Rörelsernas pingst
12 och 27 maj
Det är brukligt att rörelserna i kyrkan i samband med pingsten träffar biskop Anders och firar pingstvigilia i Katolska domkyrkan.
I år gäller följande datum:
———
12 maj kl 17.00: Möte med biskop Anders.
Mässa, därefter samvaro, samtal i Domkyrkosalen
———
Pingstafton 27 maj 17.00: Pingstvigilia med bön
om den helige Andes utgjutande.
Välkomna!
Nedan en liten historik om hur det började:
---------------------
Rörelsernas pingst, bakgrund
I hela kristenhetens historia har den helige Ande berikat kyrkan med karismer (andliga nådegåvor) som givit upphov till andliga strömningar som förnyat, givit ljus och vägledning för människornas kristna liv. Nya kyrkliga familjer har fötts, som t ex klosterordnarna. Under 1900-talet gav dessa nådegåvor givit upphov till en rad nya rörelser och kyrkliga gemenskaper.
Pingstaftonen 1998 inbjöd påven Johannes Paulus II för första gången de i Katolska kyrkan verksamma rörelserna och nya gemenskaperna till ett stort möte. Till de 300.000 som hade samlats från hela världen på Petersplatsen, sade han bl a att dessa rörelser och grupper är ”ett viktigt uttryck för kyrkans karismatiska dimension, som är lika väsentlig för kyrkan som den institutionella. (...) Rörelserna utgör en av de viktigaste frukterna av en ny vår i Kyrkan, förutsagd av det Andra Vatikanconciliet”.
Som en uppföljning mötte påven Benedikt XVI rörelserna i kyrkan på nytt Pingstaftonen 2006. Nästan 400.000 personer var samlade på Petersplatsen. I sitt tal sade påven:
"Kära vänner, jag ber er att samarbeta ännu mera, mycket mera, i påvens universella apostoliska tjänst att öppna dörrarna för Kristus. Detta är Kyrkans bästa hjälp till alla människor, särskilt de fattiga, så att Kristus kan bli hörnstenen i den enskilda personens liv, i en rättvisare samhällsordning, i en fredlig samexistens bland världens nationer, på vilken en genuin civilisation, kärlekens civilisation kan byggas.
Den helige Ande ger de troende en skarpare blick för världen, livet, historien, och gör dem till främjare av det hopp som aldrig kommer på skam. Låt oss därför be till Gud vår Fader genom vår Herre Jesus Kristus i den helige Andes nåd, så att firandet av Pingsten blir till en flammande eld, en vinande storm för det kristna livet och för hela Kyrkans mission."
I samband med 50-årsjubiléet av Stockholms katolska stift 2003 tänkte biskop Anders Arborelius: Varför inte göra något liknande i Sverige? Därför samlades på pingstafton, den 7 juni 2003 i Stockholm, medlemmar och vänner från åtta av de i Sverige verksamma rörelserna och nya gemenskaperna: Comunione e Liberazione, Couples for Christ, Focolarerörelsen, Karismatiska förnyelsen, Marialegionen, Neokatekumenal vandring, Schönstattgruppen samt Tro och ljus.
Mötet 2003 följdes upp pingsten 2004, och hösten 2005 var rörelserna med och anordnade en mässa tillsammans med biskop Anders i samband med avslutning av det eukaristiska året. Med viss oregelbundenhet i början har sedan traditionen utvecklats att rörelserna varje år firar pingstvigilia tillsammans med biskopen, och oftast anordnas också något seminarium med aktuellt tema i anslutning till firandet. Sista åren har en arbetsgrupp bestående av personer från Fokolare, Karismatiska förnyelsen och Neokatekumenala vandringen tagit på sig arrangörsansvaret.
Genom att rörelserna betonat att de vill vara i kyrkans mitt och lojala med påve och läroämbete betraktades de under 1900-talet av kyrkans ledning som självklart positiva för kyrkan och en bastion mot inomkyrklig sekularisering och liberalteologisk uppluckring av läran. Allteftersom tiden gått har de dels mognat, men också uppvisat samma typ av problem som finns i kyrkan i övrigt, t.ex. har inte heller de förskonats från sexövergreppsskandaler och dylikt. Det innebär att rörelserna inte går under radarn såsom tidigare, utan fått finna sig i att även de blivit föremål för granskning och behov av styrning/vägledning. Till exempel för Karismatiska förnyelsen har påve Franciskus genom Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet inrättat CHARIS såsom en juridisk person med statuter från den Heliga Stolen. Under detta dikasteri sorterar också många av de andra rörelserna.
En utveckling har skett från att rörelserna setts som specifika former av spiritualitet och utövande av- apostolat i likhet med ordnarna, till att mera betona dem som modell för varje döpt kristens kallelse. Att alla döpta är ansvariga för kyrkans evangeliserande uppdrag och att de andliga nådegåvorna är tillgängliga och skall tas emot med tacksamhet av alla döpta betonades redan av Andra Vatikankonciliet och i den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi av påven Paul VI. Därför har en glidning skett så att inte bara specifikt nya andliga rörelser, utan engagerade katoliker som organiserat sig i föreningar kommit att inkluderas. T.ex. var S:t Josefsföreningen och Santiagoföreningen med på förra årets träff.
Under senare år har ju gemenskapen, delaktigheten och medansvaret för alla döpta i kyrkans evangeliserande uppdrag betonats som motvikt till klerikalism och lekmännen som andra klassens medlemmar i kyrkan. Ett ökat samarbete rörelserna emellan är helt naturligt i linje med denna utveckling.
Nyligen besökte påve Franciskus ett plenarmöte med personalen vid Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet och höll då ett tal om olika tjänstegåvor i kyrkan, och att det är ett betydligt vidare fält än de tjänster man vigs till, eller med dem besläktade specifika institutioniserade tjänster som lekmän kan erhålla, såsom lektor, akolyt, kateket etc:
"In these days you have gathered to reflect together on the theme: Laypeople and the ministeriality of the synodal Church.
When we talk about ministries, in general, we think immediately of the “instituted” ministries: reader, acolyte, catechist – which are well known and which have been reflected on a great deal. These ministries are characterized by a public intervention of the Church – a specific act of institution – and a certain visibility. They are connected with ordained ministry, because they involve various forms of participation in the task that is proper to them, even if it does not demand the sacrament of Ordination.
However, the instituted ministries do not represent the full extent of the ministeriality of the Church, which is broader and, ever since the first Christian communities, regards all the faithful (cf. Apostolic Letter issued Motu proprio Antiquum ministerium, 2). Unfortunately, little is said about it, yet you have rightly dedicated your Plenary Assembly to it.
First of all, we can ask ourselves: what is the origin of ministeriality in the Church?
We may identify two fundamental answers.
The first is: Baptism. Indeed, the common priesthood of all the faithful has its root in it and is in turn expressed in the ministries. Lay ministeriality is not based on the sacrament of Ordination, but on Baptism, for the fact that all the baptized – laypeople, the celibate, married couples, priests, religious – are Christofideles, believers in Christ, his disciples, and are therefore required to take part in the mission He entrusted to the Church, also through the assumption of determined ministries.
The second answer is: the gifts of the Holy Spirit. The ministeriality of the faithful, and of laypeople in particular, stems from the charism that the Holy Spirit distributes within the People of God for its edification (cf. ibid.): first a charism appears, inspired by the Spirit; then, the Church acknowledges this charism as a useful service to the community; finally, in a third moment, it is introduced and a specific ministry spreads." [hela talet här]
Påven lyfter således fram den karismatiska dimensionen i kyrkans liv för att balansera en tidigare alltför ensidig fokusering på de institutionaliserade gåvorna. Alla är inte kallade att bli präst eller gå in i en orden, alla är inte heller kallade att som lekman få institutionaliserade uppdrag i kyrkan, men alla döpta har fått del av den helige Andes liv och karismatiska nådegåvor som man är kallade att upptäcka och använda i kyrkans och evangeliets tjänst, oberoende av om man är präst, ordensperson eller lekman, gift eller ogift. Att förverkliga den kallelse Gud lagt ner i mig här och nu, i den situation i livet jag befinner mig, det är vad alla skulle brinna för. En del är kallade att bli präst, men de allra flesta inte.
/Bengt Malmgren