I Bibeln ser vi hur Gud sänder profeter för att förbereda ett nytt skede i historien och korrigera folk och furstar när man slagit in på onda vägar. Johannes döparen som Gud sände att förbereda Messias ankomst genom att predika omvändelse var den sista i raden av den gammaltestamentliga profettraditionen.
I Italien levde under senare delen av 1800-talet en nunna, Elena Guerra, hon grundade Oblatsystrarna av den helige Ande. Hon fick en uppenbarelse från Herren att det måste predikas mer om livet i den Helige Ande i kyrkan. Hon var en profetröst på tröskeln till 1900-talet som föregrep den pingstkarismatiska förnyelseströmmen under 1900-talet, Pingströrelsen, Karismatisk förnyelse inom de gamla samfunden och under senare tid även nya fristående pingstkarismatiska församlingar. Karismatisk förnyelse har alltmer genomsyrat hela kristenheten, och i dag är det självklart för de flesta att Kyrkan har en karismatisk såväl som en sakramental dimension.
Elena Guerra skrev tolv konfidentiella brev till påven Leo XIII om att hela kyrkan måste be för att Anden ska göra något stort under 1900-talet. Hon uppfordrade påven att be för en förnyelse av Kyrkan, de kristnas återförenande, förnyelse av samhället och en förnyelse av jordens ansikte. Hon föreställde sig pingsten som något som fortgår, hon sade:
“Pingsten är inte över. Den fortgår kontinuerligt I varje tid och på varje plats, därför att den helige Ande har önskan att ge sig själv till alla människor, och alla som vill ta emot Anden kan alltid göra det, så vi behöver inte avundas apostlarna och de första kristna; vi behöver bara göra oss själva disponibla på samma sätt som dem för att ta emot honom, då kommer han till oss så som han kom till dem.”
För att främja förnyelsen tog Elena initiativ till en världsvid bönerörelse som anknöt till Övre salen i Jerusalem där lärjungarna samlades med Jesus för sista måltiden. I samma rum de var samlade på Pingstdagen, 120 personer inkluderade apostlarna och Jesu mor Maria förenade i bön, då Jesus uppfyllde löftet att sända den helige Ande.
“O, om bara samstämmiga brinnande böner kunde stiga upp till himmelen från varje del av kristenheten, så som skedde I Övre salen I Jerusalem, för att den helige Andes låga skall flamma upp igen.”
[I sista numret av ICCRS´ informationsbrev uppmärksammas Elena Guerra i en artikel av diakon Christof Hemberger]
Påven lyssnade till Elena Guerra, vilket var något helt otroligt i den antimodernistiska auktoritärt legalistiska epok Katolska kyrkan befann sig i då. Men Leo XIII var en mellanpåve vars pontifikat innebar ett temporärt avbrott i detta. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt, och uppenbarligen var han också öppen för den Helige Ande i det han inspirerad av Elena Guerra gav ut en encyklika om Anden, Divinum illud munos. Han introducerade också 9 dagars bön om helig Ande mellan Kristi Himmelsfärdsdagen och Pingst (Pingstnovenan), och på nyårsaftonen vid ingången till det nya seklet bad han Pingstsekvensen i hela Kyrkans namn.
William J. Seymour och Pingströrelsen
Exakt samma kväll, berättar bloggen Hela Pingsten, bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid. Så småningom kom katoliksonen William J. Seymour som ivrigt sökte Gud i kontakt med denna nya andliga rörelse och fick också ta emot Andens dop. Och från den lilla metodistkyrkan på Azusa street i Los Angeles där han predikade 1906 spred sig sedan Pingströrelsen över hela världen. Resten av den historien känner ni till.
David du Plessis
De äldre etablerade samfundet ville inte kännas vid pingstförnyelsen som den gestaltade sig i början av 1900-talet, därför blev Pingströrelsen en egen separat rörelse inom kristenheten. Omvänt, när andedopet och de andliga nådegåvorna succesivt gjorde sitt intåg i de äldre protestantiska samfunden under 1960-talet fanns en djup skepsis mot detta bland pingstvännerna. Det var djupt störande för många att höra om detta utbrott av pingstförnyelse inom de traditionella kyrkorna som ju betraktades som döda. – Inte kunde väl de ta emot den helige Ande! Än mer skeptiska var man mot att den Karismatiska förnyelsen också vann insteg i Katolska kyrkan i slutet av 1960-talet.
Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Wigglesworth profeterade över David du Plessis att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast.
Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgjöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.
Det skulle behövas ett koncilium i Katolska kyrkan innan den Karismatiska förnyelsen fick sitt genombrott också där. Andra Vatikankonciliet (1962-65) fastslog i grundkonstitutionen om Kyrkan (Lumen gentium) att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall tas emot med tacksamhet av alla döpta också i vår tid. 1967 började förnyelsen vid det katolska universitetet i Pittsburg, Pennsylvania, USA, som en oväntad och överraskande handling av den helige Ande.
Johannes XXIII som var den påve som sammankallade Andra Vatikankonciliet bad i samband med tillkännagivandet av sitt beslut följande bön:
Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din Kyrka förenad i oavlåtlig och uthållig bön i gemenskap med Jesu mor Maria och under ledning av Petrus få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens, rättvisans, kärlekens och fredens rike. Amen.
Johannes XXIII hade säkert Elena Guerras uppmaning till ständig bön i åtanke, och han lät också saligförklara henne.
Den Karismatiska Förnyelsen betonar att Gud själv genom sin Helige Ande på ett aktivt sätt personligen är inblandad i våra liv: i helheten men också i varje människas personliga liv. Han älskar oss, Han vill ge oss vägledning och riktning i vår tillvaro, dra upp oss när vi faller, trösta oss i vår sorg och välkomna och omfamna den som efter ett långt sökande kommer hem till Honom.
ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är den organisation som med erkännande av den Heliga Stolen har till uppgift att koordinera och främja utbyte av erfarenheter bland katolska karismatiska gemenskaper över hela världen.
Målsättning med förnyelsen:
- främja kontinuerlig mogen personlig omvändelse till Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare
- främja ett målmedvetet personligt mottagande av den helige Andes person, närvaro och kraft
- främja mottagandet och bruket av de andliga nådegåvorna (karismerna), inte bara inom förnyelsen, utan i hela kyrkan
- främja evangelisation i den helige Andes kraft, innefattande evangelisation av icke-kristna, re-evangelisation av nominellt kristna och evangelisation av kulturerna och sociala strukturer
- främja kontinuerlig tillväxt i helgelse genom tillbörlig integration av dessa karismatiska strävanden i kyrkans fulla liv
Betoning av de kristnas enhet
Både Elena Guerra och David du Plessis betonade de kristnas enhet som ett viktigt mål. En av den Karismatiska förnyelsens frukter är både medvetenheten om ekumenikens nödvändighet och att rörelsen i sig främjar enhet genom att Andens liv inte känner några samfundsgränser. Ekumeniken har också blivit ett av 1900-talets huvudteman (jfr Andra Vatikankonciliets ekumenikdekret Unitatis redintegratio, Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint). Katolska kyrkan har idag ekumeniska dialoger igång med samtliga andra samfundsgrupper inom kristenheten.
2016 presenterades så en rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church. Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter.
Dialogen har förts med en grupp präster och teologer tillsatta av Påvliga enhetsrådet, bland vilka kan nämnas p Peter Hocken från Wien som är känd genom Sverige-besök och ett team av klassiska Pingstvänner som alla har varit uppbackade av sina samfund, några med officiellt representativt status. Bland Pingskyrkorna som sänt delegater finns Church of Pentecost i Ghana, olika nationella kyrkor som ingår i World Assemblies of God Fellowship, Verenigde Pinkster– en Evangeliegemeenten från Nederländerna, the International Church of the Foursquare Gospel, och the Open Bible Churches. Dialogen har också alltifrån första början givits stöd av Apostolic Faith Mission i Sydafrika.
Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt.
I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära som kan användas som en objektiv enhetlig referens. Samtidigt säger man att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna gemensamma rapport från Påvliga enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen.
Together Catholics and Pentecostals affirm the charismatic nature of the entire Church. Charisms are essential both for the life of the Church and for her evangelizing mission… Pentecostals and Catholics acknowledge the presence of charisms in the history of both traditions, and encourage one another to ‘pursue love and strive for the spiritual gifts’ (1 Cor 14:1). (från dialograpporten Katolska kyrkan – Pingst p 9)
Också i dialogen mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet talas om pingstkarismatisk förnyelse. I dokumentet som togs fram till jubileumsmötet i Lund hösten 2016, Från Konflikt till Gemenskap sägs:
”Under mer än 100 år har nu pentekostala och andra karismatiska rörelser spridit sig över jorden. Dessa kraftfulla rörelser har betonat andra inslag i den kristna traditionen, vilket har gjort att många av de gamla konfessionella kontroverserna framstår som obsoleta. Den pentekostala rörelsen är i form av den karismatiska rörelsen närvarande i många an- dra kyrkor och skapar nya samfundsöverskridande gemenskaper. Denna rörelse öppnar därmed nya ekumeniska möjligheter, samtidigt som den skapar nya utmaningar. Både möjligheterna och utmaningarna kommer att spela en avgörande roll när reformationen uppmärksammas år 2017.” (FKTG p 14)
I år, samma år som reformationsjubileet firar Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) 50-årsjubileum. På pingsten äger en stor internationell konferens rum i Rom med olika program och möte med påve Franciskus. Självklart vill man bjuda in även ekumeniska gäster att delta i detta.
