerar latinska, grekiska och syriska liturgiska traditioner. Från Antiokia, Apamea, Mabbug och Cyrrhus i Syrien har vi vittnesbörd om att barndöpta senare tillägnade sig dopets gåvor. Vidarebefordran av nådegåvorna inom den kristna invigningen bildar ett mönster. Anden är emellertid fri att förläna nådegåvorna och karismerna som Anden vill. Alltför stark fokusering på karismerna i dessa texter kan förvränga deras författares vittnesbörd. Livet i Kristus är mer än bara de profetiska gåvorna. Det är ju så att den kärlek som Anden ingjuter i våra hjärtan är viktigare än nådegåvorna. " Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal" (1 Kor 13:1). Andens nya levande vatten formar den troende efter Kristus och frambringar helighet, en hunger efter Gud, ett sökande efter Gud. Öppenheten för nådegåvorna och det upplevelsemässiga i dopet i Anden innebär inte på något sätt att nåden nödvändigtvis är förnimbar för sinnena. Inte heller påstås därmed att växandet i Kristus är ett fortskridande från den ena underbara upplevelsen till den andra. Tvärtom, det kristna livet levs för det mesta i dalarna, i själva verket ofta i öknen. Att vara öppen för erfarenhet är en sak, att söka andliga "kickar" en annan. Att jaga efter religiösa upplevelser är den kortaste vägen till illusioner. Känslor och stämningar kräver alltid noggrann urskiljning. Alltså: att ta emot dopet i Anden innebär inte att ansluta sig till någon rörelse av vilket slag den vara må. Snarare innebär det att ta emot hela den invigningsnåd som tillhör kyrkan. (forts i BLÅSLIV2.txt) Blås liv i nådegåvan - del II ---------------------------------------------------------------------- VAD SKALL VI DÅ GÖRA? I ljuset av föregående reflexioner och av vår erfarenhet av dopet i den helige Ande och de andliga gåvorna alltsedan Andra Vatikankonciliet ser vi kyrkans återupplivande av dopet i den helige Ande som ett löfte om nytt liv åt evangelisationen, åt predikan, åt den sakramentala tillbedjan, åt initiationssakra-menten, åt ungdomsarbetet, åt konfirmationsundervisningen och åt olika former av kommunitetsliv i den lokala församlingen. Vi nämner dessa förslag väl medvetna om att de inte uttömmer kyrkans pastorala uppgifter. Omvändelse flödar fram ur kyrkans evangelisationsarbete, dess "väsentliga uppgift", dess "djupaste identitet" och skäl att existera.53 Evangelisation är, liksom omvändelse, en fortlöpande process, inte en engångshändelse i den kristnes liv. Omvändelse drar oss samtidigt in i "gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus" (1 Joh 1:3), in i "gemenskap med den helige Ande" (2 Kor 13:13). "Genom det som är gemensamt för Fadern och Sonen önskade de att vi skulle ha gemenskap med varandra och med dem, och att vi genom denna gåva (eukaristin) skulle förenas till ett, så att var och en skulle ha vad båda har."54 Genom djupen i gemenskapen i Gud och i den gemenskap som är kyrkan, är vi beredda för den Ande-ledda delaktigheten i kyrkans uppdrag. Ett liv i Anden kännetecknas av erfarenhet både av en dynamisk förening med Gud och av andliga nådegåvor. Dessa gör oss i stånd att tjäna Gud i lovprisning och tillbedjan, att tjäna varandra i kärlek genom profetia, helande och andra gåvor och att stärka vår medverkan i kyrkans tjänst i samhället. Dessa nådegåvor tillhör kyrkan idag. Enligt Karl Rahner är profetia "en ständig kyrkans gåva och ett bevis på hennes övernaturliga uppdrag."55 Karl Rahner och H. Vorgrimler säger att karismer "liksom ämbete och sakrament hör till kyrkans natur ... de former som karismer tar, kan inte förutses just därför att de genom sin natur tillhör kyrkans frälsande historia; därför måste de ständigt på nytt upptäckas och tas emot."56 Återupptagandet av Andens dop och de andliga nådegåvorna behövs i kyrkans alla   institutioner. Katolska ordnar, universitet, föreningar och rörelser av alla de slag behöver detta vidrörande av den helige Ande idag. Genom dopet i den helige Ande och genom nådegåvorna har många lekmän, liksom även präster och biskopar, kommit att erfara detta rikare liv i Anden. Vi vill dock fokusera på församlingen, eftersom det är där man har möjlighet att svara på behoven hos de flesta katoliker. I vår vision är en förnyad församling en gemenskap där man tillber Herren i en levande gudstjänst, där medlemmarna är förenade genom den helige Ande, där man tjänar varandra, där man lever i ständig omvändelse och växt, där man går ut till de icke praktiserande, till dem som inte tillhör kyrkan och till de fattiga. Sådana församlingar konfronterar oss med evangeliet och evangeliserar vår kultur. I sådana församlingar har man, liksom i Apostlagärningarna och i den tidiga kyrkan, kunskap om den helige Andes gåvor och välkomnar dem. Att införa dopet i den helige Ande och bruket av nådegåvorna i församlingens normala liv kräver stor omsorg, känslighet, tålamod och urskiljning. Det kräver omsorgsfull undervisning och det skall ligga rätt i tiden. Att rådfråga en erfaren präst rekommenderas. Allt detta  bör  emellertid  inte  få  oss att  tappa modet eller hindra våra ansträngningar för att dopet i Anden och bruket av nådegåvorna skall accepteras i församlingens liv. Oumbärlig i en förnyad församling är en fortlöpande omvändelse av församlingsprästens och församlingsledningens liv. Försam-lingsledare måste ha inte bara visionen av en församling som är förnyad i Anden utan också en personlig erfarenhet som gör dem i stånd att vittna om och förmedla andedopets liv åt andra. Detta pekar på den vitala betydelsen av utbildning av prästkandidater och av andlig fortbildning av församlingspräster och församlingsledning vad gäller dopet i Anden. Viktig är också predikan som syftar till evangelisation. En sådan predikan är mer än en reflexion över den inspirerade texten. Den innefattar också predikantens personliga vittnesbörd om den helige Andes handlande. Sådan predikan är i sig inspirerad genom Andens gåvor och lockar fram respons. Den ritual vi använder för att föra vuxna in i kyrkan (dop, konfirmation, eukaristi) ligger mycket nära den ursprungliga och fullständiga kristna initieringen. Den är ett mycket lämpligt instrument för att evangelisera både katekumener och hela församlingen och leda dem till ett fullödigt liv i Anden. En nyckel till detta är att främja en förväntansfull tro som förbereder individen på att förtröstansfullt omfatta dessa de första grunderna av livet i den helige Ande. Mellan påsk och pingst kan både de nydöpta och andra församlingsmedlemmar ledas att smaka livet i Anden genom undervisning om bön, om mottagandet och om bruket av de andliga gåvorna. På så sätt kommer profetia, helande, skiljande mellan andar, tungotal och andra gåvor att ingå i det normala livet i församlingen och få sin plats i församlingens dagliga verksamhet (1 Kor 14). Dessa andliga gåvor, intimt förbundna med den Andens gåva som mottas vid invigningen i den kristna tron, kommer att ge kraft åt  de  tjänster genom vilka församlingsmedlemmarna bygger den gemenskap som är kyrkan. En betydelsefull del av församlingens uppgift och ansvar för ungdomarna idag utgör förberedelsen för bekräftelsens sakrament. I linje med Konst. om Liturgin punkt 71, riterna för kristen initiering av vuxna, och dess tillämpning på barn i åldrar lämpade för katekesundervisning föreslår vi att det intima sambandet mellan bekräftelsen och initieringen i det kristna livet betonas. För dem som redan är döpta bör konfirmations- undervisningen fokuseras på förnyat liv i Anden, markerat av en personlig omvändelse till Kristus och en öppenhet för den helige Andes person och gåvor. På så sätt skulle konfirmationen, som den praktiseras idag, kunna bereda vägen för en förnyelse av initieringen i det kristna livet. Idealet vore att förberedelsen för bekräftelsens sakrament införlivades i församlingens förberedelse för påsk, i enlighet med riterna för kristen initiering av vuxna.57 Alla sakrament ger tillfälle till evangelisation och katekes-undervisning, särskilt eukaristin, som är källan och höjdpunkten för vårt andliga liv.58 Normalt sett utgör denna rätta tillfället för fortsatt utgjutelse av den helige Ande och för sådana gåvor som lovprisning, profetia och helande. Den eukaristiska bönen nedkallar den helige Ande inte bara över gåvorna på altaret, brödet och vinet, utan också över oss, så att vi "som mättas med hans Sons kropp och blod blir uppfyllda av hans helige Ande". Som den helige Efraim säger: "Ande i ditt Bröd, Eld i ditt Vin, höga under som våra läppar tar emot."59 Att återvinna dopet i den helige Ande innebär ett nytt djup i den personliga relationen till Jesus som vår mäktige Herre och Frälsare, sänd av Fadern i Andens kraft. "Det kan inte förnekas," skriver Karl Rahner, "att en personlig relation till Jesus Kristus i   personlig och intim kärlek är en väsentlig del av den kristna existensen... Vi måste komma  ihåg att  frälsning  inte innebär ett ting eller ett objektivt tillstånd, utan snarare en personlig och ontologisk verklighet."60 Alltmedan livet i den helige Ande är djupt personligt är det inte individualistiskt utan innebär delaktighet i Kristi kropp. Försam-lingspräster och församlingsgrupper kan främja en mångfald av uttryck för gemenskap inom församlingen. Kännetecknet på sådana församlingar är självuppoffrande ömsesidig kärlek mellan bröder och systrar i Kristus. Från denna erfarenhet av gemenskap leds församlingsmed-lemmarna av Anden till sina sociala miljöer för att vittna om sin kristna tro med hjälp av Andens gåvor. Denna evangelisation bör innefatta vittnesbörd i både ord och liv, i barmhärtighetsverk och i arbete för rättvisa. Som biskopssynoden 1971 sade: "Att verka för rättvisa och delta i omvandlingen av världen framstår helt och fullt för oss som en inneboende dimension av evangeliets förkunnelse, med andra ord av kyrkans uppdrag för mänsklighetens frälsning och dess befrielse från varje form av förtryck."61 Varje  sådan  aktivitet  är  ett deltagande i kyrkans uppdrag att evangelisera som uppmuntrats av Paul VI i Evangelii Nuntiandi.62 För att kunna förstå varför andra kristna samfund  med sådan framgång vinner proselyter bland katoliker måste vi först inse att det finns en hunger som leder människor att ta emot erbjudanden om ett personligare förhållande till Jesus, en upplevelse av Andens kraft, ett levande gudstjänstliv och ett mottagande i en församling som kännetecknas av kärleksfull, personlig omsorg. Det bästa botemedlet mot proselytvärvningen bland katoliker är för oss att utveckla en egen kraftfull och effektiv evangelisation: omvändelse till Kristus och ett liv mer fyllt av Anden. För dem som har lämnat kyrkan eller blivit inaktiva, för dem som aldrig närmat sig kyrkan, och för de miljoner som troget kommer för att möta Gud  i den förnyade församlingen skulle ett återupplivande av den initiering i tron som innefattar de andliga gåvorna, d.v.s. dopet i den helige Ande, erbjuda en betydande möjlighet  till liv i Kristus.   -------------------------------------------------------------------- "OM VI HAR ANDLIGT LIV, LÅT OSS DÅ FÖLJA EN ANDLIG VÄG!" (Gal. 5:25) Sammanfattningsvis är vi alla kallade att blåsa liv i den Andens gåva som vi mottagit i initiationens sakrament. Gud ger denna nåd fritt, men det fordras ett personligt svar i en fortlöpande omvändelse till Jesus Kristus som Herre och en öppenhet för den helige Andes förvandlande närvaro och kraft. Endast i den helige Ande kommer kyrkan att kunna motsvara sina egna pastorala behov och världens behov. Utmaningen ligger framför oss och konsekvenserna är tydliga:          Utan den helige Ande:                  är Gud långt borta         tillhör Kristus det förgågna         är evangeliet död bokstav         är kyrkan bara en organisation         är auktoritet detsamma som dominans         är mission detsamma som propaganda         är liturgin intet annat än besvärjelse         är det kristna livet en slavmoral. Men i den helige Ande:         har kosmos uppstått och ropar         i födslovånda inför gudsrikets födelse         lever den uppståndne Kristus         är evangliet en kraft till liv          återspeglar kyrkan Treenighetens liv         blir auktoriteten en tjänst till befrielse         blir missionen en ny pingst         blir liturgin både en åminnelse och ett föregripande         blir det mänskliga handlandet gudomligt.63 Anden kallar var och en av oss och kyrkan som helhet att, enligt det mönster som Maria och apostlarna givit i övre salen, ta till oss dopet i den helige Ande som kraften till personlig och gemensam förvandling med alla de nådegåvor och karismer som behövs för att bygga upp kyrkan och för vårt uppdrag i världen. Detta uppdrag har sitt ursprung i att Fadern genom Sonen och i Anden vidrör och omvandlar kyrkan och världen för att leda dem i Anden genom Kristus tillbaka till Fadern.                         ----------X----------- BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN: Källor och kommentarer ------------------------------------------------------- 1Det frekventa användandet av uttrycket "dopet i den helige Ande" av klassiska pingstvänner och evangelikaler har fått en del katoliker att misstänka att uttrycket är förknippat med fundamentalism. Men eftersom denna benämning återfinns i bibeln och hos kyrkofäderna och används praktiskt taget överallt i både protestantiska och katolska församlingar där den karismatiska förnyelsen återfinns har vi valt att behålla den. 2Evangelii Nuntiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld) 13. Hädanefter förkortat EN; Acta Apostolicae Sedis 68 (1976) 12. Hädanefter förkortat AAS. 3EN 36; AAS 29. 4Gaudium et spes (Om Kyrkan i den moderna världen)39; Economic Justice for All: Pastoralt brev om kyrkans sociallära och USA´s ekonomi av USA´s katolska biskopar. (Washington 1989) 170; 5:430 5Lumen gentium (den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan)12. 6A Pastoral Statement on the Catholic Charismatic Renewal (Washington D.C: United States Catholic Conference, 1984) 7, 9:5-7. 7Ibid, 4-7; 4-6. 8Ibid, 10;7. 9Ibid, 11-13; 7-9 10Ibid, 20-35; 13-18. 11Dialogen med Tryphon  29:1; Patrologia graeca 6: 537. Hädanefter förkortat PG. 12Kommentar till Jeremia  2:3; Sources Chrétiennes 232:244. Hädanefter förkortat SC. 13Om Treenigheten 2:12; PG 39:668, 673. 14Katekeser 16:6; Cyrilli Hierosolymarum archiepiscopi opera quae supersunt omnia (2 vol, utg: W K Reischl, J. Rupp; München: Stahl, 1846-1860) 2: 213. Hädanefter förkortat CAO. 15Johannes Quasten, Patrology (4 vol, New York: Herder and Herder, 1960, Westminster: Christian Classics 1986) 2: 280. 16Om dopet  8; SC 35: 76. 17Ibid, 20; SC 35: 96. 19Predikan över psalm 118  12: 4; SC 347: 76. 20Predikningar över psaltaren  64: 15; CSEL 22: 246. 21Ibid. 22Om Treenigheten  2: 35; Corpus christianorum 62: 70, 71. 23Katekeser 16: 11; CAO 2: 216. 24Ibid. 16: 22; CAO 2: 232 25Ibid, 16: 22; CAO 2: 234. 26Ibid. 27Ibid, 17: 14; CAO 2: 268. 28Ibid, 17: 15; CAO 2: 269, 270. 29Ibid, 17: 18; CAO 2: 272. 30Ibid, 17: 19; CAO 2: 274. 31Ibid, 17: 37; CAO 2: 296. 32Ibid, 18: 32; CAO 2: 334. 33Basilius: Om den helige Ande, 26: 61;SC17bis: 468; Basilius: Om dopet I: 2, 20; SC 357: 169. Gregorius av Nazians: Femte teologiska utläggningen, 28, 29; SC 250: 332, 334, 336. 34 Om Första Korintierbrevet  29; PG 61: 239. 35 Om Romarbrevet 14; PG 60: 533. 36 Om Första Korintierbrevet  32; PG 61: 265. 37 Om Andra Thessalonikerbrevet 4; PG 62: 485. 38 Om Första Korintierbrevet  36; PG 61: 312-313. 39Utläggningar  9: 276; Philoxenus utläggningar  (2 vol; E A W Budge, London: Asher, 1894) 2: 265. Hädanefter förkortat DB. 40 On the Indwelling of the Holy Spirit;  Sebastian Brock: Syriac Fathers on Prayer and the Spiritual Life  (Kalamazoo: Cistercian Publications, 1987) 112. 41Ibid, 9: 263; DB 2: 254. 42Ibid, 9: 289; DB 2: 277. 43Ibid, 2: 27; DB 2: 24. 44Brev från Sebastian Brock, Oriental Institute, Oxford, 27 maj 1990 till Kilian McDonnell. Brock anser att även Joseph Hazzaya (Abdisho) avser karismerna. 45Johannes av Apamea: Dialoger och utläggningar, 10: 17; SC 311:149. 46Dialogen om själen och känslolivet 9, 10; Jean le Solitaire, Dialogue sur l´Ame et les Passions des Hommes (utg: I Hausherr; Rom: Orientaliska Institutet, 1939) 34,35. 47Historien om munkarna i Syrien. Prolog, 8 och 10: SC 234: 138-140. 48Om bönen 25; Patrologia orientalis 38: 447. 49A Mingana: Early Christian Mystics (Cambridge: Heffner, 1934) 165-167. 50The Holy Spirit in the Syrian Baptismal Tradition (The Syrian Church Series 9) (Kottayam, Indien: ingen utgivare angiven, 1979) 134. 51Ibid, 137-139. 52Brock: Spirituality in the Syriac Tradition. (Kerala, St Ephrem Ecumenical Research Institute, 1989) 74, 77. 53EN 14; AAS 68-13. 54Augustinus: Predikan 71: 12, 18; Patrologia latina 38: 454. 55Visions and Prophecies (New York: Herder and Herder, 1963) 102. 56Theological Dictionary (New York: Herder and Herder, 1965) 72. 57Vi är medvetna om att tidpunkten för konfirmationen är ett mycket omdebatterat ämne i kyrkan idag. Om vi verkligen vill utnyttja konfirmationen till att uppmuntra människor att ta emot den helige Andes gåva är det enligt vår uppfattning inte möjligt att förutse exakt när den enskilde individen får nåden att vakna. Kristna borde uppmuntras att alltid ge mer utrymme åt den helige Ande och hans gåvor i sina liv. 58Lumen Gentium, Konstitutionen om Kyrkan, 10. 59Hymnerna om tron (Hymns of Faith) 10:7, 154: 34. 60Foundations of Christian Faith (New York: Seabury, 1978) 308, 309. 61 Om rättvisa i världen. Dokument från biskopssynoden, AAS 63 (1971) 92.4. 62EN 20-21, 30; AAS 68 (1976) 18-20, 25, 26. 63Metropoliten Ignatios av Latakia: "Main Theme Address", The Uppsala Report 1968 (Geneve: WCC, 1969) 298.