Djupt allvar och mycket humor på reträtt för inre helande på Marielunds stiftsgård
Christina Agnani rapporterar
På inbjudan av Arbetsgruppen för Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige ledde fader Rufus Pereira från Mombai (Bombay) Indien ,under veckoslutet 3-5 september en reträtt för lekmän om inre helande. Fader Pereira är en känd karismatisk profil inom Kyrkan och leder reträtter över hela världen; han är också en erfaren exorcist, sedan 1994 vice ordförande i den internationella föreningen för exorcister.
Reträttens program byggde på det schema som reträtterna följer i F. Rufus indiska hemförsamling i Bombay, men måste på grund av den korta tid vi hade till förfogande komprimeras. Vi kom givetvis alla med olika problem och behov vi ville få hjälp med. Föredragen var planerade så att de skulle ge oss en grundläggande undervisning om vad inre helande betyder. F. Rufus började med ett vittnesbörd om hur denna tjänst började för honom själv, och under hela reträtten berättade han många gånger om händelser han varit med om i sitt liv, vilket gjorde hans undervisning mycket levande, där fanns både djupt allvar och mycket humor i framställningen.
Fader Rufus betonade vikten av att förbli i Guds ord (Joh 8: 19), eller, som han föredrar att översätta bibelversen från den franska ekumeniska Jerusalembibeln:” Om ni inte gör Guds Ord till ert hem, kan ni inte vara mina lärjungar. ” F. Rufus gillade inte det emotionella inom den karismatiska rörelsen , men genom en nunna hamnade han på ett karismatiskt möte . Där upptäckte han att predikanten, en pingstvän, faktiskt trodde på Bibelns ord. För honom själv som intellektuell hade Bibeln varit en bok att studera på akademiskt vis. Vad betydde det att göra Guds Ord till sitt hem? Att Guds Ord var en plats där man känner sig älskad. Och han upplevde att Herren frågade honom: ” Har du verkligen gjort Mitt Ord till ditt hem?” Han började läsa Gamla Testamentet varje kväll och Nya Testamentet varje morgon. Sedan dess läser han Bibeln varje dag och går igenom hela Bibeln varje år. Sista dagen på den karismatiska reträtten inbjöds de närvarande att bestämma sig för att följa Jesus och komma fram till altaret och offentligt överlåta sina liv åt Gud. Han insåg, att han inte hade gett hela sitt liv åt Jesus. Han brukade göra allt själv, han menade att han kunde själv, begåvad som han är. Aldrig hade han sagt till Herren: ”Säg mig vad jag ska göra.” Där, på mötet, skämdes han för att ödmjuka sig inför alla. Eftersom han var musikledare och spelade piano, kröp han ihop under klaviaturen och överlämnade sig där på golvet åt Herren. Så förstod han innebörden av dopet i den Helige Ande. Han poängterar: ”Vi måste främja dopet i den Helige Ande.” Med påven Johannes XXIII kom idén till Andra Vatikankonciliet, och påvens bön var: ”Herre, förnya din Kyrka som i en ny pingst med tecken och under.” Det var 1965, och bönen har blivit besvarad. Paul VI fortsatte verket . 1975 var 10.000 karismatiker samlade i Peterskyrkan till gudstjänst, med tillsägelse från kyrkans funktionärer att de skulle veta att uppföra sig. Paul VI kom in. Man började sjunga så sakta ”Halleluja, Halleluja…”på en känd melodi. Där blev en stor glädje, och när gudstjänsten gick mot sitt slut dansade man. Efteråt sa man till dem: Ni karismatiker har lärt oss hur man ska be i Peterskyrkan. ”
Fader Rufus ser möjligheten till förnyelse i varje församling, hela Kyrkans förnyelse samt världsomfattande evangelisation genom fyra gåvor, fyra tjänster: predikan, undervisning, helandetjänst och befrielse, antingen från ansättelse av det onda resp. från besättelse av en ond makt. Han påminde om ord som ”Ingenting är omöjligt för den som tror”j(fr Matt 17; 20 ”…om ni har tro så stor som ett senapskorn… kommer ingenting att bli omöjligt för er.” ) När du är uppfylld av Guds Ord, av Helig Ande, kan allt hända.
Meningen med en sådan här reträtt är att leda människor till dopet i den Helige Ande. Det första steget är att ångra det man gjort fel, det andra är att göra Jesus till Herre i sitt liv. Man kan inte bli döpt i Anden, om man inte har Jesus som centrum i sitt liv. Ångra sig, överlåta sig, tömma sig på varje ond ande, sedan kan man ta emot den Helige Ande. Att ångra sig är att vända sig bort från världen och vända sig till Jesus. Sedan gäller det att behålla den Helige Ande, leva i den Helige Ande. Du måste låta Anden leva i dig, hålla lågan brinnande. Det finns många hinder. Därför finns reträtter för inre helande, för att hela känslor, emotioner. Har man smärre problem räcker det med en mindre bön. Större problem behöver andlig vägledning. För verkligt stora problem behövs en reträtt ledd av en kompetent person. De största blockeringarna är emotionella. Helande äger inte rum genom någon psykologisk metod. Vi behöver tid för att veta vad vi ska be. På en reträtt har man mera tid, inte bara fem minuter. Man behöver gå igenom en hel process. Det är därför som en reträtt för inre helande är så viktig. Vad Hitler och Stalin behövde var inre helande. ”Jag skulle ha bett över dem, och krigen skulle aldrig ha ägt rum” vågade f. Rufus säga.
Vd Jeriko frågade Jesus den blinde, och den sjuke vid Betestadammen vad de önskade. Reträtter hjälper människor att be om det som de verkligen behöver. Gud vill att alla människor ska bli räddade och nå fram till den helande sanningen. Det viktigaste helandet är det inre. Vi behöver det alla, alla som kommer till en reträtt, och jag har aldrig sett att Jesus inte svarar. Inre helande är inkörsporten till en persons totala helande. Fysiskt helande kan inte ske utan ett djupt inre helande. Fysiska symptom kommer från emotionella problem. Och ingen befrielse (deliverance) från det onda, om personen inte har blivit helad i sitt inre. Fader Rufus menade, att vi i Katolska Kyrkan i Europa inte anklagar oss själva, i stället ger vi djävulen skulden. Jesus vill att vi ska bli totalt helade. ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer” (1 Tess 5: 23). När Jesus säger: ”Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor…” (Matt 11:28) menar han ”alla ni som har sårade hjärtan”. Inre helande är viktigare än fysiskt. Fader Rufus citerade Jesus: ”Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll” (Matt 18: 9). Men Jesus är bäste doktorn i världen. När vi möter medicinska begränsningar, tar Gud över. Jesus sa: ”Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd” (Joh 10:10).
Fader Rufus talade om människans växt ända från avlelseögonblicket; till och med om vad som hänt före vår tid i vårt ”familjeträd” kan ha effekt er som stannar kvar i oss. Här tog han upp Paulus arbete med sin helgelse enligt Rom 7:15: ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”.
Hinder för helande: oförlåtelse gentemot andra, inte bett andra om förlåtelse, ockultism, upplevelse av att vara förkastad, i nte accepterad. Allt detta behöver helas. Angående oförlåtelse, läs Bergspredikan, Fader Vår. ”Älska era fiender! Gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er” (Luk 6:27-28). Det andra hindret: att inte be andra om förlåtelse. Ångra er inte bara inför Gud utan inför varje människa som ni har sårat! Vi måste reparera det onda vi gjort. Guds förlåtelse förverkligas inte, förrän vi ångrat och gottgjort vårt fel, och på något sätt måste skadan repareras. ”Om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Fader också förlåta er: Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Fader förlåta er era överträdelser” (Matt 6:15). Om den person som vi gjort illa inte lever längre, måste vi be om förlåtelse i vårt sinne. Ett annat stort hinder är ockultism: har jag frågat medier, ägnat mig åt horoskop, spådomar, sökt spåkvinnor, scientologi etc. Bara om jag avsäger mig allt ockult, kommer helandet att vidröra mitt liv.
Vilka är de största behoven idag? Bli inte förvånade över svaret. Försvar mot det onda som kallas djävulen. Satanisk tillbedjan är en epidemi i Latinamerika. Somliga säger att djävulen inte finns, andra ser honom överallt. Båda synsätten går till överdrift. Bibeln och Kyrkan lär, att djävulen existerar. Läs Paulus VI:s skrivelse från 15 nov 1972, CONFRONTING THE DEVIL'S POWER, Address of Pope Paul VI to a General Audience, ett dokument som borde finnas i varje prästs händer.
F. Rufus hänvisade till 1 Pet 5: 8-9: ”Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron. ”Den onde försöker påverka oss med frestelser, han försöker få oss att göra saker vi inte vill göra. Men Gud ger oss styrka att avvisa frestelsen. Han kan ansätta oss med att locka med nyandliga rörelser, med dåliga vanor som är tvingande för oss, med misstänksamhet, svartsjuka, destruktiva tankar. Vi kan bli arga, men låt inte djävulen utnyttja din ilska. Men han kan använda våra känslor. Många sjukdomar har inga medicinska orsaker eller behandlingar. Ofta attackerar den Onde våra kroppar med sjukdomar. Han angriper våra hus, våra rum, bilar, våra relationer, särskilt inom äktenskapet, våra ledare, våra vänner. En enda förbannelse kan förstöra en person liv. Välsigna! Be, Fader Vår, Rosenkransen, använd vigvatten, och var inte rädda. Jesus sa många gånger: ”Var inte rädda! ” (ex. Matt 28: 5), och ”Jag har besegrat världen” (Joh 16:33). Det finns inga exakta regler hur man ska hantera dessa problem. Gör vad den Helige Ande säger er. ”Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min Ande, säger Herren” Sakarja 4: 6. När vi lämnade Marielund på sena söndagseftermiddagen , skulle fader Rufus resa vidare till nästa reträtt i Lettland, där han redan har goda kontakter, inte minst genom presidenten, som en gång läste hans bok Jesus Today vilket förändrade hela hennes liv, hennes familj och även landet.
Tack till den karismatiska arbetsgruppen, som gav oss möjlighet att få del av fader Rufus Pereiras mångåriga erfarenhet och stora kompetens, humor och outtröttliga arbete! Vi hade behövt en dag till, men på så kort tid fick vi ändå ta emot otroligt mycket, och dessutom litet övning i tålamod och medkänsla, för det finns personer som har större behov än vi själva. Tack också till Ann och Gunnar, och all personal på ett välskött Marielund för utomordentlig inkvartering och läcker mat. Och vår Herre gav oss bra väder, gemenskap med varandra och stor glädje.
Christina Agnani