Bengts blogg, arkiv poster jan-juni 2012

forum_bengts blogg arkiv jan-juni 2012

Subject PostDate Body
Dialogen som form för ekumenik mellan kristna och med icke-troende 2012-01-03 07:46:00

Jag tror på dialogen som form både inom kristenheten och att Kristenheten som konstruktiv kraft i världen bäst utövar den genom att söka dialog med alla människor av god vilja, inte genom att avskilja sig som en sekt. Men dialog innebär inte att gå upp i den andre, utan att bevara sin egenart samtidigt som man respekterar sin motpart.

 

Ett sådant gott dialogklimat har vi inom den svenska kristenheten. Vid en samtalskväll mellan katoliker och evangelikala 1 dec i Stockholm konstaterades att i Sverige har vi ett unikt bra samarbetsklimat mellan kristna jämfört med världen i övrigt. En del som länge varit rotade i en exklusivt protestantisk miljö har haft svårt att ta in att katolska kyrkan är en väsentlig del av den ekumeniska gemenskapen, och självklart är detta processer som måste få ta tid. Nedan min insändare som jag skickat till Dagen, och som i förkortad form publicerades i dag:

 

Det finns en liten grupp protestantiska kristna som är starkt emot samarbete med Katolska kyrkan. Carl A Hörstrand gjorde sig till tolk för detta i en insändare i Dagen den 29 dec. Men det blir allt mindre kvar av övertygande argumentation.

 

Teologiska frågor som barndop/vuxendop, syn på sakrament och ämbete etc kan man alltid diskutera i en ömsesidigt respektfull ton, och det finns alltid konstruktiv kritik - Katolska kyrkan har inte rätt i allt. Men den genomgripande kritiken från denna grupp är alltid beroende av att man ger sig tolkningsföreträde att definiera vad Katolska kyrkan lär utan att lyssna till vad Katolska kyrkan själv säger. Att påstå att Katolska kyrkan inte predikar frälsningen genom Jesus Kristus är lögn.

 

I och med att kristendomen blev accepterad av romerske kejsaren Konstantin på 300-talet och inte behövde kämpa för sin existens inleddes också en era då kyrkan blev korrumperad av makten. Därför har hela tiden behövts reformer och förnyelse. Kring år 1500 var situationen mycket eländig, och Luther hade rätt att mycket behövde reformeras. Trient-konciliet var ett steg i den riktningen, men det räckte inte. Av flera skäl, bl.a. politiska intriger och Luthers temperament blev det istället en schism där motreformationen förstärkte och mejslade ut det typiskt katolska i förhållande till det reformatoriska.

 

Första Vatikankonciliet (1869-70) ägde rum i en politiskt orolig tid då Vatikanstatens överlevnad hotades, och påve Pius IX hade behov att stärka påvedömets ställning, det var då de kontroversiella formuleringarna av påvens ofelbarhet kom till, enligt mig olyckliga formuleringar som övertolkats och som bör kompletteras med det Andra Vatikankonciliet (1962-65) lär om Kyrkan som Guds folk, biskoparnas kollegialitet och det allmänna trosmedvetandet hos Guds folk.

 

Våra diskussioner idag är reminiscenser av den förstärkning av konflikten som motreformationen och Första Vatikankonciliet innebar. Spegelbilden av de protestantiska fördomarna är att det inom Katolska kyrkan fortfarande finns historiskt bråte och gamla övervintrade attityder att rensa ut, men nu är det tid för dialog där olika samfund realistiskt och ömsesidigt kan se på både sina svagheter och styrkor och ha gemensamt fokus på det som är vår enda styrka och hopp: Guds kärlek, frälsningen i Jesus Kristus och Hjälparen, den helige Ande.

 

Se också i Dagen 3 jan: Katolska kyrkan ett nödvändigt korrektiv.

 

Samma process som i dialogen inom kristenheten kan vi se i dialogen mellan kristendom och sekulära ateister i det svenska samhället. Trots de stora skillnaderna i ideologi och tro som tar sig uttryck i häftiga debatter, så finns ett bra och respektfullt samtalsklimat. Prästen Annika Borg har ett samarbete med humanisternas Christer Sturmark. Från visst kristet håll hör man det knorras över detta, som om man inte kunde ha dialog med religionskritiker, men jag tycker är helt i sin ordning, därför att humanisterna är intellektuellt hederliga människor som strävar efter logik och förnuft i sina resonemang, det är en bra bas för samarbete kring gemensamma värdefrågor.

 

Vår påve Johannes Paulus VII är ju verkligen den som visar vägen, jag påminner om dialogen mellan honom och filosofen Jürgen Habermas. Jag erinrar också om det interreligiösa mötet för fred i Assisi dit också icke-troende ateister var inbjudna. Vatikanen har genom Påvliga kulturrådet lanserat projektet Hedningarnas förgård, som syftar till dialog med icke-troende.

 

Undan för undan har det i det svenska samhället, efter ett årtionde av antikristen propaganda, blivit respektabelt att komma ut som kristen igen, och högljudda protester mot att kristna får höga tjänster i samhället, som t.ex. när Per Eriksson  blev rektor för Lunds universitet får i allmänhet inget bränsle från en större opinion. Vår mer och mer folkkäre finansminister Anders Borg är ett exempel i raden på personer som inte sticker under stol med att de är kristna.

 

 Jag önskar alla kristna av alla samfund och traditioner och alla icke-kristna som uppskattar en respektfull dialog med oss ett Gott Nytt Dialog-år 2012.


Det goda skapas inte utan makt och våld... 2012-01-03 15:50:00

Jag har en härlig jul-nyårsledighet som sträcker sig över alla helgerna, då har man tid att läsa och filosofera lite mera. Det är intressant att läsa om historien och dra paralleller till nutiden, ibland frestas man säga "Intet nytt under solen" - historien upprepar sig.

 

Just nu håller jag på med Simon Sebag Montefioris´s Jerusalem-biografi, och högt på listan ligger också prof Svante Nordins bok Filosoferna som behandlar 1900-talets filosofi, men den verkar slut på förlaget just nu, ny upplaga väntas. Tyvärr finns den inte som e-bok heller.

 

Jerusalem är en mustig skildring av staden Jerusalems öden och äventyr genom seklerna. Att läsa om tiden från kung David till Mackabeerna och Jerusalems erövring av Romarna är som att läsa  ett exktrakt av Gamla Testamentet, men med fokus på alla krig och maktstrider mellan kungar och rivaliserande maktpretendenter. Det är en skakande läsning om grymheter och avrättningar i tiotusental av oskyldiga, mord på medlemmar i den egna familjen, ränksmidande och svek. Historien är en enda lång räkcka av krig och maktkamper där de som utkämpar striderna stundtals förlorar, städer förstörs, tempel raseras, folket bortförs i exil, för att i nästa stund själva vara segrare och utföra samma typ av massakrer som de själva blivit utsatta för.

 

Detta gäller i hög grad också judarna, enligt Bibeln Guds utvalda folk som vi får följa genom historien, som pekar fram mot det som enligt den kristna tron är väldshistoriens centrum: Födelsen av den utvalde Messias, Guds Son Jesus Kristus. Israels folk har ständigt avfallit från förbundet med Gud, det har varit inbördes strider, den rätta offerkulten i templet har övergivits till förmån för främmande gudar, och ständigt manar profeterna till omvändelse och bättring. Även den kung som Gud själv utvalde, David som grundade Davids stad på Sions berg och inköpte den plats där Salomo senare skulle bygga templet, Moria berg (som enl traditionen också var den plats där Abraham var nära att offra sin son Isak), var full av svek och grymheter, han begick äktenskapsbrott med Urias hustru och dödade sedan Uria, och han avrättade grymt de folk han besegrade.

 

Två saker framhålls dock i Bibeln som märkliga med David: 1) Hans lojalitet mot sina egna trots att de var emot honom. Hans vägran att döda Saul trots att han skulle kunna och Saul själv var en fara för David, hans sorg över sin son Absalons död trots att denne också var i uppror och strid med fadern. 2) Hans oerhörda hängivernhet för Förbundsarken och hängivenheten åt Gamla förbundets kult. David förde arken från Silo till Jerusalem och planerade att bygga templet, något som alltså inte blev förverkligat förän under hans efterträdare Salomos regering.

 

Boken börjar med en skildring av Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr enl den skildring som tillhandahållits av historikern Josephus. Detta var ju en fullständig katastrof som kunde ha inneburit slutet för judendomen, husen jämnades med marken, människor i tiotusental mördades, murar revs och templet jämnades med marken. Kristna har inte alltid varit så medvetna eller betonat denna katastrof, eftersom fokus mera varit på Kristendomens växt och framgångsrika utveckling i övriga regioner kring Medelhavet. Men hade inte Jerusalem förstörts hade kanske det fungerat som Kyrkans centrum, och inte Rom som det sedan kom att bli. Jag tänker att negligeringen av förlorarnas historia, Jerusalems undergång också kan ha bidragit till att judarna behandlats styvmoderligt under historiens gång. Kanske man omedvetet såg nederlaget som ett tecken på att Gud nu övergivit det gamla förbundsfolket till förmån för Kyrkan som är det nya förbundsfolket. Så uppstod ersättningsteologin som först under 1900-talet blivit ifrågasatt.

 

Judarnas öden och äventyr har ju fortsatt i samma bibliska proportioner ända in i vår tid, där vi har 1900-talets förintelse i färskt minne (fast en del redan håller på att glömma). Trots judarnas förskingring i diasporan också denna ständiga återkomst till landet Israel och staden Jerusalem som centrum för de världspolitiska händelserna. Under historien levde judarna stundom i harmoni med de omkringliggande folken, stundom underkuvade de dem, och stundom blev de själva underkuvade. Också detta är något som fortsätter på samma sätt.

 

Och nu som då fungerar det så att krig visserligen lönar sig ibland, men trots att vi fått erfara personligheter som Gandhi, Moder Teresa, Martin Luther King och Desmond Tutu, så är de flestas erfarenheter inte att det lönar sig att ensidigt lägga ner vapnen. Det är alltid bättre att strida lite till för att flytta fram sina positioner till framtida fredsförhandlingar. Så har Israel gjort och har därför idag en betydligt bättre position än i det fredsavtal som skulle ha slutits 1947. Så gör de övriga aktörerna i Mellanöstern-konflikten idag och är inte intresserade att lösa flyktingsituationen i Gaza-remsan, eftersom det är nyttigare att använda befolkningen som brickor i det politiska spelet.

 

Det finns alltid en frestelse för ena sidan i en konflikt och de grupper som stödjer den sidan att ta på sig rollen av moralisk oskuld och måla upp motståndaren som den som orättmätigt angriper och lemlästar. Så också i Mellanösternkonflikten. Beroende på vilken sida man står, så idealiserar man ena eller andra sidan och demoniserar den motsatta, eller också försöker man bara försvara sig mot motståndarsidans demonisering genom att försöka inta ett mer heltäckande perspektiv. Redan detta räcker ofta för att man skall bli betraktad som fiende till den andra sidan och utmålas som moraliskt korrupt eftersom man sägs tolerera hemska övergrepp.  Jag följer två bloggar som någorlunda sakligt och utan alltför orealistiska överdrifter försöker se situationen i Mellanöstern från ena resp andra sidan: Fred i Mellanöstern och Dessa mina minsta bröder.

 

Många vänster-inriktade kulturpersonligheter och politiker i Sverige brukar ju inta en starkt Israel-fientlig hållning och brista i neutralitet. Därav den nu aktuella diskussionen kring filmen Gazas tårar. Det finns en enögdhet i vår kultur, och framförallt de unga har blivit historielösa, menar professorn i idehistoria Svante Nordin, författare till boken Filosoferna om 1900-talets filosofi.

 

Han säger i en intervju i DN:

 

"De unga ser inte skörheten i vår moderna civilisation. De ser inte förutsättningarna – att all civilisation uppehålls av makt och våld. Allt som hände före 1989 tycks vara bortglömt. Att läsa om världskrigen har blivit som att se en spännande film. För dem som fötts rakt in i den moderna och globaliserade världen kan historien uppfattas som tillryggalagd. Unga människor lever i illusionen om att det finns någon förutbestämd harmoni."

 

Drömmen om denna förutbestämda harmoni gör att man lätt hamnar i den ena eller andra höger- eller vänster-ideologiska fållan där detta skall förverkligas. Som tur är blir inte alla lika extrema som Utöya-mördaren. Det finns inga kompromisser längre, inga svagheter och svårigheter, det gäller bara att ha rätt ideologi och övertyga alla om att de andra har fel. Inte heller behöver jag anstränga mig. Det goda samhället, alla värden skapas och upprätthålls någonstans utan att jag behöver bidra. Jag åker lika gärna med gratis, piratkopierar, tar ut bonusar, blundar när oförrätter begås, några andra ser ändå till att ordningen upprätthålls och den förutbestämda harmonin råder. Ett sådant betraktelsesätt gör oss till passiva människor, och det är livsfarligt för kulturen. också vi kristna lider av detta syndrom. Det behöver till ett uppvaknande. Tror jag skall skriva mer på detta tema...

 

Skärpning säger Anden till församlingen. 2012-01-04 10:28:00

Det gäller att tyda tidens tecken, inte bara flyta med och tänka att allt ordnar sig, utan också ta ett ansvar. Dagens tidningsskörd ger en del matnyttigt input till detta tema.

 

 

I DN publiceras en artikel av Václav Havel som nyligen avled. Texten skrevs 1998 men är högst relevant idag. Den visar på vilken man av moralisk resning han var, ett riktigt statsmannaämne, någon som kan se längre än till opinionssiffrorna inför nästa val. "Jag är fast övertygad om att världen idag mer än någonsin behöver upplysta, tänkande politiker som är djärva och vidsynta nog att beakta sådant som ligger utanför deras omedelbara inflytande i tid och rum", skriver han. Var finns sådfana politiker idag? Behovet av dem är större än någonsin, just för att vår tid just gynnar motsatsen, det ögonblickliga, att haka på trenden, att inte tyda tidens tecken i djupare mening, men att höja fingret och känna av de aktuella opinionsvindarna. Men de lyser mestadels med sin frånvaro. Juholt häcklas för att han är en vindflöjel, men det är inte han som person som är problemet, han är en produkt av sin tid och av en socialdemokrati som inte vill visioner och nytänkande utan inrättning i ledet.

 

"Det är min fasta förvissning", fortsätter Havel, "att politikens mening inte är att uppfylla kortsiktiga önskningar... han måste övertyga väljarna om att han förstår vissa frågor och att de därför bör rösta på honom". Visserligen har fanatiker, envåldshärskare och totalitära ideologier använt samma argument som argument, men politikens verkliga konst är att vinna människors stöd för en god sak, även om det kan störa deras eget tillfälliga intresse, och även om politikern äventyrar sin egen ställning på kort sikt. Att kompromissa med sitt intellekt, sanningen och sitt samvete hör till de onda handlingar politiker och de intellektuella som stöder dem kan begå. En god politiker förklarar utan att vilja manipulera och förföra, söker ödmjukt efter sanningen utan att påstå sig vara den professionella ägaren av sanningen och pekar också på andras goda egenskaper.

 

En intellektuell och kulturpersonlighet som jag verkligen uppskattar och respekterar är författaren Bengt Ohlsson, krönikör i DN. I kulturdelen i DN idag skriver han en mycket avslöjande och tankeväckande artikel om hur kulturvänstern fastnat i sina egna mönster och slutat tänka, samtidigt som man dubbelmoralistiskt inte alls motsvarar de ideal man säger sig stå för i sin egen livsföring. Är man intellektuell och kulturarbetare förväntas man ha vissa förutbestämda åsikter i vissa frågor, såsom mellanösternkonflikten, Nya Slussen, bestämda uppfattning om makt och vem som är makthavare etc. Jag tycker Bengt skriver med sanningslidelse, ärlighet och mod, ungefär i den anda som Havel talar om.

 

Mod och handlingskraft gäller det att ha också för oss vanliga medborgare i vardagslivets alla vardagssituationer. Läs denna krönika av Bengt Ohlsson från 23 dec som är en illustration ur Stockholmslivets vardag till hur vi kan tillämpa liknelsen om den barmhärtige samariten. Vill också uppmärksamma intervjun med Marcus Birro i dagens nummer av Dagen. Han vinner respekt hos många genom att personligt våga tala om den kristna tron och dess konsekvenser i vardagen. Marcus tillhör dem som försöker vara varsamma med sanningen och tycker det var förnedrande som det var förr, när folk ofta ringde och ville att han skulle tycka till om det ena eller det andra bara för att han var kändis. "Det är mitt jobb att ha åsikter, och när man har en plattform som Expressen där runt 1 miljon människor kan läsa mina krönikor, då måste mina åsikter vara förankrade i mig. Då kan jag inte bara slänga ur mig saker", säger han i intervjun.

 

Bengt Ohlssons krönika och Marcus Birros engagemang  får mig att reflektera över hur lätt det är att bara gå förbi, strunta i medmänniskan och tänka att andra skall ta hand om det. Vi behöver vakna, vara alerta, skärpa oss. Både i de små enkla vardagssituationerna i hemmet, skolan, arbetsplatsen och i politiken. Då håller det inte att vara ouppmärksam eller  ovarsam med sanningen. Låt oss få fler vardagshjältar och fler riktiga statsmän!

Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss? 2012-01-05 12:09:00

Jag är väldigt glad åt den dialog jag har med min broder i Herren, pingstpastor Mikael Karlendal i Ängelholm angående skrift och tradition i den kristna tron. Mikael svarade igår med ett tredje inlägg på sin blogg. De tidigare finns här och här.
Mina tidigare inlägg:

Jag tror vi har kommit så långt i samförstånd vi kan komma just nu, resten är finlir och handlar mer, tror jag, om att lära känna varandras traditioner än om reella skillnader. Det får i så fall utrönas i dialog med större teologiska och exegetiska experter än vad jag är. Det viktiga är egentligen inte att bli 100% överens i allt, det viktiga är att var och en agerar utifrån de nådegåvor och insikter han/hon fått så att inget väsentligt går förlorat.

Mikael Karlendal och den evangelikala tradition han representerar får gärna fortsätta att lyfta fram Bibeln som Guds ord som en viktig likare mot vilket allt prövas som sker i församlingen och kyrkan. Katolska kyrkan tycker verkligen det är viktigt också och lär så, men i praktiken är det kanske så som någon uttryckte det att "traditionen fått löpa amok", så att vi fått en massa förstelnat tankegods som snarare skymmer än lyfter fram evangeliet. Evangelikala får gärna fortsätta att ha tummen i ögat på Katolska kyrkan och påpeka sådana saker. Konstruktiv kritik är alltid av godo.

Jag känner stor sympati för Mikaels tanke att Guds folk alltid behöver reformeras, vare sig det är katoliker, pingstvänner eller andra, eftersom det är lätt att fastna i det som hör till köttet och inte är av Anden (jfr Paulus) Mikael uttryckte att han tyckte det låg något i det som sades i en insändare i Dagen nyligen, att Katolska kyrkan är ett viktigt korrektiv till oss protestanter. På samma sätt skulle jag kunna säga att evangelikalism är ett viktigt korrektiv till en katolicism som fastnat i förstelnade traditioner.

Så kompletterar vi varandra. Av någon anledning tillåter Gud att vi fortsätter att fungera som olika samfund i en splittrad kristenhet, vi får böja oss för detta och tro att han har en plan med detta. Omedelbar enhet nu är inte vare sig Katolska kyrkan eller andra samfund mogna för.

 

Utifrån den punkt Mikael och jag nu kommit i vår diskussion skulle jag vilja formulera det så här:


  • Trons Skatt, Uppenbarelsen som vi tagit emot är något mer än enbart "Boken", utan det är hela fullheten av det som trätt fram i historien: Israels folks historia, Jesus Kristus, apostlarnas undervisning och Kyrkan ledd av den helige Ande genom tiderna. (Dei Verbum).

  • Bibeln är Guds inspirerade ord som Ord som förmedlas till Kyrkan. Genom den kan vi få full visshet om frälsningen och insikt i trons hemligheter. Jag tror inte Katolska kyrkan har något att invända mot den formulering som finns i Lausanne-deklarationen:

  •  

Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. Vi bekänner också att Guds ord har kraft att fullborda hans frälsningsplan. Bibelns budskap riktar sig till hela mänskligheten, ty Guds uppenbarelse i Kristus och Skriften är oföränderlig. Genom Bibeln talar den helige Ande också idag. Gud upplyser sitt folks sinnen för varje kultur för att det på ett levande sätt med egna ögon ska uppfatta sanningen. Så uppenbaras för hela församlingen mer och mer av Guds mångfaldiga visdom. (2 Tim 3:16; 2 Petr 1:21; Joh 10:35; Jes 55:11; 1 Kor 1:21; Rom1:16; Matt 5:17 18; Jud 3; Ef 1:17-18;3:10, 18.)

Jag uppfattar att Lausannedeklarationen säger att Bibeln innehåller Guds ord och inte exklusivt är Guds Ord. Men eftersom Gud givit oss ett skrivet ord och inte bara en muntlig tradition och den helige Andes ingivelser, så är det rimligt att tänka att de kanoniska texterna på ett exklusivt sätt är grundläggande för vårt mottagande av och förståelse för trons fullhet. Men vi skulle aldrig kunna tolka bibeln utan den tradition, det sammanhang i vilket den kommit till. Ponera att vi inte hade någon tradition, inte hade hört talas om Israels folks historia, inte om Jesus, och ingen kyrka eller kristenhet fanns. Så skulle Bibeln dimpa ner från himmelen. Det skulle vara mycket svårt att tolka den och komma fram till vad det handlar om. Den kyrkliga traditionen i den helige Andes ljus hjälper oss på rätt väg.

 

Bibeltolkning

 

Bibeltolkning har vi inte talat så mycket om, bara varit överens om att den tolkas i en viss tradition. Jag vet inte vad Mikael säger om katolska principer för bibeltolkning:

För att tolka Bibeln måste man vara uppmärksam på vad de mänskliga författarna verkligen har velat framhålla och vad Gud har velat uppenbara genom deras ord. Avgörande är innehållet i bibelns budskap, inte detaljer som hör till formen för framförandet av detta budskap. Man måste man ta hänsyn till omständigheterna i den tid och den kultur i vilken texten kom till, den litterära framställningens former (historiska, profetiska, poetiska eller andra litteraturarter) samt de sätt att tänka, tala och berätta som var i bruk då texten kom till.

Men detta räcker inte: Enligt Kyrkan är Bibeln inspirerad av Gud, därför måste den läsas och tolkas i samma anda som den blev skriven, den måste tolkas i den helige Andes ljus. Andra Vatikankonciliet visar på tre kriterier för en tolkning av Skriften som stämmer överens med den Ande som inspirerat den:


  • Vi skall rikta stor uppmärksamhet mot hela Skriftens innehåll och enhet. Hur olika Bibelns böcker än är, så utgör de ändå en enhet med tanke på Guds plan, som har Kristus Jesus som sin mitt och sitt hjärta, en plan som blivit uppenbar sedan Kristi uppståndelse (jfr Luk 24:25-27, 44-46).

  • Vi skall läsa Skriften "i kyrkans levande tradition". Bibeln är kyrkans bok. Enligt ett talesätt från kyrkofäderna läses Skriften bättre i kyrkans hjärta än enbart genom att man använder sig av dess rent materiella uttryckssätt. Kyrkan bär i sin tradition det levande minnet av Guds levande Ord, och den helige Ande ger henne den andliga tolkningen av Skriften.

  • Vi skall ta hänsyn till "trosanalogin" Det betyder sambandet mellan de olika trossanningarna och deras inbördes sammanhang.
    Man brukar skilja på fyra olika slags betydelser i skriften:

    • Bokstavlig betydelse

    • Allegorisk betydelse: Vi får en djupare förståelse av händelserna genom att se deras innebörd i Kristus (t.ex. övergången över Röda havet: Ett tecken på Kristi seger samt dopet).

    • Moralisk betydelse: De händelser som Skriften berättar om skall leda oss till att handla rätt. De har skrivits ner för "vår undervisning" (1 Kor 10:11).

    • Anagogisk betydelse: Den eviga innebörden av tingen och händelserna, vilken hjälper oss genom att leda oss fram (grekiska: anagoge) till vårt himmelska hemland. Så är kyrkan på jorden tecken på det himmelska Jerusalem (Upp 21:1-22:5)

  •  

Då Bibeln tolkas efter dessa regler kan man uppnå en allt djupare förståelse av innebörden.

 

Referenser:


  • Katolska Kyrkans Katekes 84 - 95 (Utg. Catholica, Vejbystrand 1996)

  • Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om uppenbarelsen Dei Verbum (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 1-2, Katolska Bokförlaget, Uppsala 1987, 3:e uppl.)

  •  

    Påvliga bibelkommissionen, Att tolka bibeln idag (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 22, Katolska bokförlaget, Uppsala 1995)


  •  

Förutsättningar för en autentisk förståelse och förmedling av Trons skatt

 

Vi har alltså Uppenbarelsen som vi fått ta emot. Vilka garantier har vi till att vi som Guds folk ofelbart idag förstår och kan föra vidare Trons skatt på ett autentiskt sätt? Jag menar två faktorer:


  1.  

    Skriften som vi är överens om är ofelbart inspirerad av Gud. (Behöver dock tolkas, se ovan)


  2.  

    Den helige Ande som för oss in i hela sanningen.


  3.  

I själva verket skulle det vara så, att utan den helige Ande skulle texten vara meningslös för oss. Jag tänker på lärjungarna på väg till Emmaus som fick slå följe med den uppståndne Herren. Först kände de inte igen honom. Men då han bröt brödet gjorde de det, och efteråt sade de till varandra:

 

"Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?" (Luk 24:32)

 

Den helige Ande öppnade upp hela sammanhanget för dem. Paulius skriver ju också: Ingen kan säga Jesus är Herre annat än i den helige Ande. Så att Anden är nödvändig för att ta emot tron, det är helt klart. Samtidigt vet vi att det är viktigt att skilja på andarna. Allt som verkar vara av den helige Ande behöver itne vara det. Proftetian behöver alltid prövas. En sann profet framhäver sig inte själv utan låter sig underkastas prövning i den större gemenskapen. Därför varnas vi för all sekterism. Den större gemenskapen kan vara församlingen, men i sista hand hela kristenheten.

 

I Katolska kyrkan tror vi att det finns hierarkiska nådegåvor som följer med det trefaldiga vigningssakramentet till biskop, präst och diakon (det speciella prästadömet), och det finns karismatiska nådegåvor som är ämnade för varje döpt kristen. Vi är alla delaktiga i det allmänna prästadömet. Mikael och jag torde vara ense om det allmänna prästadömet och de karismatiska nådegåvorna.

Så när vi har Guds Ord och har den helige Ande och gör en rätt urskiljning av andarna, så har vi Guds löfte om att vi som Guds folk ofelbart uppfattar Uppenbarelsens kärna. Andra Vatikankonciliet uttryckte det så här:

"De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor." (Lumen Gentium 12)

Här sägs att det är hos de troende som gemenskap som ofelbarheten i grund och botten bor, det är detta som gör tron möjlig och att vi som kyrka, kristen gemenskap inte är utlämnad åt godtycke och villfarelser. Garanten för detta är att Kristus själv som bor i sin kyrka och Anden.

Jag vet inte Vad Mikael säger om denna utläggning, kanske upplever du fortfarande att vi lägger något olika betoningar, och att jag itne betonar Sola scriptura tillräckligt intesivt. Det må i så fall vara så, och som sagt, vi behöver ju inte ha totalt koncensus i allt utan låta flera bollar vara i luften och ändå lita på Guds nåd.

Frid!

 

Dei Verbum - Andra Vatikankonciliets konstitution om den gudomliga Uppenbarelsen 2012-01-05 21:57:00

Dei Verbum, Andra Vatikankonciliets konstitution om den Gudomliga Uppenbarelsen var ett av de grundläggande dokumenten från Andra Vatikankonciliet. Dokumentet finns här på engelska. Eftersom vi diskuterat Bibeln och traditionen mycket sista tiden, så passar jag på att länka till denna serie från EWTN där Fr Mitch Pacwa SJ talar om detta dokument.

 

 

Fler avsnitt i samma serie:
88 http://youtu.be/yuqwgJTcpg8
89 http://youtu.be/ic11GRtxKUE
90 http://youtu.be/dqjK-QIg7QY
91 http://youtu.be/5_PR_5INZOs
92 http://youtu.be/8tG-WLXwuoI
94 http://youtu.be/PK4fhVGvR48

Trons År och den Nya Evangelisationen 2012-01-07 21:06:00

"Efter Paulus ankomst till Antiochia kallade de samman församlingen och berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna." (Apg 14:27)

 

11 oktober 2011 utlyste påve Benedikt ett Trons År som skall ta sin början den 11 oktober 2012, 50-års dagen för öppnandet av Andra Vatikankonciliet, och det skall avslutas på Kristus Konungens dag den 24 november 2013. I samband med tillkännagivandet publicerades skrivelsen Porta fidei (Trons dörr) där det bl.a. sägs att om vi tolkar och implementerar lärdomen från Andra Vatikankonciliet på rätt sätt, kan det och kommer det att vara ett kraftfullt medel för kyrkans förnyelse. Förnyelsen i fråga rör sig mycket kring begreppet Ny evangelisation, ett begrepp som användes första gången av påven Johannes Paulus II vid ett besök i Nowa Huta, Polen 9 juni 1979.

 

Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evaangelisation i "missionsländer" genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet. Biskopssynoden som hölls i Rom juni 2010 beslöt att fortsätta satsa på detta, och det nya Påvliga rådet för den nya evangelisationen instiftades med ärkebiskop Rino Fisichella som chef.

  Den 13:e generalförsamlingen för biskopssynoden som äger rum den 7-28 oktober 2012 i Rom kommer att ha temat "Den nya evangelisationen och förmedlingen av den kristna tron". Som förberedelse för synoden har getts ut ett arbetsmaterial, lineamenta som alla stift, församlingar och grupper i hela världen har möjlighet att svara på, även privatpersoner och kristna utanför Katolska kyrkan.
 

Troskongregationen hade fått  i uppdrag att utfärda rekommendationer för Trons år, och en kommuniké har publicerats i veckan. Enligt kommunikén skall basen för aktiviteterna under året vara Andra Vatikankonciliet samt Katolska kyrkans katekes. Samma dag som vi firar 50-årsdagen av Andra Vatikankonciliets öppnande firar vi 20-årsdagen av publiceringen av Katekesen. Trons År är skall ge dagens katoliker möjlighet att bättre lära känna dessa milstolpar.

 

Andra Vatikankonciliet gav ut många viktiga dokument som vid sidan av Katekesen är en guldgruva när det gäller att tillägna sig katolsk kristen tro. Som ett tips kan nämnas att det pågår en föreläsningsserie under hela året hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm, nästa föreläsningskväll är 2 februari. Dessa föreläsningar rekommenderar jag starkt. mer info på Dominikansystrarnas hemsida.

Jag vill också inbjuda alla att läsa arbetsmaterialet, lineamenta inför Biskopssynoden 2012 om Ny evangelisation och trons förmedling, och gärna komma med reaktioner, denna blogg är öppen för inlägg och diskussion.
Sr Sofie OP om Kroppens teologi: Kroppen mera än en grej. 2012-01-09 06:57:00

På mitt bord ligger  dominikansyster Sofies bok "Till Man och Kvinna skapade Han dem" (Artos förlag) som kom ut i november. Den beskriver den teologi om kropp, kärlek, äktenskap som den förre påven Johannes Paulus II introducerade. Han höll bl.a. en serie mycket uppmärksammade föreläsningar i samband med onsdagsaudienserna under 1980-talet över ämnet, och han har även skrivit en bok med titeln Kärlek och ansvar som även finns i svensk översättning, och som den unga sekulariserade stockholmstjejen Sofie Hamring fick tag på i ett antikvariat i början på 1980-talet.

 

Sr Sofie är nu dominikanernunna vid kommuniteten i Rögle kloster i Skåne. Till min glädje ser jag ett stort reportage om henne och hennes nya bok i Världen idag vilket inspirerar mig att skriva detta.

 Jag har skrivit mycket om Kroppens teologi tidigare, se t.ex. denna faktaartikel eller slå på sökordet. Med tanke på hur mycket vi behöver en kristen utläggning av kärlek, sexualitet och andlighet som alternativ till den moderna sexualliberalismens dehumaniserade ytliga materialistiska koncept med RFSU som dess prästerskap, så är det förvånadsvärt hur lite detta uppmärksammats och tagits till vara.

Jag tror att även kristendomen är så influerad av det moderna materialistiska tänkandet att man står handfallen inför att möta utmaningen från den unga generationen som nu känner en törst efter andlig vägledning då sexliberalismens evangelium bara mer och mer upplevs som ett ekande tomrum. En splittring har uppstått mellan sexradikaler också inom kyrkan som kritiserar dess tidigare pryda sexualfientliga hållning å ena sidan, och å andra sidan dem som försökt försvara och förstå kyrkans bud och föra ut det, t.ex. Familjefrämjandet som gjort ett utmärkt arbete i att försöka informera om den naturliga familjeplaneringen eller enskilda eldsjälar,  men man har inte riktigt nått ut och nått ungdomarnas hjärtan, bilden av kristen sexualmoral som livsförnekande, förbudsinriktad har kvarstått, det tror jag blir klart om man intervjuar ungdomar i allmänhet som genomgått konfirmationsundervisning.

 

Jag tror det skall till människor som likt sr Sofie själv varit unga och levt i den sexliberala eran och in på bara huden själva upplevt dess tomhet för att levandegöra detta. Sr. Sofie är inte ensam om detta, jag tänker också på Nasrin Sjögren, ihärdig opinionsbildare mot en av vår kulturs mest antihumana företeelser, massaborterna.

 

Jag tror också det är naturligt att det är människor som insett att kärlek, kroppslighet och andlighet hör ihop som utvecklar detta och ur Kyrkans förråd bär fram de skatter som vår sekulariserade tid så väl behöver och törstar efter på detta område. Därför är det egentligen inget konstigt att det är en andens man som Johannes Paulus II eller en kontemplativ nunna som sr Sofie som förmår levandegöra detta.

 

Sr Sofie bejakar att den kristna kyrkan faktiskt har varit en snipig, sexualfientlig, moraliserande bastion, det är inte bara en nidbild. Katolska kyrkan har sett sexualiteten bara som ett reproduktionsmedel, och Luthers syn var inte så mycket bättre. Hon påpekar att man misstolkat Paulus då han talar om "köttet" och köttets gärningar som skall dödas. Det är inte erotiken som skall dödas. Den ursprungliga betydelsen av "eros" är den inre kraft som drar människan till det goda och det sköna. Det som menas med köttets gärningar är begäret som gör att man ser den andra människan som ett objekt som skall tillfredsställa den egna lusten, maktbegäret, girigheten etc. Också vår nuvarande påve Benedikt XVI har ju framhävt denna positiva betydelse av begreppet Eros i sin encyklika Gud är kärleken som jag skrivit om här.

 

Sr Sofie som egentligen är en kontemplativt lag nunna efter vad hon själv säger har blivit en ofta anlitad föredragshållare efter publiceringen av sin bok, hon började tidigare med att ge kurser och reträtter för ungdomar om sexualitet och andlighet. Sr Sofie menar att det finns en brådskande angelägenhet att kyrkan tar tag i dessa frågor, inte minst mot bakgrunden av den förkrympta syn som funnits och de sexskandaler som skakat Katolska kyrkan under senare år.

 

Jag håller med om att det brådskar. Tack syster Sofie att du skrivit denna bok som inte kom en dag för tidigt. Kyrkan har faktiskt här en skatt att ta fram som svarar upp till vad den sexuella revolutionens barn behöver och törstar efter. Jag hoppas att man i församlingarna, i konfirmand- och ungdomsarbete, både i Katolska kyrkan och i andra samfunbd kan ta emot detta och förstå vilken guldgruva det finns i en sund och livsbejakande syn på kroppen som Andens tempel och där eros och agape ingår i en balanserad helhet (jfr Gud är kärleken). Vi behöver många kateketer, män och kvinnor, gärna gifta par som hjälper till att skaka av kristendomen sitt gamla sexualfientliga moraliserande rykte och samtidigt erbjuda ett livsbejakande humant alternativ till den liberala sexualiserade kulturen som enbart erbjuder  tomhet.

 

Låt mig avsluta med ett citat ur bokens första kapitel:

 

"Jag var 9 år 1968. Kyrkan angick mig definitivt inte. På sätt och vis hörde jag till den allra första kullen av en helt ny, ung och oförstörd generation som fått växa upp utan några som helst hämmande eller skuldbeläggande pekpinnar när det gäller kroppen och sexualiteten. Det fanns inga förbjudna lekar för dem som blev tonåringar under 1970-talet - i varje fall inte i Stockholm. Lärare RFSU-pedagoger, författare, filmskapare, föräldrar, kultur och media... öppnade portarna för oss, denna den första outsägligt privilegierade generation som skulle slippa dras med förtryckande moraliska bojor och fördomar kring sexualiteten, samt alla de skamkänslor och neuroser som kom med dem...

 

Innan vi ens lämnat barndomen bakom oss hade vi i skolan på ett 'enkelt och okonstlat sätt' fått bekanta oss med preventivmedel genom att känna och klämma på dem - som vore sexualiteten en fritidssysselsättning bland många andra...

 

Avsaknaden av förundran var slående, inte bara hos lärarna som förmedlade undervisningen utan lika mycket hos oss som lyssnade. Naturligtvis hade man avsikten att förmedla något som var fint, lustfyllt och betydelsefullt; tonvikten låg på att bejaka sig själv. Men på ett omedvetet plan förmedlades bilden av sexualiteten som en risk, och fortplantningsfunktionen, den egna och den andres, som ett hot. Ingen tycktes lägga märke till det uppenbart motsägelsefulla i hela denna hållning. Hur skulle unga människor kunna lära sig bejaka sig själva och sin egen kropp när de uppmuntrades att misstänka, det vill säga skydda sig mot, sina allra mest intima och dyrbara funktioner? Eller att reducera djupt personliga kroppsdelar till leksaker."

 

Läs boken själva! Borde vara grundmaterial för alla lärare, ungdomsledare och kateketer som sysslar med dessa frågor.

 

Förresten, Världen idag är en mycket bra ekumeniskt kristen tidning. Det är viktigt att den kristna rösten finns med i media-Sverige. Alla kristna borde stödja den kristna ekumeniska pressen och prenumerera på endera Världen idag eller Dagen, eller varför inte båda.

Vem äger berättelsen? 2012-01-11 16:42:00

Bengt Ohlssons kulturartikel i DN förra veckan där han analyserade slentrianvänsterns hegemoni inom det svenska kulturlivet och de reaktioner denna artikel fått från olika håll har föranlett mig att reflektera över debattklimatet inte bara mellan kulturvänstern och de som känner att det börjar bli för instängt och unket i det sammanhanget, utan också mellan kristna och ateister, och mellan olika grupper inom kristenheten.

 

Bengt Ohlsson sticker ut huvudet och beskriver kulturvänstern som ett kotteri för inbördes beundran som för länge sedan förlorat sin andliga spänst och mera tycks ha som målsättning att behålla en maktordning där de inte ens behöver argumentera för varför de är bättre än andra. Jag blev mycket glad över artikeln och skrev lovord på min blogg. Kanske borde jag uttryckt mig mer nyanserat och reflekterande, tänkte jag sedan. Idag ser jag att Marcus Birro har en krönika i Expressen som också ger Bengt Ohlsson rätt i sak. Marcus med sin rättframma frispråkighet trampar ju ofta på ömma tår och är inte rädd för att avslöja att Kejsaren är naken.

 

Många har reagerat som Marcus och jag och tackar Benke för hans frimodighet och att han öppnar upp ett större rum där man kan andas frisk luft. Andra förstår ingenting och bekräftar Bengt Ohlssons analys så att det sjunger om det. Vägval höger utropar Åsa Linderborg i ABSven Wollters svar i DN igår var också ett exempel. Sven bekänner och förnekar det inte: "Jag är en socialist men kräver inte att andra skall bejaka det". Sven är en sympatisk socialist som verkar ha ett hjärta för de svaga, och jag tror han är ärlig när han säger att inte vill vara ovän med människor som inte tänker som han, och därför värjer sig mot Bengt Ohlssons analys av den grupp han tillhör. 

 

Men samtidigt är hans artikel ett skolexempel på härskartekniker där han inte bryr sig om att bemöta på en saklig nivå utan istället misstänkliggör meningsmotståndaren och de grupper han vill identifiera honom med. Betrakta detta:

"Han tycks ha hamnat i dåligt sällskap med folk som inte tar någonting på riktigt allvar." (ignorerande)

"Och fastän Bengt Ohlsson nu har sällat sig till det lite tokroliga – dumma – vänsterkulturelit – alias – Göran Hägglund-gänget," (förlöjligande)

"Bengt Ohlssons oerhörda irritation över detta fenomen som han kallar kulturelit och vänster får mig att tänka på en välkänd replik som ofta läggs i Hermann Görings mun men egentligen är en replik ur den tyske arbetarförfattaren Hanns Johst pjäs ”Schlageter” från 1933. Den lyder: 'Så fort jag hör ordet Kultur osäkrar jag min Browning'.” (guilt by association)

"Trygga äro vägarna du vandrar, Benke. Avgrunden är fjärran och dit där du är på väg väntar glass med hallonsylt och grädde." (misstänkliggöra motiv)

Även andra som inte är så entusiastiska som Marcus Birro och jag förnekar inte att det ändå ligger något i Bengt Ohlssons analys. Viktor Barth-Kron frågar sig i en reflekterande artikel i DN 10 jan vilket nästa ledande narrativ är som kommer att ersätta det som  slentrianvänstern idag står för och om det blir mer nyanserat. Vilka grupper och tankesätt slåss nu om formuleringsprivilegiet? Bart-Kron tycks utgå från att det handlar om en politisk/opinionsmässig maktkamp där någon annan måste bli herre på täppan, lika onyanserad, lika maktfullkomlig i sin vägran att förstå andra perspektiv.

 

Men måste det vara så? Måste man trycka in människor i fack på det sättet? Är Bengt Ohlsson mindre vänster bara för att han ställer frågor, reflekterar och gör en ärlig analys?
Och är det rimligt att fösa in alla som är katoliker och lojala med påven eller kristna i evangelikala samfund under rubriken kristen höger? Senast idag hade Aftonbladet en braskande löpsedel och en konspiratorisk artikel med långsökta kopplingar som exploaterar denna trend.

Jag tror det finns gott om nyanserade tänkande människor inom vänstern som inte är mainstream och kan hålla med Bengt Ohlsson utan att vara politiskt höger, liksom det finns människor inom hela det politiska spektret inom den brokiga krets som somliga vill skriva etiketten högerkristendom på. Jag tror vi behöver frigöra oss från våra etiketter och mötas på en mera mänsklig och förnuftsmässig bas, diskutera sakfrågor och inte definiera bort varandra genom att ge oss en viss etikett.

Jag tror vi, människor från olika politiska läger och livsåskådningar har massor gemensamt, och vi skall inte vara rädda att mötas i dialog. Vi kan både vara generösa och lyssna till och samarbeta med andra som inte tänker som vi, och vara tydliga och göra vår röst hörd trots att det inte är mainstream.

Särskilt kristna förfaller ibland till att klaga på att man är missgynnade istället för att utnyttja den fantastiska arena vi har genom att vara ett fritt och demokratiskt land med yttrandefrihet och religionsfrihet. Vi kristna uppskattar förnuft och logik och har t.ex. massor av gemensamma beröringspunkter med Humanisterna, vilket prästen Annika Borg och Humanisternas Christer Sturmark påpekat i ett samarbete de inlett. Annika Borg har fått arg kritik från många kristna helt enkelt för att hon beblandar sig och samarbetar med någon som är emot kristendomen. Jag håller inte med Annika om allt, men tycker att hennes initiativ till dialog och samarbete är bra och värt att stödjas.

Annika Borg tillhör ju för övrigt dem som utifrån Svenska kyrkans horisont förtjänstfullt tagit upp frågan om kristen identitet, och tycker att många ledande inom Svenska kyrkan går alltför långt i att utplåna den kristna grundidentitet som borde vara självklar för ett kristet samfund. Det finns en ängslighet att inte vara tillräckligt politisk korrekt och mainstream. Genom för starkt betonande av den kristna identiteten kan man riskera att anklagas för att vara högerkristen.

Men nu har det gått så långt att även människor som normalt inte sammanknippas med kyrkan reagerar. Vi har diskuterat kyrkans självutplåning i samband med skolavslutning och skolors adventsfirande i kyrkor, och nu uppmärksammar Maria Schottenius i DN att kyrkomusikerna viker ner sig allderles för mycket i kraven från sekulariserade människor att ha allehanda jippoartad musik istället för något ur den rika kyrkomusikaliska skatten. En undersökning som radions Mitt i musiken gjort visade de mest horribla exempel, Gökvalsen, Hönan Agda istället för passande sakral musik, ett brudpar som ville förhandla bort det mesta av vigselriten men ändå ville gifta sig i brudens hemkyrka, dundrande CD-spelare.

Maria Schottenius skriver uppfordrande: "Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet."

Fantastiskt att det gått så långt med Svenska kyrkan att man får läsa detta i sekulära  DN. Jag kan inte låt bli att citera vad Maria tycker om prästens småpratande också:

"Och så har vi prästen. Hur många gånger genom åren har jag inte under musikgudstjänster tänkt: 'Varför kan inte prästen bara läsa bibeltexter?' Men nej, det ska pratas. Och gärna lite vänligt, vardagligt om att sätta på ugnen, så att folk känner igen sig och inte tycker det är för distanserat och högtidligt?"

 

Årstafältet by night

Vad diskuterar Swärd och Åhman egentligen om? 2012-01-12 21:46:00

Helvetet har alltid intresserat den mänskliga fantasin. I Dantes Gudomliga komedi gör skalden tillsammans med sin antika kollega Vergilius en odysse genom helvetet, skärselden och himlen och vi får mustiga beskrivningar på sofistikierade plågor som alla får gå igenom, och ännu mer plågsamt blir det genom vetskapen att det är ett plåga utan slut, utan hopp. Överskriften till helvetets port var just detta: "Ni som här träder in, låt hoppet fara". Verket är en god källa till hur medeltidens lärda såg världen, och genom att studera vilka som hamnat i helvetet eller himlen, ger det en idé om Dantes samtids moraluppfattning. Att det fanns ett helvete och en himmel var det ingen tvekan om, och att några hamnar på ena och några på andra stället var också klart.

 

Idag är våra föreställningar kanske inte fullt så detaljrika, men existensen av helvetet som tillstånd diskuteras för fullt på våra bloggar. Den amerikanske pastorn Rob Bell kom för ett år sedan med boken Love wins där han blir ifrågasätter klassisk evangelikal syn på helvetet som en realitet där man hamnar om man missar frälsningen.  Kanske helvetet inte existerar, kanske alla till slut kommer till Gud, kärleken segrar, var Bells tes, åtminstone enligt en del som läst hans bok. Stefan Swärd tillhör dem som polemiserade mot Bell då hans bok kom och menade att han gick ifrån grundläggande evangelikal tro genom att ifrågasätta helvetet. Stefan Swärd har nu skrivit en egen bok ”Efter detta” där han lyft fram frågan om Guds dom, och att det är en del av det kristna evangeliet som han menar att Bell alltför lätt sopar undan.

 

 

Stefan har en evangelikal grundsyn, vilket innebär att stor vikt läggs vid Bibelns bokstav. Det som står i Bibeln är tillräckligt entydigt, menar han för att vi inte kan avfärda tron på helvetents existens och en yttersta dom. Stefan i sin tur har bemötts av Torsten Åhman som skrivit flera inlägg på sin blogg som bemöter det Swärd skrivit. Åhman tycks befinna sig någonstans mellan Bell (som kanske inte tror på helvetet som en sista destination alls) och Swärd (som definitivt tror på både helvetet, och möjligheten av att åtminstone några hamnar där).

 

Åhman förespråkar något som kallas anhiliationsteorin, vilket skulle gå ut på att helvetet inte blir evigt för dem som eventuellt hamnar där, utan att de helt enkelt går upp i ett evigt utslocknande, försvinner - ungefär som en fil försvinner då man trycker på delete-knappen på datorn. Detta låter onekligen mycket barmhärtigare än att tvingas utstå evig plåga, för det är ju egentligen inget man önskar ens sina värsta fiender (även om någon i ett vredgat ögonblick i hastigt mod säkert slängt ur sig något i stil med "jag önskar du brinner i helvetet för evigt").

 

Men är inte människosjälen odödlig enligt kristen tro? Kan den då bara utplånas, försvinna? Måste man inte hamna i något annat tillstånd om man inte kommer till himlen efter döden? Jesus talade ofta om ett liv efter döden, men aldrig om att slockna ut. Och om den som skulle förråda Människosonen sade han att det vore bättre för den människan att aldrig ha blivit född, inte att det vore bättre om hon fick dö.

 

Hur det än förhåller sig med allt detta, så måste vi konstatera att kyrkans främsta uppgift är att befatta sig med frälsningen och hur vi bejakar Guds kärlek och kan återknyta kontakten med honom. 99% av teologin hamnar om detta, helvetet är så att säga inget som står i fokus för vårt intresse, det är endast en negativ bild av det som är det positiva innehållet i vår tro: Nämligen att människan är fallen, vi har syndat och gått miste om den nära gemenskap med Gud som ursprungligen var tänkt med vårt liv, och därför i behova av frälsning. Gud har skapat oss med en fri vilja, och synden kom in i världen genom att vi gick vår egen väg, sade nej till Gud, ville själv vara som Gud.

 

Det finns en grov antydd skiss av detta i Bibeln: Den första synden är ängelns synd: En av de främsta änglarna i Guds härskara, Lucifer, ljusbäraren satte sig upp mot Gud och ville härska i Guds ställe. Därför kastades han ner till jorden och blev djävulen (Jes 14:12). Den andra synden är Adam och Evas synd. Ormen, en bild för djävulen frestar dem till olydnad, och de faller. Den tredje synden är alla andra synder som vi människor i Adam och Evas efterföljd begår. Det onda har ingen makt i sig själv, det kan bara göra sig gällande genom att vi människor genom vår vilja ger efter för det ondas lockelser.

 

Det finns en yttersta dom där vi skall dömas för våra gärningar, och det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att vi kan bli så förstockade att vi in i det sista säger nej till Gud, och eftersom det finns en lag om sådd och skörd, och Gud skapat oss med fri vilja, så blir den yttersta konsekvensen av detta en evig skilsmässa från Gud. Helvetet är helt enkelt att vara skild från Gud. Katolska katekesen har i övrigt ingen omfattande lära om hur helvetet är beskaffat, det är en kunskap som ligger bortom vad vi kan veta eller föreställa oss, därför ganska meningslöst att spekulera om i mera konkreta termer. Även själva begreppet evighet är svårt att föreställa sig, eftersom det är rimligt att tänka sig att själva tiden upphävs efter döden. Vi föreställer oss evigheten som en i oändlighet utdragen tidrymd, men förmodligen är det en helt annan dimesion som vi omöjligt kan föreställa oss här i tiden.

 

Katolska kyrkan lär dock en bra sak: Om vi inte kommer direkt till himlen hamnar vi i ett mellantillstånd som kallas skärselden där vi renas, och i ett tillstånd då vi ser klarare fortfarande har möjlighet att välja Gud och himlen. Stefan Swärd är inte heller främmande för att det kan vara på det sättet, men menar att vi inte kan göra någon teologisk lära av det, eftersom det inte uttalas tillräckligt explicit i Bibeln.

 

Även om Swärd och Åhman har olika åsikter lär detta ämne knappast bli någon stor teologisk fråga som blir till stötesten i den ekumeniska dialogen, eftersom de positiva frågorna kring Guds kärlek, frälsningen i Jesus Kristus och människans mål att leva i gemenskap med Gud är det stora och väsentliga i kyrkans mission.

 

Då är det ett desto större problem att en del börjar sväva på målet även i dessa frågor: Det är kanske inte så väsentligt att tro på Jesus Kristus, kanske kyrkan skall tona ner budskapet. Synden är kanske inte så väsentligt att tala om, omvändelse behövs inte. Att nedtona dopets betydelse, börja med drop-in-dop.... Det verkar vara mycket sådant på gång i Svenska kyrkan, och flera av deras egna präster som är aktiva i bloggvärlden har börjat bli tydliga och reagera. Se t.ex.  Håkan Sunnliden, Dag Sandahl, bloggen Kristen opinion (=Annika Borg och Christer Hugo). Man undrar var Svenska kyrkans biskopar finns i allt detta. Sällan hör man en biskop uttala sig i en teologisk fråga.

 

Håller vi i praktiken på att få en klyvning av Svenska kyrkan i å ena sidan massor av levande celler, enskilda grupper och församlingar där en levande tro tar sig uttryck i bön, gudstjänstfirande och ett engagerat socialt arbete och å andra sidan en politiserad kyrkoorganisation som hålls vid liv tack vare strukturer som levt kvar sedan statskyrkotiden? Några kyrkoherdar skriver i Dagen om en ny reform som skall träda i kraft 2014 vilken ytterligare försvagar självbestämmandet för de små församlingarna. Är Svenska kyrkan på väg mot ett mönster ungefär som det varit för Katolska kyrkan i Kina, där det finns en av det sekulära politiska systemet kontrollerad och godkänd kyrka samt en självständig kyrka som lever underjordiskt?

 

Läs mera: Katolska kyrkans katekes om den yttersta domen och om helvetet.

 

Stefan Swärd: Statsvetare, konsult, pastor inom EFK, Elimkyrkan i Stockholm bloggar här

 

Torsten Åhman: Svenska Missionskyrkan, pastor, evangelist, bosatt i Lidköping bloggar här

Stockholms ekumeniska bönevecka: Bön för en förändrad andlig situation 2012-01-15 08:52:00

Böneveckan för kristen enhet  hölls första gången i New York för 104 år sedan. Den pågår alltid 18-25 januari, men lokala variationer på en eller ett par dagar kan förekomma. Ett sjuttiotal länder är med, och material för varje år tas fram av ett visst land. Förra året bidrog kyrkorna i Jerusalem. I år har materialet förberetts av en arbetsgrupp från olika kyrkor i Polen. Årets tema är "Kristi seger förvandlar" (1 Kor 15:51-58). För oss i den Katolska karismatiska förnyelsen är Kristen enhet något som känns både naturligt och nödvändigt att satsa på, dels för att det av Katolska kyrkans läroämbete alltsedan Andra Vatikankonciliet och under de sista påvarnas pontifikat sagt inte vara en option som vi kan välja eller låta bli, utan ett måste därför att Jesus själv uppmanar oss till det, dels för att den helige Ande både driver oss in i det, och är den kraft som gör ekumeniken möjligt och fruktbar. Jag är själv sekreterare i KKS (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) och utsedd till den person som särskilt har hand om ekumeniska frågor, vilket jag är glad för, eftersom jag känner att det verkligen är något som ligger på mitt hjärta.

 

Tidigare var det mera vattenstäta skott mellan samfunden, var och ett levde i sin egen värld, men någonstans fanns medvetenheten om att det är inte sakernas rätta tillstånd att det skall vara så, så åtminstone en gång om året får man väl göra en symbolisk satsning på ekumenik, så har man det gjort sedan. Men sedan dess har skett en fullständig revolution i medvetandet. Alla inser att Jesus har grundat en enda kristenhet, spridd på en mångfald orter över hela jorden, men organiskt sammanhörande i en enda kyrka. Om det för omvärlden framstår som annorlunda är det något med oss kristna själva det är fel på.

 

Från att ha varit enda elelr åtminstone den viktigaste satsningen på ekumenik under året, arbetar och ber kristna nu tillsammans på så många områden som möjligt, gudstjänster, konferenser etc är kommunicerande kärl där vi rör oss fritt, besöker varandra, medverkar som talar och predikanter hos varandra. Böneveckan blir då ett förtätat tillfälle att samla upp det som pågår under hela året.

 

Kristen enhet är inget mål vi människor behöver sätta upp eller kan åstadkomma i egen kraft. I andevärlden existerar redan enheten, Kristus har grundat en enda kyrka, en enda tro, vi är alla förenade genom ett och samma dop, och får kraft genom en och samma helige Ande. Kyrkans mål i världen är att vittna om frälsningen i Jesus Kristus, både i ord och handling. Vi sprider evangeliet genom att i ord ge skälv för vår tro, och genom krälekens gärningar, socialt arbete av olika slag till de som mest behöver det och genom att konstruktivt bidra till en god samhällsutveckling och bygga kärlekens civilisation. Vi ber för alla människor, de platser, städer, länder, och kontinenter där vi vistas. Allt detta kan vi inte göra effektivt om vi inte samarbetar och försöker manifestera den enhet som Jesus avsett. Och när vi gör saker gemensamt infinner sig enheten mer och mer genom Guds nåd. Därför säger jag att enheten inte är det primära målet, utan det är att sprida evangeliet.

 

I Stockholm har vi sedan länge på initiativ av Carl-Erik Sahlberg i S:ta Clara kyrka ett stort antal församlingar och grupper träffats till gemensamma frukostmöten. Jag har själv haft förmånen att tillsamman med diakon Pancho Chin A Loi medverka som representant för KKS. Vi lär känna varandra, samråder om gemensamma angelägenheter och ber för Stockholm och Sverige. Det har också lett till olika ekumeniska initiativ som t.ex. den gemensamma korsvandringen på Långfredagen. Det var i detta sammanhang vi kom överens om att göra en extra satsning på bön och gudstjänst under Böneveckan för kristen enhet i januari 2012. Böneveckan är officiellt 18-25 januari, och under Stockholms bönevecka inbjuder vi till bönesamlingar morgon, middag kväll, även en nattvaka under tiden 16-22 januari. Tolv kyrkor och grupper står som arrangörer. Från Svenska kyrkan deltar Gustav Vasa och Engelbrekts församlingar. Frälsningsarmén och S:ta Eugenia katolska kyrka, KKS och en rad församlingar från Evangeliska frikyrkan och pingströrelsen. Det blir många bönesamlingar, ibland parallellt i olika kyrkor, och vi kommer  att be över den sociala och ekonomiska situationen i Stockholm. Målet är en förändrad andlig situation i Stockholm.

 

Här är hela programmet för Stockholms bönevecka:

 

Datum för morgonsamlingar
16/1 08.00-09.00 S:ta Clara kyrka 
17/1 08.00-09.00 Citykyrkan 
18/1 08.00-09.00 Filadelfiakyrkan 
19/1 08.00-09.00 Korskyrkan
20/1 08.00-09.00 S:ta Clara kyrka

 

Datum för lunchsamlingar
16/1-20/1 12.00-12.30 Immanuelskyrkan 
17/1 12.00-13.00 Elimkyrkan
18/1 12.00-13,00 Bönevandring, samling Kulturhuset, Sergels torg 
19/1 12.00-13.00 Citykyrkan

 

Datum för kvällssamlingar
16/1 18.00-19.30 Frälsningsarmén Kungsholmen
17/1 18.00-19.30 Citykyrkan
18/1 18.00-19.30 Engelbrektskyrkan 
19/1 18.00-19.30 Gustaf Vasa kyrka
20/1 18.00-19.30 Södermalmskyrkan 
21/1 19.00-20.30 S:ta Eugenia kyrka (KKS)
22/1 18.00-20.00 S:ta Clara kyrka, avslutnings- och festmöte

 

Nattvaka
Natten 20-21 januari kommer Stockholms bönehus och Eritreanska församlingar vara värdar för en bönenatt i Filadelfiakyrkan.

 

Jag vill också nämna att 23/1 18.00-19.00 hålls Ekumenisk vesper i S:ta Eugenia kyrka (ersätter mässan den dagen). Karin Wiborn, missionsföreståndare Svenska Baptistsamfundet och generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd medverkar och håller efter vespern ett föredrag i Stora salen om den ekumeniska situationen i Sverige.

 

Ekumenisk bön fortsätter i Stockholm med samling i S:ta Clara kyrka även efter böneveckan: Under våren kommer vi att be för Stockholm under följande datum 12 febr, 11 mars, 15 april, 13maj. Samlingarna startar med fika och mingel, kl 15.30.  På Nationaldagen 6 juni samlas vi i S:ta Clara kyrka kl 14-16, därefter går vi med det gemensamma tåget till Skansen och Nationaldagsfirandet där.

 

Om vi slutligen ser ut över Sverige finns det många konferenser under det kommande året som ger möjligheter till ytterligare ekumeniska möten.

   

Detta var bara några få exempel. Och förståss: Missa inte årets stora ekumeniska arrangemang JESUSMANIFESTATIONEN i Stockholm som i år är den 12 maj. Dö önskar jag att alla går man ur huse och ansluter sig.

 

Jag hoppas att så många som möjligt väljer att komma på några av bönesamlingarna under Stockholms bönevecka. Det är väl använd tid och energi. Jag tror vi alla är kallade att be för enheten, och även personligt bidra till att den utvecklas genom att våga låta oss konfronteras med och lära känna dem som inte har exakt samma spiritualitet och traditioner som oss själva. Välj gudstjänsterna framför att sitta hemma. Välj gudstjänsterna också framför andra aktiviteter som t.ex. biobesök.

 

Frågan om könsbyte och sterilisering 2012-01-15 17:47:00

Regeringen har just beslutat efter påtryckningar från KD att steriliseringskravet vid könsbyten skall vara kvar. Det var ett klokt beslut, men oroväckande att man var på väg att så lätt falla till föga för känsloargument. Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund framhärdar dock genom sina förbundsordförande i en känsloladdad brännpunktsartikel där sakanalysen lyser med sin frånvaro.

 

Min kollega psykiatrikern David Eberhard har skrivit en bra informativ och reflekterande artikel på Newsmill om frågan. Hur känslig frågan är visar den storm av tillmälen han fick trots att han bara var saklig och resonerande.

 

Jag träffar i min praktik, liksom David skriver att han gör, med jämna mellanrum patienter som vill genomgå könsbyte. Det handlar om personer som mycket djupgående har känslan att vara född i fel kropp och psykologiskt har en könsidentitet motsatt den kroppsliga. Detta kallas transsexualism, ej att förväxla med homosexualitet där könsdriften är inriktad mot det egna könet, eller transvestism, som är en önskan att uppträda förklädd till det andra könet.

 

Könsbyte föregås av en lång och grundlig utredning, och det genomförs genom hormonbehandling, kirurgiska ingrepp och byte av personnummer och socialt kön. Det kirurgiska ingreppet innebär att man avlägsnar delar av könsorganen och försöker tillskapa anatomiska strukturer som liknar motsatta könets könsorgan. Kroppsligt/hormonellt ändras ingenting, en f.d. man är fortfarande en man, och en f.d. kvinna är fortfarande kvinna. Därför måste hormonbehandling pågå kontinuerligt för att upprätthålla det valda könets karakteristika.

 

Transsexualism är ingen nyckfull önskan, utan ofta en djup rotad upplevelse ända sedan tidig barndom. Eftersom det för med sig mycket lidande och studier har visat att självmordsfrekvensen i denna grupp är 20 gånger högre än bland andra, så har man beslutat att erbjuda könsbyte för dessa personer. Det finns ingen känd behandling förutom könsbyte, och ett av syftena med att erbjuda detta har varit att få ner självmordsfrekvensen. Transsexualism har en sjukdomsklassificering i diagnosregistret (könsidentitetsstörning), och behandlingen bekostas genom den vanliga sjukförsäkringen.

 

Nu är det kanske inte så enkelt att denna behandling löser alla problem. Vid andra typer av plastikoperationer, undantagandes rena skönhetsoperationer eller plastikkirurgi till följd av uppenbar vanställdhet, där personer fixerat sig vid att man inte är nöjd med utseendet av en viss kroppsdel, så visar det sig inte sällan att patientens lidande inte minskar trots att plastikkirurgiska ätgärder vidtas. Alla seriösa plastikkirurger vet att man skall vara försiktig med kniven i sådana fall. Det kan visa sig vara på liknande sätt med könsbytesbehandlingen. En svensk studie från 2011 visade att självmordsfrekvensen var hög även efter operation, men varierande resultat finns från olika studier. Det är ett område som behöver granskas ytterligare, men att det inte är så enkelt som att operation löser alla problem, det synes vara klart.

 

Den aktuella diskussionen gäller att slopa kravet på sterilisering då man byter kön från kvinna till man. Det har uppstått en modern avantgardistisk opinion som betraktar det som stympande och kränkande att ha ett sådant krav för att få könsbytesoperationen genomförd, och politikerna har varit på väg att falla till föga för denna. Endast Kristdemokraterna har stått på sig. Vad handlar detta om egentligen?

 

Syftet med den sjukvårdsförsäkringsfinansierade könsbytesoperationen, som i sig är stympande, är ju att hjälpa männsikor med stort lidande som önskar vara det andra könet. På en man som vill bli kvinna tas naturligtvis testiklarna bort, vilket innebär sterilisering, och i fallet med kvinna som vill bli man är det också naturligt med sterilisering, eftersom könsbytet ju annars bara skulle bli halvt, kvinnor föder barn, inte män. Det är också det som den transexuelle i allmänhet önskar.

 

Den opinion som nu gör sig gällande syftar till något helt annat. Här handlar det om önskan att skapa helt nya mellanformer mellan könen, något som inte tagits ställning till i samband med att nuvarande lag om könsbyte kom till.

 

  • Könsbyte inte är en mänsklig rättighet.

  • Ingen är född till att genomgå könsbyte.

  • Att vilja vara det motsatta könet är en läggning.

  • Att biologiskt verkligen bli det andra könet är en omöjlighet.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Möjlighet till könsbyte kom till för att minska lidande och självmordsrisk för en grupp personer som lider svårt av sitt tillstånd. På samma sätt som man t.ex. använt psykokirurgi (lobotomi) vid svåra tvångsneuroser där alla andra möjligheter till terapi uttömts. Att på plastikkirurgisk väg förse en kvinna med penis kan naturligtvis göras, men det är något annat än könsbyte. Om man är transsexuell vill man inte vara både kvinna och man. Vill man det är man per definition inte transsexuell.

 

Det finns givetvis allehanda varianter och sexuella läggningar där man kan tänkas vilja vara mellanting mellan kvinna och man, men det är inte rimligt att samhället i sådana fall skall gå in och med finansiering från sjukförsäkringen bekosta den typen av ingrepp, precis som man inte bekostar skönhetsoperationer. Vi har i dagens läge inget kunskapsunderlag som kan stödja ett sådant beslut, vi vet inget om vilka långsiktiga konsekvenser den formen av experimenterande för med sig.

 

Beslut i dessa frågor bör bygga på kunskap och fakta, inte på vad en tillfällig riksdagsmajoritet anser.

Marcus Birro: Ingen är profet i sin hemstad. 2012-01-20 11:04:00

Marcus Birro är en poetisk själ som med sin frispråkighet och spontanitet alltid provocerat och väckt motstridiga reaktioner, älskad av många men också hatad av många. På grund av det hårda och råa mobbarspråket som används av anonyma kommentatorer på internet tvingades han tidigare att stänga sin personliga blogg.

 

Sedan ha "kommit ut" som kristen är han nu lika frispråkig med det, han räds inte för att nämna Gud i sina krönikor i Expressen, och nu har han börjat skriva i Världen idag och Dagen också. Krönikan i Dagen för ett par dagar sedan var enligt redaktören Daniel Grahn den mest lästa artikeln i Dagens historia.

Självklart blir han lika älskad eller hatad för detta som när han tidigare skrev personligt på sin blogg. Att vara känd person idag och frispråkigt stå upp och förkunna sin tro är inte lätt. Det är inte högt i tak i Sverige när det gäller kristen tro. De kristna samfunden tolereras så länge de håller sig inom kyrkväggarna och tron förblir privat, men blir det för offentligt anses det som farligt. Också Göran Skytte som är en aktivt vittnande person togs väl inte emot så särskilt väl i den sekulariserade kultureliten. Alf Svensson fick inte bli promotor för Postkodlotteriet. Det uppstod protester bland lärarna då Per Eriksson utsågs till rektor för Lunds universitet.

 

Detta till trots lever vi i ett fritt land där yttrandefrihet och demokrati råder, vilket också gäller oss kristna. Och vi kristna skall inte klaga därför att vi vill ha det bekvämt och leva ostört. Vittnar vi om det vi tror på får vi räkna med motstånd. Så har det alltid varit. Gamla testamentets profeter, Johannes döparen, Jesus själv och många martyrer har fått erfara detta. Jesus vittnade själv om att ingen blir profet i sin hemstad (jfr Joh 4:44). Och kristendomen har alltid utvecklats bäst i tider av förföljelse, men stagnerat och korrumperats då den haft de politiska makthavarnas gunst.

 

En icke-anonym person som med verkligen vulgärt och mördande språk som gått hårt åt Marcus Birro är Eric Rosén från Nyheter24. Han har fått för sig att Birro är homofob och halvrasistisk. Han skriver på sin blogg: "[Birro] gör mig mullrande jävla dyngilsk. Det är ett frontalangrepp på homosexualitet och du kan inte svära dig fri från det. Vem fan är du?... så länge du drar fram den här dyngan i bred offentlighet kommer jag ha svårt att hålla käften"

 

Anledningen till Eric Roséns utfall är dels att Marcus sagt att Sverige behöver Gud, dels att han alluderat på Jonas Gardells text genom att i sin krönika skriva: "Gud inte är en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft."  Rosén ser inte kopplingen till Gardells text, och Birro är verkligen inte homofob och diskriminerande. Tvärtom har han kritiserat sådana tendenser i olika sammanhang. Trots den hårdföra jargongen i Roséns artikel ger han ändå uttryck för demokratiska värderingar då ha ger Expressen och TV4 rätt att själva besluta om de vill låta Birro framträda i deras media-sammanhang, även om Rosén hoppas att läsarna/tittarna "inte vill ha en homofob, halvrasistisk extremist som lyfts fram för att kommentera samhällsproblem."

 

Birro är till sin natur en utåtriktad person, och det faller sig naturligt att han också då blir offentlig med sin tro. Detta är inget fel, även när det provocerar. Hellre en provocerande och livlig debatt som väcker intresse och nyfikenhet för den kristna tro än en räddhågad försagdhet. Men det kan givetvis också gå fel, det gäller att bedöma när man skall tala och när man skall tiga. Birro har en begåvning i att tala och att uttrycka sig, och jag tror det är meningen att han skall använda den gåvan också som kristen. Josef Gustafsson tycker jag reflekterar balanserat över detta.

 

Vi kristna är kallade att vittna om Guds kärlek i världen. En del har uppgiften att tala offentligt, andra genom socialt arbete och kärlekens gärningar, som t.ex. Frälsningsarméns eller S:ta Clara kyrkas sociala insatser, andra genom att bara stå för sin kristna tro, fira gudstjänst och låta sig inspireras i ett hängivet engagemang för familj, grannar/vänner och i sitt dagliga arbete som t.ex. finansminister Anders Borg, rektor Per Eriksson och alla andra otaliga människor som lever ute i samhället och sköter sitt arbete med ansvar och ärlighet.

 

En del har också fått på sitt hjärta att tala på ett konfrontativt sätt, inte bara stryka medhårs utan peka på missförhållanden, behovet av omvändelse och vårt eget ansvar och syndens realitet. Detta leder till två motsatta reaktioner: Avvisande eller ett styng i hjärtat och en medvetenhet om att detta gäller i någon mån också mig. Så har det alltid varit. Johannes döparen fick sota med halshuggning.

 

Icke-kristna missförstår ofta kristendomen när det kommer in på synd - skuld - dom. För att ingen skall missförstå mig vill jag betona att jag inte menar att det bara är kristna följer sitt samvete och försöker leva ett utgivande och ansvarsfullt liv bland sina medmänniskor. I DN finns en serie där människor intervjuas om den tro eller ideologi som driver dem i deras handlande. I tisdagens DN fanns en fin och sympatisk intervju med läkaren och ateisten Anna Bergström. Hon är verksam i förbundet Humanisterna, och Vetenskapen är det som driver henne. Hon säger: "Jag insåg att den som inte tror på någon gud har ett stort ansvar för att leva sitt liv på rätt sätt... Jag kommer inte att hamna i något paradis, bli belönad eller straffad i någon ny existens. Det är här och nu jag måste leva sant och ärligt, mot mig och mot mina medmänniskor. Det innebär ett stort ansvar; det går inte att "reparera" mistag i något annat liv."

 

Anna uttrycker ju här det som också är den kristnes credo när det gäller vårt ansvar här och nu i denna världen. Men vi kristna tror också på ett bortom, att döden inte är sista ordet. - och att det finns försoning, förlåtelse, frälsning.
 
Många föreställer sig att kristna tror på en straffande sadistisk Gud som minsann låter människor plågas i ett brinnande helvete för evigt om de inte lyder honom. Men detta är en vanföreställning, en förmänskligad förvanskad bild av vad det handlar om. Det finns ett ansvar, det finns en fri vilja, det finns ett samvete, det finns goda och onda val, det finns en lag om sådd och skörd. Enligt det perspektiv som målas upp i Bibeln har vi alla syndat och är i behov av bättring, omvändelse, och i det eskatologiska perspektivet frälsning. Vi behöver alla ibland ruskas om. Därför sänder Gud profeter som talar ord vi inte alltid vill höra. Antingen kan vi ta det till oss och bättra oss, eller vi kan förfölja profeterna. Sedan finns det förståss ocksåfalska profeter att se upp med. Men följer vi vårt samvete, vårt förnuft utövar en grannlaga andlig urskiljning och försöker leva vårt liv så bra vi kan, så går det vägen.

 

En del uppfattar talet om synd och medvetenheten om vår egen ofullkomlighet som något som gör oss människor mindre ansvarsfulla i denna världen. Men jag tror det är precis tvärtom: Medvetenheten om vår egen brist, att det alltid finns ett förbättringsutrymme har varit en viktig drivkraft för västerlandets utveckling, och det har också bidragit till synen på människovärdet, accepterandet av nästan som hon är trots brister och fel, socialt arbete, utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter. - Där vet jag att jag är oense med flera av de ateistiska humanisterna som istället menar att det är trots och inte tack vare kristendomen som demokrati och mänskliga rättigheter utvecklats.

 

Läs också: Thomas Idergard: Tro och politik går visst ihop

 

Stefan Swärd: Lysande Birro

Mäktig avslutning på Stockholms ekumeniska bönevecka i S:ta Clara 2012-01-22 23:27:00

I anknytning till Böneveckan för kristen enhet har det nätverk som samlas till regelbundna frukostar i S:ta Clara kyrka genomfört Stockholms ekumeniska bönevecka 16-22 jan  med samlingar i olika kyrkor morgon, lunch kväll varje dag samt en bönevaka. Kollekter har gått till Svenska bibelsällskapet.

 

 

Ikväll var det festlig avslutning i S:ta Clara kyrka. Representanter för alla de 12 kyrkor och församlingar som medverkat samlades i koret med församlingen runt och så bad man för enheten och för Stockholm. Det var en mäktig symbolisk handling där vi fick vara tillsammans och konkret gestalta kristenheten i Stockholm, en kropp med många lemmar. I lördags svarade KKS för samlingen i S:ta Eugenia katolska kyrka som jag fick representera. De tolv medverkande var:

 

  • S:ta Eugenia katolska kyrka

  • Gustaf Vasa kyrka

  • Frälsningsarmén Kungsholmen

  • Citykyrkan

  • Immanuelskyrkan

  • Filadelfiakyrkan

  • S:ta Clara kyrka

  • Engelbrektskyrkan

  • Korskyrkan

  • Elimkyrkan

  • Södermalmskyrkan

  • Stockholms bönehus











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Fler ekumeniska arrangemang blir det under våren. Pastorsfrukostarna i S:ta Clara fortsätter, det vore roligt om ännu fler ville ansluta sig till det. Bön för Stockholm 1 gång i månaden i S:ta Clara, Korsvandringen på långfredagen, och förståss: Jesumanifestationen den 12 maj.

 

Nu fortsätter den officiella Böneveckan för kristen enhet några dagar till. I morgon, måndag 23 jan är det Ekumenisk vesper i S:ta Eugenia Kungsträdgårdsg 12 kl 18.00. Karin Wiborn, missionsföreståndare Svenska Baptistsamfundet och generalsekreterare för Sveriges kristna råd medverkar och håller efter vespern ett föredrag i Stora salen om den ekumeniska situationen i Sverige. Välkomna alla på detta!

 

Läs också intervju med biskop Brian Ferrell från påvliga rådet för kristen enhet: Jesus makes christian unity possible.

Kvinnligt inflytande i Katolska kyrkan 2012-01-25 14:49:00

Oaktat att prästämbetet är förbehållet män i Katolska kyrkan, så finns det många kvinnor som är aktivt engagerade i kyrkan, det är de som bidrar med arbete, engagemang och uppmuntran, medan männen dominerar i styrande församlingar. Här finns en obalans. Mycket kan göras utan att ändra på prästämbetet:

 

  • In med mer kvinnor i styrande församlingar och på höga administrativa nivåer.

  • När ser vi en kvinna första gången väljas till kardinal?

  • När det ständiga diakonatet nu är infört, så finns inget teologiskt hinder att också viga kvinnor.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Att kvinnor måste komma in mer i den mansdominerade Katolska kyrkan är inte främst en jämställdhetsfråga (det är det också, Katolska kyrkan borde vara världsbäst på jämställdhet), utan det är en fråga om Kyrkans uppdrag och mission. Kyrkan förlorar mycket på att inte ta till vara den potential som kvinnokraften innebär. Det går att förändra. Det står inte skrivet i sten att kyrkan skall vara dominerad av män. Det handlar om vilja och att bryta gamla tankemönster.

 

Signum

 

Uppdatering 2012-01-25  kl 20.25: Någon hävdade för en tid sedan att det inte var nödvändigt att vara präst för att bli kardinal. Kanske borde jag inte ha litat på det utan kollat källorna  bättre. Jag har skrivit om detta tidigare, ingen korrigerade mig då, vilket styrkte mig i att sakförhållandet var riktigt. I samband med en Facebookdiskussion kring detta inlägg uppmärksammar mig någon på Kanoniska lagen § 531: "De som befordras till kardinaler är fritt utvalda av Biskopen av Rom och är män med åtminstone prästvigning, vilka är verkligt framstående i lära, dygd, fromhet och klokhet i i praktiska ting. De som inte redan är biskopar skall motta biskopsvigning"

 

I dagens läge kan alltså ingen kvinna bli kardinal. Möjligen har uppgiftslämnaren tänkt på att kardinalstiteln i sig inte är en vigning, och att det går att ändra den kanoniska paragrafen 351 så att kriterierna ändras. Idén att få in det kvinnliga perspektivet också i den församling som väljer kyrkans högste ledare är intressant. Men det är förmodligen mycket kontroversiellt. Jag tror jag skall återkomma till ett andra inlägg om manligt/kvinnligt i kyrkan.

Kvinnligt inflytande i Katolska kyrkan 2 2012-01-27 15:37:00

Philip Geister och Klaus Misgeld skrev en notis i Signum om den pågående diskussionen om kvinnors inflytande i Katolska kyrkan. Det inspirerade mig till att i all hast skriva en kommentar på min blogg. Det visade sig vara mycket kontroversiellt, posten fick på en dag mer än 200 läsare, och jag halkade av en händelse in på en diskussion på Facebokgruppen Katoliker i Sverige av vilket jag förstått att det är en mycket kontroversiell diskussion. Bara med anledning av det jag skrev i detta blogginlägg blev jag av någon stämplad som heretiker, en annan (kvinna) tyckte på Facebokgruppen att diskussionen inte över huvud taget hör hemma på en katoslk blogg. Att våga antyda att kvinnor skall ha mer inflytande i kyrkan är t.o.m. en kränkning av kvinnan, menade denna person, eftersom det innebär en nedvärdering och icke erkännande av den viktiga roll hon har som barnaföderska, moder och omvårdare.

 

På Katolsk Vision-bloggen blir jag samtidigt kritiserad, fast från andra hållet för att jag inte är tillräckligt kritisk mot påven och biskoparna för deras brist på verkliga handlingsplaner för jämställdheten. Jag återger gärna här lite av Irène Nordgrens mustiga kritik (min markering med fetstil):

 

"Man lever inte ALLS som man lär – är mer med sanningen överensstämmande när det gäller katolska kyrkan och jämställdhet mellan män och kvinnor. Du tar fasta på ORD – jag tar fasta på HANDLING. Du går på all tjusig retorik som flödar ur påvens mun och penna. Jag saknar handlingsplaner. Jag saknar medinflytande från kyrkliga företrädare i hierarkin som representerar ett kvinnligt perspektiv och ett barnperspektiv dvs miljoner och åter miljoner katolikers uppfattningar och åsikter fattas inom hierakin.

 

Och eftersom vi inte sett några tendenser hittills att påven i PRAKTIKEN lever upp till sin egen sociallära så uppfattas det lätt som provokativt att påven har så många synpunkter på det civila samhället och ständigt framhåller tjusiga ideal om RÄTT OCH RÄTTVISA för samhället UTANFÖR samtidigt som påven inom sin egen maktsfär beter sig som RAKA MOTSATSEN till sitt eget budskap. JAG ÄR URBOTA TRÖTT PÅ DET CELIBATÄRA GUBBVÄLDET I VATIKANEN."

 

Jag måste säga att det kändes ganska uppfriskande (nu tycker väl somliga att jag är ändå mer heretisk) att ta del av detta sedan jag varit inne på Facebook-gruppen Katoliker i Sverige och varit tvungen att försvara blotta det faktum att jag tagit upp och kommenterat debatten på min blogg. Av en väletablerad katolik får jag veta att diskussionen om kvinnor i kyrkan att "det är ingen pågående debatt! Det är möjligtvis en grupp heretiker som försöker störta Gud och hans kyrka som håller på! Du borde om något, om du nu är en trogen katolik, fördöma det hela på din blogg!"

 

Dantebloggen där man tydligen också hört talas om diskussionen skyndar man oroliga katoliker till hjälp och tar fram de dokument som styrker att kvinnor aldrig någonsin kommer att kunna bli präster.

 

På uppdrag av biskopen höll Justitia et Pax i höstas ett seminarium där ämnet togs upp, läs min sammanfattning här.

 


Frågan innehåller flera delar:
1. Prästämbetet och kvinnor.
2. Kvinnor i andra ämbeten och grupper som hittills bara förbehållits män
3. Jämställdhet i allmänhet inom kyrkan.

 

Kvinnan och prästämbetet

 

Om vi först ser på kvinnors tillträde till prästämbetet, så är det inte aktuellt. Där har vi en 2000-årig tradition som de två sista påvarna fastslagit att det är inte aktuellt att ompröva. Huruvida detta är en evig sanning och att det inte under några förhållanden kan omprövas i framtiden tvistas det om. Frågan är så laddad att jag kommenterar inte det, men hänvisar till aktuella dokument, så får läsarna själva tolka efter bästa förmåga:

   

Jag diskuterar inte den frågan, då kyrkans lära är så tydlig här och det bara skulle ta tid från andra mera angelägna frågor där man faktiskt kan nå resultat. Jag accepterar Katolska kyrkans syn, förstår den och är beredd att argumentera för den. Jag är dock inte känslomässigt låst i att det måste vara så. En del tycks vara det. Någon sade mig, att om Katolska kyrkan i framtiden skulle komma fram till beslutet att kvinnor får blir präster, då lämnar jag kyrkan. Det kommer inte jag att göra. Om beslutet tas i laga ordning vid ett ekumeniskt koncilium och i samförstånd med påven, då kommer jag inte att motsätta mig det.

 

Argumenten för att prästämbetet är förbehållet män är främst dessa:

 

  1. En obruten tradition från Jesus och apostlarnas tid

  2. Att prästen representerar Kristus och handlar in persona Christi. Man kan inte bortse från att Jesus var man.

  3. Brudtemat: Kristus är brudgummen, Kyrkan bruden. (Ef 5:21-33)











  4.  
  5.  
  6.  
  7.  
  8.  
  9.  
  10.  
  11.  
  12.  
  13.  
 

 Å ena sidan jämställdhet i socialläran, å andra sidan brudmystiken där det finns ett visst förhållande mellan man och kvinna leder till en viss assymetri mellan könen. Ur denna assymetri uppstår behovet av en teologisk antropologi som motsvarar detta, dvs en antropologi som gör rättvisa åt jämställdheten, samtidigt som den räknar med skillnader och komplementaritet.

 

Kvinnor i andra ämbeten och grupper än präster

 

Angående den andra frågan, kvinnor i andra ämbeten, så framkastade jag tanken hur det skulle vara att ge kvinnor tillträde till det ständiga diakonatet. Det är ju ständigt, så då kan de inte gå vidare till att bli präster och biskopar. Denna tanke förkastades, då diakonvigningen ju ändå är en del av samma vigningssakrament till diakon, präst och biskop. Om man accepterat kvinnor i en del av detta sakrament blir det på sikt svårt att motivera varför kvinnor inte också kan ta emot de andra delarna. Kvinnor i det ständiga diakonatet kan därför inte ses på annat sätt än som ett första steg att öppna prästämbetet för kvinnor. Jag köper den argumentationen, det verkar rimligt. En kommentator sade att detta är redan utrett, och det finns teologiska hinder, jag har inte hunnit ta fram dokumentation på detta ännu.

 

En annan tanke jag prövade var kvinnor i kardinalskollegiet. Det är ju ett av de tyngsta organen i kyrkan, hittills endast bestående av män, och det organ som utser kyrkans högste ledare. Vore det inte här om något viktigt med en jämnare könsfördelning, Kardinalstiteln är ju ingen vigning, utan en ärebetygelse man får. Det stadgas visserligen i kanoniska lagen § 351 att "de som befordras till kardinaler är fritt utvalda av Biskopen av Rom och är män med åtminstone prästvigning, vilka är verkligt framstående i lära, dygd, fromhet och klokhet i i praktiska ting. De som inte redan är biskopar skall motta biskopsvigning", men det är ju en ordningsregel som går att ändra. Å andra sidan handlar ju valet av påve just om vigningen och prästämbetet, herdetjänsten. Är det inte rimligt att det får vara förbehållet dem som har biskopsvigning att välja sin högste ledare och i stället låta kvinno- och lekmannainflytande kanaliseras via andra parallella organ. Jag är kluven i detta, men tanken är värd att tänka.

 

Jämställdhetsfrågorna i stort

 

Till sist frågan om kvinnors jämställdhet i kyrkan i allmänhet. Katolska kyrkans arbetsplatser är precis som andra arbetsplatser i samhället skyldiga att ha en jämställdhetsplan, och det skall råda jämställdhet mellan män och kvinnor (vi talar nu inte om prästämbetet). Detta är inget kontroversiellt, utan helt i linje med katolsk sociallära. Det är alltså inte så att det sekulära samhället här prackar på kyrkan något den inte vill ha. Ett av syftena med Justitia et Pax-konferensen i höstas var just att tillskapa ett genus-råd i Katolska kyrkan i Sverige vilket enligt arbetsrätten skall finnas. Rådet är tänkt att vara både en resurs för de olika arbetsplatserna i stiftet  i praktiska personalfrågor, men också att man skall kunna diskutera och driva policyfrågor. Jag tror det är viktigt att det finns en transparens gentemot samhället i dessa frågor. I framtiden, då det gäller t.ex. bidrag till samfund kommer att ställas ännu högre krav på att samfunden omfattar samhälelts grundvärderingar när det gäller jämlikhet mellan könen, och här är givetvis det faktum att prästämbetet är förbehållet män en sak som inte kan isoleras bort. Det har funnits ett resonemang hittills om att det är något speciellt med religionen och dess traditioner som man måste acceptera i religionsfrihetens namn, men i framtiden tror jag inte det blir så lätt att gömma sig bakom detta. Därför blir det allt viktigare med en öppen transparent dialog om dessa frågor där vi inom Katolska kyrkan klargör för oss själva och kan motivera det enkönade prästämbetet och kan förklara det på ett begripligt sätt, och samtidigt utveckla vårt förhållningssätt till jämlikhetsarbetet i stort. (Ett intressant faktum var att det inte fanns en enda präst bland de anmälda till denna mycket intressanta och angelägna seminariedag).

 

 

 Bilden: Snart saligförklaras Hildegard Burjan i Wien, en österrikisk parlamnetariker och pionjär på det sociala området samt kämpade för kvinnors jämställdhet på arbetsmarknaden.

En värdegrundsbaserad kristdemokrati av europeiskt snitt 2012-01-30 14:07:00

De stridigheter som präglat KD under sista halvåret har gjort att fokus reducerats från den kristdemokratiska värdegrunden till småttiga dagspolitiska stridigheter. Skall KD överleva och motivera sin plats i den svenska politiken måste den återvända till den stadsmannamässiga idétradition som har sin grund i katolsk sociallära och som låg till grund för uppbyggandet av den Europeiska gemenskapen efter Andra världskriget. Kristdemokraterna Robert Schuman (Frankrike), Konrad Adenauer (Tyskland) och Alcide de Gasperi (Italien), alla praktiserande katoliker, tillhörde dem som lade grunden till det som nu är EU.

 

Alf Svensson formulerar värdegrunden i en DN-artikel: "Det handlar om respekten för varje individs okränkbara värde. Det handlar om att vara den svages och oförmögnes röst. Det handlar om att stå upp för den mest naturliga av alla gemenskaper, familjen. Det handlar om att först av allt prioritera människovärdet. Det handlar rätt och slätt om alla människors fri- och rättigheter, värdighet och integritet."

 

Det handlar också om en ärlighet och sannfärdighet i politiken som gör att man inte kompromissar med sanning och värdegrund. "Jag är fast övertygad om att världen idag mer än någonsin behöver upplysta, tänkande politiker som är djärva och vidsynta nog att beakta sådant som ligger utanför deras omedelbara inflytande i tid och rum", skriver Vaclav Havel (postum artikel i DN 4 jan 2012). Just för att vår tid gynnar motsatsen, det ögonblickliga, att haka på trenden, att inte tyda tidens tecken i djupare mening, men att höja fingret och känna av de aktuella opinionsvindarna, så är behovet större än någonsin. "Det är min fasta förvissning", fortsätter Havel, "att politikens mening inte är att uppfylla kortsiktiga önskningar... han måste övertyga väljarna om att han förstår vissa frågor och att de därför bör rösta på honom".

 

Visserligen har fanatiker, envåldshärskare och totalitära ideologier använt samma argument som argument, men politikens verkliga konst är att vinna människors stöd för en god sak, även om det kan störa deras eget tillfälliga intresse, och även om politikern äventyrar sin egen ställning på kort sikt. Att kompromissa med sitt intellekt, sanningen och sitt samvete hör till de onda handlingar politiker och de intellektuella som stöder dem kan begå. En god politiker förklarar utan att vilja manipulera och förföra, söker ödmjukt efter sanningen utan att påstå sig vara den professionella ägaren av sanningen och pekar också på andras goda egenskaper. Den typen av politiker behöver vi idag, inte bara i KD, utan i alla partier.

 

 Det judisk-kristna arvet och dess människosyn står bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag. Antikens tänkande kring naturrätten binder samman det judisk-kristna arvet med den antika grekisk-romerska kulturen. Franska revolutionen medförde ett förakt och förlöjligade av religionen. Genom att de etablerade kyrkorna i Europa ofta var på statens sida, ofta i konflikt med demokrati och frihet blev det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man kämpade för utveckling och frihet. Vi ser reminiscenserna av detta idag då det är populärt att beteckna alla evangelikala bibeltrogna kristna  med det nedsättande epitetet "högerkristna".  Katolska kyrkan å sin sida framstod tidigare för intellektuella som ett möjligt alternativ med dess genuint humanistiska sociallära, men är för många inte längre heller ett alternativ, då den fastnat i en gammal oreflekterad försvarsposition där hon för utomstående framstår som maktfullkomlig och fyrkantig.

 

Kristdemokraterna har länge försökt tvätta av sig den konfessionella stämpeln och sagt att man är ett parti som bygger på den judisk-kristna värdegrunden, men att man inte är ett konfessionellt parti, där alla kan vara med som ställer upp på värdegrunden. Men man blir inte riktigt trodda, eller det är en information som inte riktigt går hem. I folkmun heter det fortfarande att det är ett konfessionellt parti, och att man inte vill rösta på Kristdemokraterna därför att man inte vill blanda ihop politik och religion. Därför blir det kanske extra nervöst mellan de olika falangerna i partiet. Mats Odell representerar gruppen aktivt kristna som värnar om kristdemokratins rötter, och de blir ofta stämplade som "högerkristna" av utomstående debattörer och ser förekomst av denna falang som ett bevis på att partiet är konfessionellt (en mindre del av kärnväljarna kanske också vill ha det så), medan den falang som stödjer Göran Hägglund hör till dem som vill göra allt för att tvätta bort konfessionalitetsstämpeln och är därför överdrivet rädda för den första gruppen, och kanske är benägna till att kompromissa bort värdegrunden mer än vad de skulle behöva i en del frågor. Då drar de på sig kritik från den förstnämnda gruppen.

 

Båda dessa grupper borde rymmas och kunna ha sin hemvist i partiet. Den förstnämnda gruppen måste då ge upp alla nostalgiska ambitioner på att bli ett konfessionellt frikyrkoparti, och den sistnämnda gruppen får inte vara så rädd att stå för den kristdemokratiska värdegrunden att man kompromissar bort för mycket. Jag tror de flesta i båda grupperna är ense om detta och vill bygga ett icke-konfessionellt parti på kristdemokratisk värdegrund. I detta avseende är det inte så stor skillnad på Göran Hägglund och Mats Odell. Jag tror mera det är mera partiets fiender som vill förstora upp konflikterna.

 

Det borde finnas möjlighet till samarbete och kraftsamling kring det som är kristdemokratins grund och styrka, en sekulär stat på kristdemokratisk värdegrund. Katolska kyrkans sociallära som i sig integrerar en fullödig humanism borde kunna lyftas fram som ett instrument för försoning och ett öppet förhållningssätt i vårt pluralistiska samhälle. Men då måste man vara tydliga med att alla konfessionella anspråk är borta och som alla politiska partier jobba inom ramen för det som är det möjligas konst vilket ibland innebär kompomissande också med hjärtefrågor.

 

EU var ett projekt för fred och solidaritet, men mycket av den anda som drev unionsbyggandets pionjärer finns inte kvar. Så mycket har kompromissats bort. Det är inte bara Grekland och Italien som skamlöst levt över sina tillgångar och friserat sina siffror så att det skall se bra ut, även de rika kärnländerna har ju kompromissat med den ekonomiska unionens grundregler vilket bäddat för dagens kris. Vi kan inte längre leva på gamla lagrar.

 

Det är upp till vår tid att på nytt bygga på den hållbara värdegrunden och lägga fundamentet till framtidens Europa. Sverige med dess berömde och icke kompromissande finansminister har en av Europas bäst skötta ekonomier. Låt oss fortsätta på den vägen. Om Kristdemokraterna inte schabblar bort chansen kan partiet bli en tung medspelare i detta projekt.

 

Justitia et Pax

 

  

Kulturvänsterns trista dogmatism och brist på självkritik 2012-02-01 10:10:00

Bengt Ohlsson sammanfattar i DN idag debatten efter hans artikel om kulturvänstern 4 jan. Han försvarar sig bra. Man blir inte höger bara för att man vågar bryta tabun och säga obekväma saker. Reaktionerna på hans artikel har i många fall bekräftat det han säger. Just benägenheten att definiera ut den som bryter mönstret, att då definiera det som att han gått över till höger-lägret istället är väl just ett av de mest tydliga tecken på kulturvänsterns dogmatism och brist på självkritik.

 

Bengt Ohlsson har vågat stå upp för och säga vad han tycker sig se och inte vika sig trots stormen. Det är nyttigt och bra för kulturen, och nyttigt och bra för demokratin. Jag högaktar den mannen.

 

Det jag sagt betyder inte att jag inte har sympatier för dem som har hjärtat till vänster och månar om de svaga, eller att jag menar att vänstern över lag är fyrkantigt dogmatisk. Det betyder inte heller att jag menar att höger nödvändigtvis betyder att man är egoistisk och värnar om sina egna privilegier och ser ner på de fattiga.

Skillnaden mellan tillbedjan och vördnad 2012-02-02 12:18:00

Ivar Lundgren fortsätter i en insändare i Dagen (som svar på tidigare insändare av Bitte Assarmo) att problematisera skillnaden mellan tillbedjan och vördnad/att be till.

 

Tillbedjan är endast förbehållet Gud, men Maria och helgonen vördar vi, och vi kan be om deras förbön. Jag vet att redan detta är kontroversiellt för protestanter, men det är inte den frågan jag vill diskutera nu, utan just det som Ivar Lundgren tar upp, vad är tillbedjan och vad är det inte?
 
Signaturen "Katolsk mamma på nätet" Har också uppmärksammat Lundgrens insändare, och jag tycker hon reder ut begreppen mycket bra. Jag citerar från hennes bloggkommentar:

 

"Den tillbedjan som tillkommer endast Gud kallas på latin latria. Vi ska falla ner, tillbe och hylla Honom. Den vördnad som tillkommer Jungfru Maria kallas hyperdulia. Vi älskar henne, respekterar henne, lyssnar till henne när hon visar oss vägen till Jesus och vi ber henne om förbön. Det är ingen skillnad mellan att be min bänkgranne i kyrkan att be för mig och att be Guds Moder be för mig. Jo, förresten, skillnaden är att jag vet att Marias bön har stor verkan (Jak 5:16) eftersom hon är i himlen. Bänkgrannens 'andliga status' vet jag inget om...

 

Oavsett hur många hemsnickrade teologier jag hör talas om, kommer jag alltid, alltid, att hålla mig till Katolska Kyrkans lära om Maria. För som Irenaeus av Lyon (död år 202, lärjunge till Polycarpos som var lärjunge till aposteln Johannes som tog hand om Maria efter Jesu död, Joh 19:26-27) säger så är Maria den jungfru som med sin lydnad knyter upp den knut som jungfrun Eva knöt genom sin olydnad (Adversus haeresis).

 

Maria fanns med från början av kristendomen. I en sann kristendom finns hon med till slutet... "

 

Se mera om begreppen latia och dulia i Catholic Encyclopedia.

Lundgren avslutar sin insändare:

 

"Jag vet givetvis att, som Assarmo skriver, katoliker 'har en djup och innerlig personlig relation till Gud'. Men jag vet också att sådana djupa och innerliga relationer till Gud finns hos människor också i andra kyrkor. Guds kärlek och nåd är inte begränsad till katolska kyrkan eller till någon särskild kyrka. Kristi kyrka är större än katolska kyrkan."

 

Detta kan jag bara stämma in i. Jag uppfattade inte heller Assarmos påstående som ett exklusivt anspråk på att bara katoliker har en innerlig relation till Gud, utan det var ett bemötande av det tänkta antagandet att katoliker inte kan ha en innerlig relation till Gud eftersom de påstås tillbe annat än Honom.

 

 

J H Newman, Andra Vatikankonciliet och balansen mellan Läroämbetet och det Allmänna prästadömet. 2012-02-03 12:44:00

Jag var igår hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm och lyssnade på en föreläsning av sr Madeleine Fredell. Det är en pågående serie om Andra Vatikankonciliet och igår handlade det om Kardinal John Henry Newman (1801-1890) och hur hans tänkande influerat på konciliet.

 

Sr Madeleine är en mycket bra akademisk föreläsare, en av de bästa vi har i Katolska kyrkan i Sverige idag med tankeskärpa och som verkligen förmår att levandegöra och väcka intresse. Missa inte chansen att följa dessa föreläsningar i fortsättning under våren.

 

Newmans tankar kring hur det går till med dogmutveckling var ett av skälen till att han konverterade till Katolska kyrkan. En dogm innebär inte att man uppfinner något nytt, utan den skall förtydliga och lyfta fram något som redan implicit är givet och göra det lättare att förstå och leva det kristna livet.

 

Newman var en stark förespråkare för integration av tro och förnuft. Förnuftet är alltid ett instrument vi använder, men han insåg att förnuftet i sig är sterilt och det räcker inte för att övertyga en människa och ge underlag för ett fullödigt liv. Han sade:

 

"Ofta nås inte människans hjärta genom förnuftet, utan genom fantasin, genom direkta intryck, genom vittnesbörd om fakta och händelser, genom historien, genom skildringar. Människor påverkar oss, röster får oss att smälta, blickar betvingar oss, gärningar upptänder oss... Människan är inte en förnuftsvarelse; hon är en varelse som ser, känner, kontemplerar och handlar."

 

I en annan text säger han:

 

Jag har ingen tilltro till filosofer som inte rår för att de är religiösa och är indirekt kristna. De sitter på sin kammare och når ut till horisonter som förvånar oss, men de träffar utan att greppa, och är ibland lika förvissade om skuggor som om verkligheten. I teorin har de räknat ut ett lands beskaffenhet, utan att någonsin ha sett det, och de talar om det utifrån en atlas; och liksom blinda, fast de kan sätta en främling på spåret, kan de själva inte gå rakt, och de anser sig över huvud taget inte ens behöva gå vägen."

 

Newman betonade starkt lekfolkets roll i Kyrkan och det allmänna prästadömet (lekfolket = de som inte är präster eller ingår i ordenskommuniteter, majoriteten av alla döpta). Han var starkt kritisk till ultramontanisterna som inte kunde avgöra minsta sak själva utan att fråga vad påven anser. Han var också kritisk till tillkomsten av dogmen om påvens ofelbarhet som tillkommit i ett skede då påvens politiska makt var i dalande och dogmen var ett försök att stärka hans makt. (Ref: Eamon Duffy: Ten popes who shook the World, Yale university press)

 

Ofelbarhetsdogmen var en överbetoning som medfört en olycklig förvanskning av vad Kyrkans väsen egentligen är som försvårar ekumeniken ända in i vår egen tid, både med ortodoxa och protestantiska kyrkor.

 

Ofelbarheten är, menade Newman, något som tillkommer hela kyrkan, inte en enskild person, vilket också kommer till uttryck i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, art 12: De troende är som helhet smorda av den Helige, och kan inte fara vilse i tron. Denna särskilda egenskap (sensus fidelium) kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de "alltifrån biskoparna ned till de sista lekmännen" visar sin allmänna samstämighet i tros- och moralfrågor.

 

"Kyrkan skulle se löjlig ut utan lekfolket", framhöll Newman. Kyrkan blomstrar när hon är ett med det troende lekfolket, menade Newman, inte när "hon skär av de troende från att studera den gudomliga läran och från att vara med i den gudomliga kontemplationen, och istället av dem kräver indirekt tro på hennes ord. För de utbildade klasserna kommer det att sluta i likgiltighet, och de fattiga slutar i vidskepelse."

 

Jag brukar framhålla att skadeverkningarna av den felbetoning som lades på påvens ofelbarhet genom dogmen som kom till vid Första Vatikankonciliets har givits kompensation genom den betoning på biskoparnas kollegialitet, det allmänna prästadömet och sensus fidelium som lades av Andra Vatikankonciliet.

 

Efter föreläsningen gick diskussionen i den riktningen att idag har vi en tendens till återgång till den centralstyrning som fanns i slutet på 1800-talet efter ofelbarhetsdogmens tillkomst, som om den korrigerande effekt som Andra Vatikankonciliet hade är som bortblåst. Det finns en stark ängslan från Vatikanen för oliktänkande, och benägenheten att genast gå till rätta med sådant som uppfattas som heretiskt är stor. Så var det inte under Kyrkans första århundraden. Då kunde olika teologiska frågor ventileras och brytas mot varandra, någon centralstyrning förekom inte, först i sista hand om det inte gick att hitta någon lösning blev påvens sammanhållande funktion viktig.

 

Jag tror vi lever i en brytningstid nu. Hela samhället är inriktad på centralstyrning och snabba lösningar. Den fria forskningen och särskilt humaniora är satt på undantag. Katolska kyrkan genom den räddhågade centralistiska styrning som finns idag har här blivit en del av problemet istället för en del av lösningen.

 

Kyrkan, präster och biskopar såväl som lekmän, måste låta sig drivas av den helige Ande som är den som anger riktningen och är garanten för ofelbarheten och stärka människors benägenhet att handla efter sina samveten så att vi gemensamt kan ta ansvar för vår framtid och vår existens.

 

Även om vår påve till följd av sin ålder och den patriarkala miljö han växt upp i inte har alldeles lätt att förstå moderna katolikers vardag och att det därför blir en del mindre lämpliga utspel, så menar jag att han är en medspelare snarare än en motspelare i denna utveckling. Han har ett vitalt intellekt och en lysande teologi, och en förmåga att rätta till saker när det blivit fel. Jag återkommer snart  till detta i ett nytt inlägg.

SSPX och Andra Vatikankonciliet 2012-02-04 13:58:00

Den 2 februari höll SSPX´ledare biskop Bernard Fellay en predikan vid St Tomas av Aquinos prästseminarium i Minnesota, USA där han kommenterade dialogen mellan Vatikanen och SSPX. Ett utdrag ur predikan finns utlagd på seminariets hemsida.

 

Biskop Fellay säger att prästsällskapet betraktar sig som katoliker, de erkänner läroämbetet och påven men är samtidigt i strid med Rom eftersom man åberopar sanningsfrågan. Om Katolska kyrkan skulle erbjuda att SSPX´kanoniska situation skulle normaliseras utan ytterligare krav, så skulle de genast acceptera det. Nu har emellertid Rom genom Ecclesia Dei kommissionen ställt som krav för normalisering, att SSPX godtar Andra Vatikankonciliets syn på ekumenik och religionsfrihet såsom stående i kontinuitet med kyrkans tradition. - Uteslutet att acceptera detta , menar Fellay, det skulle vara att kompromissa med sanningen så som SSPX uppfattar den.

 

Jag kan inte redogöra för detaljerna kring exakt vilka läromässiga grunder man inte är överens om när det gäller ekumeniken och religionsfriheten, och inte blir man klokare av att ha läst Fellays predikan, snarast mer förvirrad.

 

Mot slutet av texten blir Fellay mer oprecis och kritiserar hela Andra Vatikankonciliet vilket han menar ställde till mer skada än nytta i kyrkan. Han hoppas att när en ny generation kommer som inte har samma starka positiva relation till konciliet, så borde man kunna glömma bort det och återgå till det som är väsentligt, nämligen traditionen innan Andra Vatikankonciliet. Ungefär så resonerar han.

 

Fellay utmålar det som en strid mellan traditionstrogna och traditionalister:

 

 "And then whatever happens, happens. I cannot promise a beautiful spring. I have no idea what’s going to be in this spring. What I know is that the fight for the faith will continue, whatever happens. If we are recognized or not, you can be certain that the Progressives will not be happy. They will continue and we will continue to fight them too."

 

Det finns olika falanger och inriktningar i kyrkan, både inom Katolska kyrkan och inom kristenheten i världen med vilken vi har ekumeniska kontakter. I ekumeniken brukar vi framhålla att det är viktigt att vara trogen mot sitt eget sammanhang och inte kompromissa bara för att enheten är ett självändamål. Denna princip följer verkligen SSPX. Men ibland känns det som om min kyrka, min Jesus är kidnappad av olika stridande falanger. Det känns inte bra. Jag håller inte heller med om den verklighetsbeskrivningen och kommer att fortsätta att göra mitt bästa som Jesu ovärdige lärjunge i denna tumultartade tid.

Könsbyte och sterilisering: Mindre ideologi och mer kritisk utvärdering efterfrågas från expertisen. 2012-02-10 16:40:00

KD har fått igenom att den förslaget om lagändringen att obligatorisk sterilisering vid könsbyte inte kommer med i vår-propositionen utan skall utredas ytterligare. Inga politiker i de övriga allianspartierna har velat stå för detta utan "skyller" helt och hållet på KD som försinkar möjligheten att ta Sverige ut ur medeltiden. Detta är retorik. Givetvis inser de övriga partierna också att det i demokratisk ordning är läge att ge sig rådrum och inte låta sig pressas av högljudd ideologisk propaganda.

 

Jag är den förste att bejaka och stödja mänskliga rättigheter och likabehandling för personer som definierar sig som HBT. Detta är självklart. Men skall det bli en bra behandling måste vi kunna ta ett steg tillbaka och reflektera, inte utgå från känslomässiga vädjanden från enskilda personer, hur mycket vi än ömmar för dem, eller från ideologisk propaganda.

 

Jag bidrog själv med en artikel på Newsmill 2012-01-22. Se också min tidigare bloggpost och den omfattande dialogen via kommentarer med bla Lukas Romson och Kia Sigge. Det ger en bra inblick i temat.

 

Vänsterpolitiker jämför regeringen med nazister, miljöpartisten Jakob Lundgren skriver brev till riksdagsmännen och försöker fiska röster för att köra över regeringen och rösta igenom förslaget.
Lukas Romson, HBT-aktivist skriver personligt på sin blogg och återger öppna brev till Statsminister Reinfeldt och ärkebiskop Weyryd.

 

Nu ser jag att Maria Jern och Jens Odsvall svarat mig på Newmill. De tar fasta på den något provokativa rubriken som jag själv inte satt ("Dold ideologisk agenda driver steriliseringskravets motståndare"), och som inte helt stämmer överens med min artikels innehåll. Författarna sägs vara aktiva i människorättsnätverket New Renaissance Network som är en internationell vidareutveckling av Svart Måndag som uppstod i samband med FRA-debatten. "I grunden ligger en stark övertygelse om det självklara i människans okränkbarhet samt rätten till våra egna liv, våra kroppar, vår historia, nutid och framtid", skriver man. I den mån det handlar om att stärka människovärde och demokratiska rättigheter enligt de värderingar som är grundläggande för vårt demokratiska samhälle, så är vi överens, men det finns fler aspekter på detta som jag vill återkomma till.

 

Man uppfattar mig som "fundamentalistisk" och att jag är emot att hjälpa den grupp som står i fokus. Är det verkligen kristna grundvärderingar frågar man. Nej, det är det inte om det vore på det sättet. Enligt den avantgardistiska retoriken är det mesta som önskas och går att göra bra och "HBT-vänligt". Men är det verkligen så enkelt? Borde inte HBT-folket också ha nytta av att man stannar upp och reflekterar ett tag och lyssnar till även andra röster än de pådrivande. Gör man inte HBT-folket en björntjänst annars? Man kan inte bara utgå från att tycka synd om HBT-personerna. Äkta respekt innebär att man verkligen tar personerna på allvar, det gör man inte om man sopar sina reservationer under mattan. Jag funderar på att skriva ett svar på Newsamill. Jag vill där också kommentera Yogyakartaprinciperna som författarna hänvisar till ,dels lyfter de fram de mänskliga rättigheterna i allmänhet och framhåller att de också måste gälla HBT-personer, dels lyfter de fram principer för transsexuella som verkligen är radikala, jag tror inte Sverige lever upp till dessa i dagens läge.

 

Tvångssteriliseringar är självklart inte bra, men det är fel att kalla den verksamhet som hittills bedrivits som tvångssterilisering, när det i själva verket i de allra flesta fall handlat om ett planerat frivilligt ingrepp i processen att med behandlande åtgärder få en person av ett kön att så mycket som möjligt efterlikna det andra. Vad det handlar om är att man nu kräver att även partiella könstransformeringsbehandlingar skall kunna genomföras så att vi får juridiskt definierade män som kan föda barn. När nu transplantationstekniken gör framsteg kommer man också att kunna transplanetera äggstockar, testiklar och livmödrar från ena könet till det andra.

 

Är det verkligen bra att överge biologin som grund för vilka som juridiskt definieras som män eller kvinnor i samhället? Trasslar man inte bara till det då, också för de transsexuella? Många vittnar om plågsamheten att leva med könsambivalensen där man känner att man är född i fel kropp. Men tänk om det är så att man tar med sig könsambivalensen också in i den andra könsdidentiteten, och att  det skulle ha mycket större effekt på dessa personers välbefinnande och hälsa om man lade motsvarande resurser på att öka förståelse och acceptans i samhället för transsexuella. Frågan måste få ställas.

 

Andra medicinska behandlingar brukar utvärderas och kritiskt granskas. Samma sak borde gälla med könskorrigerande behandling. Om man endast diskuterar sådan behandling utifrån ett ideologiskt perspektiv riskerar man att göra mer skada än nytta. Människor som genomgår olika behandlingar är oftast positiva till resultatet, särskilt om man investerat mycket förhoppningar i det hela. Även placebo ger oftast positivt resultat. De som genomgått könskorrigeringsbehandling vittnar ofta om att de mår bättre, men det finns också de som ångrar sig. Genomförda kliniska studier har visat positiva resultat, samtidigt är forskarna ense om att metodologin i studierna oftast varit mycket bristfällig. En välgjord studie av Cecilia Dehjne et al från 2011 "Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden." följde upp alla som genogått könskorrigerande behandling i Sverige från 1973-2003 (324 personer) och jämförde med en kontrollpopulation på 3240 personer. Studien visade att gruppen även efter behandlingen hade sämre psykisk hälsa än normalbefolkningen,ökad mortalitet, och skyhögt ökad självmordsrisk.

 

Jag har svårt att förstå att Cecilia Dehjne tonar ner detta och inte alls problematiserar den låga medicinska evidensen för könskorrigerande behandling i en propagandistiskt upplagd artikel i Sydsvenska Dagbladet hon skriver tillsammans med kollegerna Stefan Arver och Johan Rinder samt Katarina Öberg . Experterna borde väl vara något mer kritiska utifrån sin kunskapsposition.

Lena Andersson bra om samvetet. 2012-02-11 11:06:00


I dag skriver Lena Andersson mycket bra om samvetet i DN. Hon skriver om samvetet som uttolkare av rättfärdighet och rätt. Skarpsinnigt dyker hon ner i människans benägenhet till lögn och att undfly samvetets pockande röst. Känn bara på följande citat:

 

  • De oavvisliga värdena väcker vrede just genom att vara ofrånkomliga.

  • Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt.

  • Den rörelse som äger indignationsprivilegiet äger det moraliska övertaget i samhället, också om den saknar varje annan makt. Makten över samvetena är dock ingen liten sak.

  • Den falska indignationen utmärks av att samvetet inte kopplas in.

  • Det moraliska imperativet är jobbigt att möta. Det vore inte jobbigt om de hade helt fel

  • En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande.

  • Indignationsprivilegiet väcker aggressioner eftersom det handlar om vad vi borde göra men inte gör.

  • Det enda vapnet är att beskylla de indignerade för hyckleri.

  • När man försvarar sig med att någon är skenhelig har man samtidigt erkänt vad idealet är och medgett att man är berörd av det.

  • Med indignationsprivilegiet följer emellertid lätt en självbelåtenhet och en samförståndsanda.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Hon avslutar med följande kloka ord:

 

"Indignationsprivilegiet ska man vara rädd om, utan att förlama motståndare. Sökandet efter det goda och rätta är en oklanderlig uppgift. Och krävande för alla. Dessutom gör den nytta. Historiskt tycks mänskligheten röra sig framåt på de punkter som intresserar samvetet. Resten är idéer om hur vi ska kringgå samvetets protester och slippa ändra på något."

 

Jag tycker Lena Anderssons sätt att tänka kring samvetet är naturrätts-centrerat, precis som är fallet med Katolska kyrkans sociallära. Hennes beskrivning av oss människors uppfinningsrikedom när det gäller att lura oss själva och undfly samvetet känns ju igen från varje ärlig självrannsakan inför en bikt och i t.ex. ökenfädernas livsvisdom.

 

Vad Lena missar är att samvetet behöver fostras för att inte känslomässigt svepas med i tidsbundna trender och kompletteras med det reflekterande förnuftet. För samvetet kan missta sig, eller kanske vi skulle säga, det vi uppfattar som det genuina samvetet är inte alltid det, utan känslomässiga bindningar av annat slag.

 

Då kommer vi in på katolsk sexualetik som aktualiserats genom kritiken mot Obamas lagförslag att tvinga på katolska institutioner att tillhandahålla gratis preventivmedel till sina anställda. Det blev en stark reaktion från USA´s katoliker, inte bara de mest konservativa, utan även från dem som kanske tycker att kyrkan har en felaktigt stram inställning i dessa frågor och själva inte är negativa till preventivmedel. Man uppfattade att detta inkräktade på religionsfriheten. Obama fick backa.

 

Lena Andersson påpekar att vissa saker som vädjar till samvetet är lättare att ta till sig än annat som inte alls lika lätt apellerar till samvetet. Till det förra hör Katolska kyrkans sociallära i de avseenden som gäller arbete, rättvisa, fred, alla människors lika värde etc, till det senare hör Katolska kyrkans sexualetik med betonadet av det starka sambandet mellan sexualitet, intim trogen relation och skapandet av nytt liv. Buden om avhållsamhet, att vänta med sex till äktenskapet och att inte genom tekniska hjälpmedel stänga den sexuella relationen från möjligheten att skapa nytt liv tycks inte beröra den moderna människans samvete.

 

Också många katoliker vacklar när det gäller kyrkans lära på denna punkt. Men ändå har många kanske på känn att det ändå ligger något i detta, därav den starka reaktionen från USA´s katoliker att försvara kyrkans rätt att hävda detta. Något som man inte riktigt förstår men har på känn att det kan ligga något i är man beredd att ändå bejaka eller försöka förstå och ta till sig om man har förtroende för de människor som står för det. Om det är oförvitliga människor som utstrålar mogenhet, vänlighet, integritet och strävan efter helighet i sina liv. Visst finns det biskopar och präster som är på det viset, men den offentliga bilden och förtroendet för Katolska kyrkans biskopar och prästerskap har betydligt skadats genom sexövergreppskandalerna.

 

Därför skorrar det falskt i allmänhetens öron idag när katolska präster och biskopar gör ingående teoretiska utläggningar om katolsk sexualetik, där det 1) inte understöds av ett genuint förtroende för budbäraren, 2) inte omedelbart av mottagaren identifieras som relevant. Denna artikel i National Catholic Reporter diskuterar problemet och hur tankarna går hos katolska teologer.

 

Det kraftiga stöd de katolska institutionernas motstånd mot Obamas reform fick även av ordinära katoliker visar att man anar att det ändå ligger något i kyrkans lära som man har en beredskap till öppenhet inför även om man inte tillämpar det i sitt eget liv. Att det handlar om en visdom på en mycket mer grundläggande tidlös nivå som inte kan reduceras till simpla moralistiska förbudskrav. Denna apologetiska artikel försvarar sexualetiken i positiva ordalag. Sr Sofies bok om Kroppens teologi som jag nyligen skrev om försöker också ge en bild som träger bakom den vulgärmoralistiska schablonen.

 

Grundläggande för den kristna tron är kallelsen till helighet, och det gäller alla från påven och biskoparna till de sista lekmännen. Tidsandan handlar om att förverkliga det mänskliga projektet, särskilt när det gäller njutning och sexualitet där allt ses som tillåtet som inte skadar andra, och att varje form av moraliskt påbud som begränsar detta närmast ses som omoraliskt, medan katoliker i allmänhet är beredda att erkänna sin egen ofullkomlighet och bejaka att det finns moraliska standards för helighet som är högre än vad de själva förmår leva upp till utan att för den skull känna sig kränkta.  Jag citerade nyligen kardinal Johan Henry Newman som menade att kyrkan blomstrar när hon är ett med det troende lekfolket, inte när "hon skär av de troende från att studera den gudomliga läran och från att vara med i den gudomliga kontemplationen, och istället av dem kräver indirekt tro på hennes ord. För de utbildade klasserna kommer det att sluta i likgiltighet, och de fattiga slutar i vidskepelse."  

 

Som kardinal Newman säger är det väl ofta idag. Det finns en kultur inom kyrkan som är i otakt med tiden, som inte uppmuntrar människor till helighet, men lär ut blind underkastelse under moraliska påbud utan att bekymra sig om att hjälpa och uppmuntra människor på ett mera grundläggande plan till växt i tro, hopp, kärlek och helgelse. Då blir det som Jesus kritiserade de laglärda för i Luk 11:46: "Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna."

 

Samtidigt som den sexualiserade tidsandan har bedövat vår moraliska känslighet så att kraschen mot kyrkans sexualetik blir extra stor, så finns idag en hunger efter helighet, renhet, trohet, att återupptäcka sin egen kropp som Andens tempel, och nyfikenhet på vad kyrkan har att säga om detta. Utmaningen för Katolska kyrkan är att inte förstöra det genom att förkunna en inskränkt moralism och bära fram de skatter som finns i hennes förråd och uppmuntra människorna att smaka.

 

För att detta skall lyckas behöver vi en ovändelse hos både biskopar, präster och lekmän, en ny kallelse till helighet och en öppenhet för livgivaren, den helige Ande utan vilken det inte går. Det måste till ett samarbete mellan vigda ämbetsbärare och lekmän där allas nådegåvor kan komma till uttryck och samverka.

 

Fler som bloggar om detta: Katolsk vision - makten om tolkningsföreträdet  Samvetsfrågor och sådant som inte är det.

 

 

Lena Andersson, samvetet, naturrätten och katolsk sociallära 2012-02-12 10:24:35 Lena Andersson skriver mycket bra om samvetet i DN. Hon skriver om samvetet som uttolkare av rättfärdighet och rätt. Skarpsinnigt dyker hon ner i människans benägenhet till lögn och att undfly samvetets pockande röst.  ”Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera … Läs mer →
Skiljer på civiläktenskap och sakramentalt äktenskap. 2012-02-15 07:22:00

Gert Gelotte uppmärksammar på KV-bloggen att  delstaten  Whasingtons guvenör, katoliken Christine Gregoire uttryckt stolthet över att hennes stat har infört samkönade civiläktenskap. Guvenören berättar på en presskonferens hur hon kommit fram till sitt ställningstagande i denna fråga. Hon skiljer på civiläktenskap och sakramentalt äktenskap och menar att ordningen främjar både religionsfriheten och är i linje med katolsk socialläras principer om alla människors lika värde i samhället. Läs mera här.

Transsexualism/sterilisering forts 2012-02-18 10:50:00

Hinner inte kommentera debatten så mycket just nu men lägger ut ett par länkar.

 

KD kapitulerar för trycket och ger upp steriliseringskravet, fast jag tycker hela artikeln i övrigt argumenterar för att det var rätt att vänta och tänka efter. Det är uppenbart att partiet förlorat det politiska initiativet. DN idag: Dags att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte.

 

Som av en händelse publiceras samma morgon min artikel på Newsmill: "Tvångssterilisering" felformulerad problemställning.

KD argumenterar för eftertanke men kapitulerar för det politiska trycket. 2012-02-18 11:01:08 Hinner inte kommentera debatten så mycket just nu men lägger ut ett par länkar. KD kapitulerar för trycket och ger upp steriliseringskravet, fast jag tycker hela artikeln i övrigt argumenterar för att det var rätt att vänta och tänka efter. … Läs mer →
Hen 2012-02-19 09:30:00

Någon tyckte jag skulle skriva något på bloggen om hen-debatten. Hinner dock inte engagera mig i alla frågor, men tycker Mats Olssons analys på Newsmill är bra, jag hänvisar till den. Frågan om ordet och dess använding har kanske fått en alltför upphaussad symbolisk betydelse. Dess använding som markör i genussammanhang är övervärderat. Finskan och ungerskan lär ha haft detta ord i språket sedan århundraden. Inte är man mer gämställda för det! Praktiskt efterlyser jag ibland ett ord för att beteckna en obestämd person istället för att använda uttrycket "han/hon"

Biskop Anders skriver herdabrev från sin sjukbädd 2012-02-20 13:16:00

Biskop Anders har blivit sjukskriven 3 veckor efter att ha stukat foten i Vadstena. Det hindrar honom inte att skriva ett mycket fint herdabrev till oss inför fastan som börjar på nu på onsdag.

 

Han skriver om godheten:

 

"Gud är all godhets källa och den som visar godhet gör det i sista hand genom den Helige Andes inspiration. Allt gott oavsett vem som gör det pekar tillbaka på Guds oändliga godhet. Denna klassiska katolska sanning kan få en profetisk betydelse i ett pluralistiskt samhälle som vårt, där det ofta saknas en gemensam värdegrund. Men alla bejakar i princip den mänskliga godheten. Vi behöver en ”godhetens allians” i det framtida Sverige, om inte segregation och främlingskap mellan människor skall öka. Samtidigt får vi inte förväxla sann godhet med en falsk påklistrad vänlighet som av lättja och feghet väjer undan för sanningen. Godheten kräver också civilkurage och modet att säga ifrån när något är fel. Det är en skam att mobbning och kränkning av olika människor kan fortgå."

 

I herdabrevet nämns också att Hedningarnas förgård, initiativet av påve Benedikt till ett projekt för dialog med icke-troende kommer till Stockholm i höst. Det har varit sessioner i olika större städer i världen som Paris och Bologna. Vi lär få återkomma till detta, det skall bli spännande.

 

Läs hela herdabrevet här.

Sv Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik säger nej till steriliseringstvång vid fastställande av könstillhörighet 2012-02-21 21:35:00

Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik har tagit ställning i frågan om steriliseringstvång vid fastställande av ändrad könstillhörighet. Man tycker att tvånget skall tas bort. Man utgår i sitt resonemang från situationen att läkarkåren berörs av det hela genom att det är läkare som förutsätts utföra steriliseringarna. All hälso- och sjukvård (utom undantaget psykiatrisk tvångsvård) skall vara frivillig och ske på patientens villkor. Även om patienten motvilligt väljer att underkasta sig steriliseringen för att erhålla den ändrade könsidentiteten, så blir det ändå något av en påtvingad situation både för patienten och läkaren. Det kränker patientens integritet, och det blir en etiskt obekväm situation för läkaren.

 

Jag håller med om detta, det blir väldigt tydligt när man sätter sig in i patient-läkarrelationen i en sådan situation. Säkert skulle en del läkare välja att avstå av samvetsskäl. Jag har ju tidigare i debatten argumenterat för att vänta med att avskaffa steriliseringstvånget just med avseende på föräldraskap och barnets rätt till både en mor och far. Men ur läkaretiskt perspektiv är detta starka argument att inte ha kvar tvånget. Jag har också fått många bemötanden på mina tidigare inlägg inte minst från representanter från de transexuella själva, vilket lärt mig mycket och gjort mig betydligt mera ödmjuk inför frågan.

 

Men om steriliseringstvånget avskaffas och det blir en grundförutsättning att utgå ifrån, så återstår att se på hur man skall se på detta med föräldraskap och barn. Ingemar Engström, ordförande i Sv Läkaresällskapets Delegation för medicinsk etik skriver:

 

"Skälet till steriliseringskravet angavs i lagens förarbeten som en vilja att hålla ordning i släktskapsförhållanden och undvika en förvirring som skulle kunna uppstå om en transsexuell person som fått sin könstillhörighet ändrad skulle få biologiska barn... Ämnet aktualiserar ett flertal närliggande medicinska och etiska frågor om reproduktion i samband med könsbyte som bör innefattas i den förutsättningslösa utredning om assisterad befruktning som delegationen för medicinsk etik har föreslagit regeringen."

 

Läs hela artikeln i Läkartidningen här.

Kardinalskollegiets första dam 2012-02-23 00:22:00

Apropå kvinnor i kardinalskollegiet kan jag inte låta bli att återberätta denna historia som återges av Diakon Greg Kandra, Brooklyn New York på hans blogg:

 

New Yorks ärkebiskop, Timothy Dolan, 62 år var en av de 22 biskopar som utnämndes till kardinaler av påve Benedikt XVI nyligen. Vid en audiens presenterade han sin mamma Shirley, 84 för påven. Dolan var på skämthumör och frågade påven om han inte ville utnämna mamman till kardinalskollegiets första dam. Då påven, jämngammal med mamman hälsade på henne sade han: "Ni ser för ung ut för att vara mamma till en kardinal", varvid mamman snabbt finner sig och replikerar: "Helige Fader, var det ett ofelbart uttalande?"

P Damian Eze brinnande evangelist och katolsk kyrkoherde i Gävle ger ut ny bok 2012-02-23 16:02:00

3 mars 2012 kl 16.30 är det bokintroduktion i St.a Eugenia katolska kyrka Kungsträdgårdsgatan 12 Stockholm. Det är pater Damian Eze MSP som introducerar sin bok INVITED BY LOVE. En bok om Guds kärlek. Andliga sanningar på ett språk som är tillgängligt för vardagsmänniskor. I vår tid då då begreppet kärlek så ofta missförstås och överexploateras vill p Damian framställa Guds kärlek i Jesus Kristus. Boken hjälper oss att ana djupet och den verkliga naturen hos Guds kärlek som är ämnad att berika och upprätta varje människa.
P Damian är en god kommunikatör och förmedlare av evangeliet till vår tid. Hans meditationer och predikningar är omtyckta och uppskattade både i Sverige och utomlands.

 

Ralph Martin, välkänd pionjär inom Katolska karismatiska förnyelsen skriver:

 

"Jag har länge beundrat p Damians predikningar för dess anmärkningsvärt goda balans mellan sund bibelexeges och personlig praktisk tillämpning i vardagen. Jag vill med glädje rekommendera hans bok som behandlar det viktiga temat att acceptera Guds kärlek."

 

P Damian kommer från Nigeria och tillhör missionssällskapet Missionaries of St Paul (MSP). Han är nu kyrkoherde i St Paulus katolska församling i Gävle.Välkommen till S:t Eugenia den 3 mars 16.30 på en spännande bokintroduktion! Speciell gäst är hans excellens Benedict Onochie Amboi, Nigerias ambassadär i de Skandinaviska länderna.

 

Se denna video från F Damians predikan vid Jesusmanifestationen i Stockholm 2010:

 

 

[P Damian del 2]  [P Damian del 3]

 

Fler predikningar av F Damian här:

 


http://katolsktfonster.se/forum/blogs/damian/
http://www.sanktpaulus.se/Predikan.html

Påve Benedikt XVI och reformeringen av Vatikanen 2012-02-25 12:40:00

Valdes Joseph Ratzinger till påve för sin ryktbarhet att vara en pålitligt konservativ person som förväntades "städa upp" efter det kaos som traditionalister och gamla makthavare i Vatikanen ansåg ha uppstått i kyrkan efter Andra Vatikankonciliet och Johannes Paulus II´s pontifikat? Vatikankännaren på NCR, John Allen reflekterar över detta i en inlägg på sin blogg.

 

John Allen hör till dem som gärna låter tanken öppna upp lite vidare perspektiv och tolka strömningar i tiden. Vilken process befinner sig Katolska kyrkan i nu? Benedikt XVI är till åren kommen, fyller snart 85 och förr eller senare skall en ny påve väljas. Vilken inriktning kommer den påven att ha?

 

Ser man till vad jag skrivit under sista åren, så kan man inte undgå att se att jag hör till försvararna av Ratzingers pontifikat och att jag har ifrågasatt bilden av honom som en konservativ bakåtsträvare, även om det kanske var det kanske var vad de som valde honom förväntade sig och ville, och även om det är vad de reformvänliga katolikerna, i Sverige representerat av t.ex. Katolsk Vision och många andra också tyckt, men inte tyckt om.

 

Jag har t.ex. då det stormade som mest kring pedofiliskandalerna i Katolska kyrkan och advokaten Jeff Andersson drev sina kampanjer och lämnade in stämningsansökan mot Vatikanen, försvarat Ratzinger/påve Benedikt XVI och hävdat att han var rätt man att ta tag i detta. (Nyligen fick vi veta att amerikansk domstol beslutat att inte ta upp stämningsansökan mot Vatikanen).

 

Initierade bedömare har oftast en mer nyanserad och positiv bild av påven än hans inom- och utomkatolska kritiker. Till sådana initierade bedömare räknar jag t.ex. John Allen, Sveriges ambassadör i Vatikanen Ulla Gudmundson och professorn i Idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet Svante Nordin.

 

Svante Nordin, som sägs vara ateist, har i sin nyligen utkomna bok Filosoferna ägnat ett avsnitt åt Joseph Ratzinger som filosof, och tar då upp särskilt hans berömda föreläsning i Regensburg sept 2006, och tolkar den på ett helt annat och positivare sätt än mediadrevet akompanjerat av islamistiska aktivister, sekulära akademiker och reformkatoliker som såg det som en konservativ påves inskränkta lust att mucka gräl med muslimer. (Förgrundspersonen för reformkatolikerna i Tyskland, Ratzingerns forna studiekamrat Hans Küng har upprepade gånger refererat till Regensburg-föreläsningen som ett av Ratzingers misstag).

 

Men Svante Nordin ger en helt annan och enligt min mening riktigare tolkning: Ratzinger har drivits av intentionen att utjämna motsättningen mellan uppenbarelse och förnuft, religiös tro och vetenskap. Detta var temat i Regensburgföreläsningen där han citerade den bysatinske kejsaren Manuel II som i en debatt med en muslimsk teolog 1391 hade kritiserat idén om ett heligt krig och tanken att åstadkomma omvändelse genom våld. Ratzinger sade:

 

"Djupast sett handlar det här om ett möte mellan tro och förnuft, ett möte mellan äkta upplysningstänkande och religion. Kejsar manuel II hade verkligen rätt när han med utgångspunkt i den kristna trons innersta väsen, som hade smält samman med den grekiska kulturens väsen, kunde säga: 'Att inte handla enligt logos, det strider mot Guds väsen.' "

 

Ratzinger erkände att det under senmedeltiden funnits en tendens i skolastisk filosofi att vidga klyftan mellan tro och förnuft, skriver Nordin, medan Ratzingers strävan är att minska den. Han vänder sig mot tre vågor av "avhellenisering" av kristendomen som han urskiljer i historien:

 

  • Från Luther till Kant (avståndstagande från metafysik, renodla å ena sidan tron, å andra sidan sekulariserad vetenskap)

  • Liberalteologin (Harnak m.fl)

  • Postmodernismen med dess förnuftsfientlighet som Ratzinger menar gått för långt. Renodling av tron kan leda till förtryck, men renodling av förnuftet kan leda till cynism. Ratzinger förespråkar en väg att behandla teologi, etik, kultur inte enbart som känslofrågor i avsaknad av objektiv giltighet, utan närma sig dem med förnuftet som metod.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Så långt Svante Nordin. Ratzinger starka sidor måste sägas vara dels hans skarpa intellekt, han är filosof, teolog och lärare, dels hans patos för rätt och moral och att med beslutsamhet rensa ut korruptionen i kyrkan. Hans förmåga att agera som institutionsdynamisk administratör är däremot inte en av hans starkaste sidor. Inte desto mindre har han drivit igenom en del reformer inom Vatikanen mot ökad transparens som skall försvåra svågerpolitik, mörkade av ekonomiska transaktioner, att blunda för personliga fel och brister hos personer man av egenitresse vill föra till makten, att rättfärdiga klandervärd inblandning i världslig politik och ekonomi för att det gagnar kyrkans intressen etc. Allt sådant har kanske mellan skål och vägg setts som något som självklart kyrkans män i Vatikanen ägnar sig åt bakom kulisserna.

 

Benedikt XVI har, menar Johan Allen, aktivt bekämpat detta. Kanske är det i detta perspektiv man skall se Vatileaks, de senaste läckorna där hemliga dokument läckt ut från Vatikanen. Presstalesmannen, Lombardi kommenterade detta 13 februari: ”Ansvaret ligger på båda sidor. De som sprider dessa drivs definitivt inte av ren kärlek till sanningen. Vi måste därför stå emot och inte dras med i virrvarret, utan behålla vår förmåga att resonera. När det förekommer starka attacker är det alltid ett tecken på att något ännu större står på spel – detta är en gammal visdom.” Uttalandet antyder att vissa inom Vatikanen som representerar den äldre se-mellan-fingrarna-kulturen känner marken gunga under fötterna.

 

John Allen reflekterar vidare utifrån detta: Är Benedikt för svag att åstadkomma en verklig förändring i Vatikanen? Krossas hans reformer mot gamla ingrodda strukturer som snöbollar mot en fast mur? Allen listar två kärnfrågor:

 

  • What about guys inside the system who aren't on the same page and who may take Benedict's detachment as carte blanche to pursue their own agenda?

  • Prayer and purification are great, but at some point, doesn't somebody also have to make the trains run on time?











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Det går inte att undgå slutsatsen, menar Allen, att framgången i Benedikt XVI´s försök att reformera Vatikanen allvarligt äventyras genom att inte konfrontera dessa frågor rakt av. Vad får detta för konsekvenser för inriktningen hos den påve som väljs efter Benedikt? Allen ser tre möjliga utvecklingsliner:

 

  1. Reformen var dömd att misslyckas från början. Allt förblir som det var. Karriärism kommer alltid att vara en del av Vatikanens kultur. Vi väljer en påve som fortsätter att förvalta den gamla strukturen.

  2. Reformen har bara börjat, men den måste få ta sin tid. Vi väljer en påve som förvaltar arvet från Benedikt XVI och fortsätter i Benedikts anda och betonar lärdom och moral framför institutionell dynamik.

  3. Benedikts reform var riktig i sak, men den behöver backas upp med en stark administratör som med större kraft än Benedikt XVI kan fatta de strategiska besluten och föra reformen i hamn.











  4.  
  5.  
  6.  
  7.  
  8.  
  9.  
  10.  
  11.  
  12.  
  13.  
KD´s kris 2012-02-29 11:03:54 Det är bra om det blir en ordentlig diskussion om KD´s framtid precis som det varit inom Socialdemokraterna. En diskussion som inte bara skrapar på ytan och stannar vid spänningar mellan olika falanger där den ena försöker utmanövrera den andra. Göran … Läs mer →
Insemination av ensamstående ingen "underlivsfråga". 2012-02-29 11:08:00

Det är bra om det blir en ordentlig diskussion om KD´s framtid precis som det varit inom Socialdemokraterna. En diskussion som inte bara skrapar på ytan och stannar vid spänningar mellan olika falanger där den ena försöker utmanövrera den andra. Göran Hägglund tycks ha mera förtroende utanför partiet än hos de egna väljarna där förtroendet sjunkit från 24% till nu 10% enl senaste Sifo-mätning. Katastrofalt dåliga siffror.

 

Åke Rangborgs analys i SvD idag tycker jag träffar rätt. Håller dock inte med om att insemination av ensamstående är en “underlivsfråga”, det är en barnfråga. Tyvärr tycker jag också han som många andra använder begreppet “högerkristen” onyanserat istället för att diskutera sakfrågor.

 

Att driva realpolitik och inte få igenom allt är en sak. Att i fråga efter fråga ha fått en berättelse om sig att streta emot och sedan ge sig är en annan sak. Det hjälper inte att man säger att man fått igenom 90% av det man gått till val på om det är denna berättelse som dominerar i den allmänna uppfattningen om partiet.

 

KD har tagit en allderles riktig ställning i frågan om insemination till ensamstående. Att C Fp o M påstår sig tänka på barnens bästa när man förklarar papporna oviktiga är rena skämtet. Tyvärr är det ingen som tror att KD orkar stå på sig i denna fråga heller.

Vi har en statskyrka i konungariket Sverige! 2012-02-29 11:23:00

"Med detta faktum som grund – att vi fortfarande har en statskyrka i Konungariket Sverige – finner jag det högst rimligt att vi har en statschef som av fri vilja tvingas till medlemskap i denna kyrka...."

 

...skriver Kjell Blückert på Signums blogg. Läs här om skälen till varför han anser vi har en statskyrka.

 

"Att vi sedan inte borde ha en statskyrka är en annan sak", avslutar han sitt inlägg. Upprinnelsen till Kjells kommentar var en ledare i DN där man beklagade att princessan Estelle måste ta avstånd från Islam. Hur kunde DN komma fram till något så stolligt? Det finns en tendens hos upplysta sekularister att när det gäller kristendomen inte vara alls upplyst utan snarare värre fundamentalist och bokstavstroende än vad man någonsin finner bland de kristna själva.

 

Kjell Blückert förklarar:

 

"DN... grundar sig på en på gränsen till fundamentalistisk läsning av den svenska lutherska kyrkans grundläggande bekännelsedokument – Den augsburgska bekännelsen från år 1530. I den svenska grundlagen står att vår monark och arvfurstar och -furstinnor skall omfatta den lära och tillhöra den kyrka som har sin grund i denna skrift... Men varför då ta i med en braskande rubrik som ”Tvinga inte Estelle att ta avstånd från islam”, när man mycket väl vet att det inte finns några rörelser i Svenska kyrkan, annat än vissa enskilda tokdårar, som skulle brista i respekt för andra konfessioner och religioner."

Tack Stefan Swärd och andra som uppmärksammat den inhumana flyktinghanteringen. 2012-03-03 10:49:00

Vi i Sverige berömmer oss om att ha en human flyktingpolitik. Ibland får jag en känsla av att Sverige är landet där det viktiga är munnens bekännelse, att det finns tjusiga handlingsplaner för allting som politikerna kan hänvisa till, men när saker går snett i verkligheten så är det ingen som bryr sig. Vi skall inte skicka tillbaka flyktingar till en situation där de riskerar att torteras och dödas, vi skall följa FN´s barnkonvention, utförsäkrade skall inte falla mellan stolarna, vi skall ha en åldringsvård som är human och lika högt prioriterad som hjärtkirurgi eller transplantationer. Men, oj då! Det gick visst fel. Vi tillsätter en utredning.

 

Tack pastor Stefan Swärd, Josefine Arenius, Jonas Bergström, församlingen i Elimkyrkan och andra som inte nöjer er med att vaggas in i likgiltighet utan engagerar er i medmänsklighet och humanitet och kräver handling bakom munnens bekännelse. Ni måste få en stor eloge för ert engagemang sista veckorna i pastor Jean som utvisades till DR Kongo trots stor fara för honom, och där han genast togs i förvar och torterades. Iran och DR Kongo är platser som inte alls verkar säkra för regimkritiker, kristna och för Iraks del också homosexuella att återvända till. Man undrar över på vilka grunder Migrationsverket egentligen har för sina bedömningar. Var finns kvalitetskontroll och uppföljning? Migrationsverket skyller på politiker och lagstiftare, och politikerna skyller på tjänstemännen. Var finns den som tar ett reellt ansvar?

 

Stefan Swärd har deltagit i den allmänna debatten och aktivt bidragit till att bilda opinion. Här är ett par av hans artiklar:

 

Dagen: Allt mer inhuman politik

 

 

 

SvD: Starka krafter tonar ner barmhärtigheten

Det finns en tendens att inte lyssna och att tro att det överdrivs när privatpersoner engagerar sig intensivt i en sak. Ibland kan det nog vara så, och media måste givetvis ha en viss försiktighet och se till att man har ordentligt med dokumentation innan man tar upp en sak. Men försiktigheten får inte bli ett svepskäl för att bli kvar i den allmänna apatin. TV 4, SVT och Expressen samt flera kristna tidningar hör till dem som rapporterat om Pastor Jean. Men märkligt är det stora motstånd även mot fotodokumentation som uppstår när man inte orkar engagera sig. Pastor jeans vänner i Sverige har via kontakter i Kongo lyckats få ut några bilder som visar effekterna av tortyren. De är visserligen inte detaljerade, men visar tydligt sår och åverkan på kroppen. Det går inte att avfärda dem, såvida man inte vill göra gällande att bilderna är arrangerade, vilket är mycket osannolikt i detta fall. Läs Josefine Arrenius kommentar.

 

 

 

 

 

 Gudstjänst, bön utanför Migrationsverket

 

 

Stefan Swärd viktig opinionsbildare för human flyktingpolitik 2012-03-03 11:49:32 Vi i Sverige berömmer oss av en human flyktingpolitik. I verkligheten verkar det vara si och så med det. Tack pastor Stefan Swärd, Josefine Arenius, Jonas Bergström, församlingen i Elimkyrkan och andra som inte nöjer er med att vaggas in … Läs mer →
Är det rätt att döda nyfödda barn? 2012-03-03 15:32:00

I en artikel i Journal of Medical Ethics hävdar etikerna vid Oxford-universitetet Alberto Giubilini och Franceska Minerva att det finns skäl att ifrågasätta det olagliga i att döda nyfödda barn. Deras artikel har förståeligt nog uppväckt upprörda känslor, men slutsatsen är inte så främmande som det kan verka.

 

I takt med att allt tigare prematurt födda barn kan räddas till livet, och prematurvården utvecklas händer det också att barn som har mycket små chanser att överleva till ett fullgott liv räddas. Det har aktualiserat frågan om dödshjälp åt nyfödda. Det var vad läkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus anklagades för vid den uppmärksammade rättegången som nyligen avslutats. Läkaren frikändes ju som bekant, och hon hävdade att hon följt gängse lagstiftning, d.v.s. ej givit aktiv dödshjälp utan endast smärtlindring enligt väl beprövade principer.

 

Barnläkaren Hugo Lagerkrantz har framfört liknande resonemang som de båda Oxford-etikerna för att etiskt försvara sena selektiva aborter och dödshjälp åt nyfödda. I en artikel i SvD 2008 skrev han:

 

"...är det möjligt att abortera foster med kromosomförändringar, liksom friska foster, före den 23:e graviditetsveckan (nuvarande abortgräns i Sverige), innan det mänskliga medvetandet uppkommit. Jag instämmer med Nils-Erik Sandberg (Brännpunkt 28/12) att kvinnan då bör bestämma eftersom fostret ännu inte fått ett eget människovärde före vecka 23. Först när fostret kan dra de första andetagen luft själv – om än med teknisk hjälp – så har det fått en egen ”själ” och fullt människovärde."

 

I samband med Astrid Lindgren-fallet pläderade han (7/3 2009) på DN debatt för att knyta människovärdet till medvetandet:

 

" ...försöka definiera vad som är mänskligt liv eller när människan har ett medvetande – en själ. Det mänskliga medvetandet förutsätter inte bara att man är varse om sin kropp, sitt jag och omgivningen, utan också att man 'an tänka på det som har varit eller det som kommer att bli' som filosofen Henri Bergson uttryckte det. Det högre mänskliga medvetandet innebär att man kan kommunicera med sina medmänniskor, för barnets del i första hand med mamman. Från drygt två års ålder kan det börja förstå vem spegelbilden av sig självföreställer. Och från fyra års ålder börjar barnet kunna sätta sig in i hur andra tänker. Förmågan att behandla symboler och det episodiska minnet är också viktigt för medvetandet."

 

Giubilini och Minerva för ett liknande resonemang men flyttar bara fram positionerna något längre: En "person" är en människa som är i stånd att uppfatta sin egen existens som ett värde i sig. Innan detta är uppnått har man inget människovärde. Nyfödda är enligt denna definition icke-personer och därför är det inte omoraliskt att döda dem. Därför borde man kunna "abortera", dvs döda, ven friska nyfödda utifrån samma principer som man tillåter abort.

 

Strikt filosofiskt är detta resonemang hållbart, det tillämpas i samband med att vi rättfärdigar aborter, det Oxförd-etikerna gör är att de drar ut konsekvenserna av detta. Teoretiskt kan vi dra konsekvenser i två riktningar:

 

  • Eftersom vi tillåter fri abort, så måste vi acceptera den teoretiska grunden för författarnas resonemang också när det gäller nyfödda.

  • Eftersom vi finner det orimligt att ta friska nyfödda av daga, så måste vi på nytt skärskåda de premisser vi utgår från då vi godkänner fri abort.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Vad är haken? Tidigare professorn i Medicinsk etik vid Karolinska Institutet, Erwin Bishofberger tror jag kan hjälpa oss att resonera: Bishofberger skiljer mellan människan som person och aktör. De egenskaper som Oxford-etikerna och Lagerkrantz vill knyta människovärdet till liknar det som Bishofberger kallar aktörsrollen.

 

Att knyta människovärdet enbart till aktörsrollen blir orimligt, det får orimliga konsekvenser som i detta fall, det öppnar också vägen för att betrakta dementa som icke-personer. Vid sidan om aktörsbegreppet finns enligt Bishofberger personbegreppet, som är mera grundläggande, alla mänskliga varelser har en inneboende värdighet och rätt till liv. Människovärdet är knutet till personen, och det är inte beroende av vad människan presterar, upplever eller den grad av autonomi hon för tillfället äger.

 


     Från föreläsning Erwin Bishofberger 2001, Nordiska Föreningen för Katolska läkare

 

Att en människa i livets slutskede eller ett svårt handikappat prematurt barn har människovärde innebär inget etiskt krav att till varje pris vidta alla upptänkliga livsuppehållande åtgärder. När prognosen är pessimistisk övergår man från full intensivvård till palliativ vård som också sker under fullt respekterande av den mänskliga personens värdighet.

 


     Från föreläsning Erwin Bishofberger 2001, Nordiska Föreningen för Katolska läkare

 

 

Könsbyte och sterilisering, uppföljning. 2012-03-04 08:29:00

Det har varit ett givande samtal i anslutning til min Newsmillartikel om könsbyte och steriliseringstvång och mitt tidigare blogginlägg i ämnet.

 

FN:s råd för mänskliga rättigheter har fastställt Yogyakarta-principerna, som innebär rätt att byta juridiskt kön för transsexuella. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets parlamentariska församling har gjort liknande uttalanden, och WPATH, en yrkesorganisation med läkare och psykologer verksamma inom området har utfärdat "Standards of Care" som stödjer samma sak. Utifrån förutsättningen att rättigheten att byta juridiskt kön är fastställd och att all hälso- och sjukvård skall bygga på frivillighet så har Svenska Läkaresällskapets etiska delegation utifrån situationen att det är läkare som efterfrågas att utföra steriliseringarna kommit fram till att stödja steriliseringskravets avskaffande. Det finns ju ett moment av motvillighet med, även om patienten begär operationen, vilket blir etiskt tveksamt för läkaren.

 

Jag läser i en artikel i Pediatrics av Norman P Spack et al att det blir allt vanligare i USA med önskemål om könsbyte på  barn. I Finland har antalet undersökningar för könskorrigering kraftigt ökat under senare år.

 

Utifrån debatten är det några punkter jag särskilt funderat på och vill lyfta fram:

 

1. Problemet är kvantitativt mycket litet. Det är färre än 100 personer varje år som genomgår könsbyte, och av dem vill den överväldigande majoriteten frivilligt sterilisera sig. Det borde vara möjligt att hitta principer för att behandla dessa personer med respekt utan att det påverkar den grundläggande normala ordningen i samhället att ett barn tillförsäkras rätten till en mamma och en pappa. Positivt kan gruppen istället bidra till att öka förståelsen för komplexiteten i könsidentitet och sexualitet hos människan.

 


2. Skilj på frågan om diskriminering av HBT-personer och frågan som gäller teknifiering och avhumanisering av mänsklig reproduktion i allmänhet. Nya reproduktionsteknologier, abort, eugenetik och fel kön som orsak till abort - människan tar alltmer kontrollen över sin egen reproduktion, nästan leker Gud, och det ligger stora ekonomiska intressen i detta. Nu ställs också krav på att också ensamstående kvinnor skall få rätt till insemination, en moderat riksdagsledamot förespråkar surrogatmödraskap. Argumentet att juridiska män inte skall kunna föda barn blir i det perspektivet svagare, om värderingar på alla andra områden som gäller reproduktionsteknologi ändras, så framstår det endast som en diskrimineringsfråga att förvägra transsexuella att behålla sin livmoder då de genomgår könsbyte.

 


3. Man tillskapar inte något "tredje kön". Yogyakartaprinciperna fastslår den psykologiska upplevelsen av det egna könet som grund för rättigheten att få sin juridiska könsidentitet ändrad. Det framställs ibland i debatten som att man skapar ett tredje kön, genom att låta en ursprunglig kvinna som ges manlig juridisk identitet behålla sin möjlighet att få barn. Men man kan inte skapa något tredje kön genom vare sig juridiska beslut eller medicinska manipulationer. I naturen finns visserligen sällsynta former av hermafrodism, men människan kan inte ändra på det av naturen givna. Det gäller att skilja på päron och äpplen. Detta med könsidentitet är komplext och innefattar biologiskt kön (XX eller XY), psykologiskt kön (det man upplever sig som), socialt kön (så som man vill bli uppfattad av andra), juridiskt kön (det som står på ID-handlingar). När man talar om rätten för transsexuella att byta juridisk könsidentitet fokuserar man helt på den psykologiska upplevelsen, men när man talar om barns rätt till en mamma och en pappa fokuserar man på det biologiska könet. Det är också det som styr vilket juridiskt kön man betecknas med då man registreras som samhällsmedborgare vid födseln.
 
En mänsklig person är till sitt väsen man eller kvinna, definierat genom kromosomuppsättning och yttre könskarakteristika, det går inte att ändra på lika lite som man kan omvandla ett päron till ett äpple. Du kan sätta etiketten "äpple" på päronet (juridiskt könsbyte), du kan genom att hyvla av göra päronformen lite mera rund så att det liknar ett äpple, men det är likafullt i grunden ett päron.
Om vi tänker oss att en kvinna som fått juridiskt manlig identitet föder ett barn, så är det en kvinna som föder barnet som vuxit till i den livmoder hon skapats med, även om vi juridiskt kallar henne för man. Vad vi gör genom att juridiskt beteckna henne som man är inte att skapa ett tredje kön, endast att åstadkomma en viss begreppsförvirring, dels för avkomman, dels för människor i allmänhet som inte är vana vid denna typ av avvikelser.

 

Den som däremot förhoppningsvis känner sig lite bättre till mods är den transsexuelle själv som så strakt önskade detta för att övervinna den inre disharmonin. Denna begreppsförvirring är kanske överbryggbar, bara man vet vad man gör. Människor kan genom upplysning och information få ökad tolerans och förståelse och inte känna att deras egen världsbild rasar bara för att de kommer i kontakt med det sällsynta och avvikande, och barn har en fantastisk förmåga att adaptera sig till olika situationer bara de har en vårdare som är tillräckligt bra att tillgodose deras fysiska och emotionella behov och bekräfta dem under den tidiga uppväxten.

 


4. Den medicinska evidensen för effekten på hälsa och välbefinnande av könsbyte är inte övertygande. Tänk om det är så att man tar med sig könsambivalensen också in i den andra könsidentiteten, och att lidandet förblir stort oberoende av på vilken sida i könsdikotomin man placerat sig, och att det skulle ha mycket större effekt på välbefinnande och hälsa om man lade motsvarande resurser på andra stödåtgärder och att öka förståelse och acceptans i samhället för transsexuella. 

 

Cecilia Dehjne et al har i en välgjord studie från 2011 "Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden", följt upp alla som genomgått könskorrigerande behandling i Sverige från 1973-2003 och jämfört med kontrollgrupp. Studien visade att även efter behandlingen hade den behandlade gruppen sämre psykisk hälsa än normalbefolkningen, och starkt ökad självmordsrisk och ökad dödlighet där gapet mot normalgruppen ökade för varje år efter tio års observationstid och framåt. Tidigare genomförda kliniska studier har ofta varit bristfälliga i metodologin.

 

Att tolka forskningsresultat är svårt, och det gäller att inte dra förhastade slutsatser. När man frågar patienter i psykiatrisk vård om de är nöjda med behandlingen får man ofta mycket positiva resultat, oberoende av vilken behandling det gäller. Att evidensläget är bristfälligt och att det behövs mer forskning är inte för mycket sagt.

Diakonia i Kongo-Kinshasa bekräftar att pastor Jean blivit torterad. 2012-03-04 17:11:00

Följande pressmedelande är häntat från Jonas Bergströms blogg.

 

------------------------------------------

 

Uppdaterat 5 mars 2012:

 

Här fanns tidigare ett pressmeddelande. Vi har tagit bort det för att inte riskera säkerheten för personer i Kongo-Kinshasa. Vi återkommer.

 

Kontakt: Josefine Arenius 0706525312

 

Bilderna som fanns tidigare i blogginlägget hittar du här, här, här, här och här. Bilderna är fria att användas men länka då till twinglyflödet och ange #pastorJean som fotograf.

 

--------------------------------------

 

 

Pastor Jean utvisades till Kongo-Kinshasa från Sverige efter det att migrationsverket intygade att det politiska läget i DRC inte är tillräckligt instabilt för att stoppa utvisningarna. Så sent som i lördags sa Anette Backlund på Migrationsverket till Sveriges Radio att de gör “ordentliga utredningar” av säkerhetsläget i Kongo samt att de har “god kunskap” om situationen i landet.

 

I tisdags skulle Anette Backlund medverkat i en direktsänd debatt mot Stefan Swärd kl 15:00 på svt.se. Bara någon timme innan debatten drog sig Migrationsverket ur efter det att vi gått ut med att bilder snart skulle publiceras, enligt uppgifter till Stefan Swärd. Också Tobias Billström drar sig undan. Eva-Lena Jansson (S) har ställt en enkel fråga till Billström angående migrationsverkets landinformation. Billström har skjutit upp att svara på frågan utan att lämna en förklaring till kammarkansliet.

 

uppdat 2012-03-05

Internationella kvinnodagen fokuserar på bristande mödra- och förlossningsvård i fattiga länder. 2012-03-08 15:21:00

Idag firar vi Internationella kvinnodagen. Det är ingen dag då man artigt skall gratulera kvinnorna och visa dem uppskattning, för att sedan låta allt vara som vanligt. Syftet är mera allvarligt än så, det handlar om att uppmärksamma kvinnors situation som ofta är svår och har sin grund i diskriminering.

 

I år uppmärksammar man särskilt kvinnor i fattiga delar av världen som ofta har en helt undermålig tillgång till mödrahälsovård och förlossningsvård, vilket leder till att många dör i onödan (1000 kvinnor dör dagl i svåra förlossningar), ökad barnadödlighet och att många drabbas av svåra följdtillstånd i samband med graviditet och förlossning. Den dåliga tillgången till sådan vård beror i sin tur ofta på att kvinnor är underpriviligierade,oprioriterade och saknar mänskliga rättigheter , en situation som det är nödvändigt att ändra på.

 

Det är bra och ger en ökad tyngd åt argumentationen att man inte främst för fram abortfrågan, med risk att låsa upp det hela kring de politiska och värderingsmässiga spänningar som finns kring den. Det allmänna perspektivet med angelägenheten av bra grundläggande hälso- och sjukvård för kvinnor i fattiga länder är något alla kan understryka och bejaka. Det är glädjande att också kyrkorna så tydligt uppmärksammar dagen. Här ett par länkar:

 

Vatikanens delegation i FN som tagit upp frågan citeras av Michelle Bachelet, direktor för kvinnofrågor i FN:

 

 

"Det ligger en särskild utmaning till oss män att stå upp mot destruktiva normer som drabbar kvinnor. Kvinnors välfärd får inte bli en kvinnofråga", skriver överläkare Denis Mukwege tillsammans med ett stort antal afrikanska och svenska pingstledare i en artikel i Dagen. Man pekar på kyrkans unika roll och möjlighet att vara en drivkraft i dessa frågor:

 

"Vi måste reflektera och bearbeta vår syn på manlighet. Det är inte manligt att förbli tyst och tillåta att övergrepp mot kvinnor sker i någon som helst form någonstans. Män är inte män om vi förblir tysta. Vi måste reagera och agera mot alla former av våld och orättvisor. Det finns också en utmaning till oss som kyrkor, för kyrkan är unik. Biståndsorganisationer kommer och går men kyrkan kommer alltid att finnas sida vid sida med de mest utsatta och förtryckta.

 

I vår gemenskap kan både offer och förövare finna en plats för försoning, upprättelse och läkedom. Vi är inte beroende av pengar eller materiella resurser för att kunna agera och stå upp emot orättvisor, vi kan alltid göra något. Genom vår närvaro och vårt aktiva handlande kan vi påverka människor och det samhälle som vi lever i. Kyrkan är både global och lokal och tillsammans kan vi göra skillnad."

 

Jag ser till min glädje också att det bildats en nätverk i Svenska kyrkan, Kvinnor kring Jesus som kanske äntligen kan överbrygga de låsningar som funnits i över 50 år nu kring kvinnoprästfrågan. Där män åstadkommit låsta positioner kan kanske kvinnor bygga broar och förlösa all den kraft som budits upp i konflikten kring denna fråga.

Människan, kyrkan, samhället, samvetsfriheten och religionsfriheten: Obama mot USA´s katoliker 2012-03-09 16:27:00

Irène Nordgren, "reformvänlig" katolik och en av de mest framträdande skribenterna på bloggen Katolsk vision skriver i Dagen om de katolska biskoparna i USA och deras opposition mot Obamans Hälso-och sjukvårdsreform (HHS) som skulle tvinga katolska institutioner att bekosta och tillhandahålla aborter och preventivmedel för sina anställda, vilket står i strid med grundläggande katolska värderingar. Biskoparna, och där tycks de ha större delen av USA´s katolska befolkning bakom sig, har varit kritiska till ett sådant tvång som de menar kränker religionsfriheten.

 

5 februari höll Fr Sammie Maletta en predikan i sin församling St. John the Evangelist  i St. John, Indiana. Den finns på YouTube och tar upp hur hur Obamas förslag hotar religionsfriheten: 

 

 

Irène Nordgren hör inte till dem som håller med biskoparna eller tycker det är problematiskt för religionsfriheten, istället är hon bekymrad över samvetsfriheten inom kyrkan för de katoliker som tycker det är helt OK med preventivmedel, aborter, samkönade äktenskap och annat som Kyrkan officiellt är skeptisk till, men som många sekulariserade människor, inkl sekulariserade katoliker tycker är helt OK. Hon är positivt inställd till Obamas reform, men kritisk till biskoparnas motstånd. Det är bra att Irène skriver en artikel i den allmänkristna tidningen Dagen, för detta är en debatt som gärna får vidgas utanför den inom-katolska horisonten.

 

Katolska kyrkan talar om den naturliga lagen och menar att dess inställning till abort, äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, att integrera sexualiteten i ett helhetssperspektiv av ömsesidig kärlek och ansvarstagande samt reproduktion, inte bara är en del av hur man läser bibeln och tolkar den uppenbarade tron, utan är ett resultat av hur man tolkar den naturliga lagen. I detta avseende blir kyrkan obekväm i en tid som utgår från den omedelbara känslan, och tanken att allt som känns rätt är rätt bara det inte skadar andra.

 

Kyrkans kritik av den teknifierade preventivmedelskulturen skall inte ses främst som en bakåtsträvande moralism, utan som ett kompletterande perspektiv, en framsynt analys av preventivmedelskulturen som separerar sex och kärlek, avhumaniserar sexualiteten och gör människan tom och alienerad.

 

Så långt tror jag också många sekulariserade katoliker hänger med. Många som lever i föräktenskapliga förbindelser, använder preventivmedel och kanske t.o.m. har gjort abort bejakar ändå kyrkan som en instans som står inte bara för en vardagsmoral, utan för en moral som kallar människan till helighet, även om de själva är medvetna om att de inte är hängivna att leva upp till det. Katoliker vet att vi alla är syndare, men just som sådana också accepterade och älskade av Gud, därför har de inget behov av att kyrkan skall konfirmera och bekräfta deras egen livsstil. Tvärtom tror jag man uppfattar det som en tillgång att kyrkan förkunnar högre ideal än man själv lever upp till, som en garant för något som behövs i samhället som alltid finns där oberoende av egna tillkortakommanden. Därför har Obama lyckats ena hela det katolska USA mot sig, både biskoparna, konservativa katoliker och mera liberala katoliker.

 

Samtidigt måste man se frågans komplexitet. Det är ett känsligt läge där de gångna årtiondenas pedofili-skandaler allvarligt har skadat förtroendet för biskopar och präster som moraliska förebilder, både utanför Katolska kyrkan och hos katolikerna själva.Om biskoparna driver dessa frågor på ett alltför okänsligt sätt och använder samma maktmedel och intrigerande som i sekulär politik, och framförallt om man agerar på ett maktfullkomligt sätt som riskerar att nedvärdera vanliga katolikers samveten och omdömen, så kan man få en process som blir destruktiv och hotar att i onödan skapa sprickor och konflikter inom kyrkan och skada omvärdens förtroende för kyrkan ännu mera.

 

Msgr Charles Pope från Ärkestiftet Washington säger:

 

Faktum är att en kyrka med 70 miljoner katoliker i USA, är lika olik och lik som USA är i genomsnitt, till förtret för alla katoliker som ser sina åsikter som en stor avvikelse mot sina motståndare. Faktum är att kyrkan vill vara katolsk över hela linjen – alltså starkt pro-life, tydlig i sexuella frågor, tydlig i att stärka äktenskap och familj, men också lika kraftfullt vädjande för fattiga, sjuka och invandrare och lika kraftfullt vädjande för kyrkans sociallära, vad gäller subsidiaritet, solidaritet och rättvisa. i motsats till det våld som genomsyrar vår kultur, vill kyrkan vara generös, barmhärtig och förlåtande och villig att samarbeta med dem som anammar dessa katolska principer. Den katolska tron går alltså före all politisk tillhörighet och världsbild. Jesus är varken kapitalist eller socialist. Han är Gud och han passar inte in i våra begränsade kategorier. Och det gör inte heller kyrkan. Därför är kyrkan i viss mån “alltid lika besvärlig.” kyrkan kan samtycka till vissa frågor hos ett politiskt parti, men hon kan lika gärna ha motsatt åsikt i andra frågor...

 

Den sanna katolicismen tröstar de svaga och hon plågar de bekväma. Den sanna katolicismen är en nagel i ögat på både höger och vänsterpolitiker. På samma sätt som det var med Kristus, hittar de flesta en anledning att hata kyrkan men några kommer att älska henne. Vi är avsedda att vara ett tecken för strid (Lukas 2:34) eftersom vi inte passar in i någon politisk agenda.När de amerikanska biskoparna talar ut mot Obamas sjukvårdsreform, (som inskränker religionsfriheten), intar de en principiell hållning i katolicismen som är oförändrad av kulturella skiftningar och rådande abortpolitik och sexuella revolution. Inte ens våra värsta motståndare kan påstå att den katolska kyrkan inte har varit konsekvent i frågor som rör abort och preventivmedel. När vår kultur har ändrat åsikt i dessa frågor, kommer kyrkan att stå fast.

 

Min största invändning mot Irène Nordgrens artikel är följande nyckelmening:

 

"...påvens hyllande av den enskilda människans samvete å ena sidan men å andra sidan bara under förutsättning att detta samvete är kompatibelt med påvens eget."

 

Det är för det första en logisk motsägelse i sig själv, samvetet är något som villkorslöst tillhör den enskilda personen, för det andra är det att göra grov orättvisa åt påvens person. Alla som lärt känna påven på ett annat sätt än genom negativa rykten om honom, som läst hans teologiska böcker eller t.ex. Peter Seewalds intervjuböcker med honom vet att han verkligen försöker utöva sitt ämbete på ett ansvarsfullt sätt och bejakar grundläggande principer i katolsk teologi och sociallära, inkl respekten för människans samvete. Irène Nordgren skulle göra mycket mera nytta om hon använde sin energi och förmåga att uttrycka sig till att förklara sådant för dagens människor, och inte spara allt krut till negativ kritik av påven och hierarkin. Jag förnekar inte att kritik många gånger är berättigad, och skall då givetvis artikuleras, men det finns också många möjligheter till konstruktiv samverkan.

 

Det är inte en rätt beskrivning av sakernas tillstånd att samvetsfriheten är inskränkt för människor i katolska kyrkan. Alla katoliker åtnjuter samma fri- och rättigheter som alla medborgare i de länder där man bor. Ingen är tvingad till någonting. Men jag tror Irène förväxlar samvetsfriheten med rättigheten att påverka vad kyrkan tror och lär utifrån vad man själv för tillfället känner och tycker. Vi är alla underkastade begränsningar på det sättet att det kan finnas spänningar mellan vad vi själv tycker och vad kyrkan officiellt lär. Inte ens påven är fri att godtyckligt bestämma något utifrån sitt subjektiva tyckande. Däremot bidrar vi alla, från påven till varje enskild lekman att utveckla och fördjupa förståelsen av tron, och där är alla förpliktigade att i gemenskap med hela kyrkan bidra genom sitt förnuft och sitt upplysta samvete. På så sätt sker en dogmutveckling från tidsepok till tidsepok befäst genom olika koncilier.

 

Kyrkan är beroende av att alla dess medlemmar aktivt medverkar i denna process och aktivt och på ett konstruktivt sätt vittnar om tron för omvärlden. En del går aktivt in för detta, en del förhåller sig mera passiva, men är glada att kyrkan finns. Väldigt få känner nog igen sig i bilden som Irène Nordgren målar upp att man är styrda och tvingade av "påvens samvete". Det finns en fri debatt inom kyrkan, det är inte minst Irènes egna artiklar och det jag skriver just nu levande bevis på. Ingen storebror övervakar oss, tvärtom uppmuntras vårt engagemang. Och i själavården har kyrkan en mycket mild hållning och stödjer människorna i deras strävan efter utveckling och helande snarare än att ställa hårda krav och lägga tunga bördor på deras axlar.

Johannes Paulus II en stor man i försoningen mellan Katolska kyrkan och Israel 2012-03-19 07:36:00

Som ni märkt har jag inte hunnit skriva så mycket sista veckan. Jag har varit upptagen med annat och dessutom gör jag mig nu kvitt de sista resterna av en förkylning jag burit på två veckor.

 

Har förberett ett föredrag jag skall lha ikväll 19.00 på Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Det handlar om Katolska kyrkan och Israel. Kommer att prata om historien, ett i många stycken sorglig historia med judeförföljelser som också kyrkan bidragit till, antingen genom passivitet eller aktivt deltagande, men också om uppvaknandet efter Andra Världskriget. Påven Pius XII som alls inte var Hitlers påve som den svarta legenden om honom säger, utan bidrog till att rädda många judar i krigets slutskede. Hans tysta diplomati var inte passivitet, utan ett medvetet strategival i ett känsligt läge. Sedan givetvis Johannes Paulus II som var en stor föregångare i den aktiva försoningsprocessen och att be om förlåtelse för historiens synder. Hans besök i Jerusalem år 2000 och bön vid Klagomuren var en milstolpe.

 

Jag deltar också i debatt om kvinnor och prästämbete på Katolskvision bloggen, samt mycket spännande - jag har halkat in på ett Facebook Alpha för ateister. De ställer riktigt kluriga frågor.

 

Ni som bor i Göteborgstrakten, kom gärna till Tabernaklet, Storgatan 39 i Göteborg kl 19.00 och lyssna till mitt föredrag.

 

Efter Göteborg bär det av till Åh Stiftsgård där jag deltar i Oas-rörelsens vårmöte.

 

 

 

Oas-rörelsen levande kraft i Svenska kyrkan (och hela svenska kristenheten) värd att stödja. 2012-03-23 07:33:00

Jag är just hemkommen från Oas-rörelsens vårmöte på Åh Stiftsgård. Det var för mig några sköna och vederkvickande reträttdagar precis som våren kom till Bohuslän. Samtidigt möjlighet att i egenskap av huvudansvarig för ekumenik inom KKS hålla kontakt med vännerna i vår systerkyrka.

 


Fr.v. Hans Weichbrodt, inspiratör för Oas-rörelsen och präst, undertecknad, Berit Simonsson, inspiratör, Joachim Holmgren, kyrkoherde i Kungsbacka och ordförande i Oas styrelse.

 

Oas-rörelsen är en oerhört positiv kraft i Svenska Kyrkan som bidrar till förnyelse och inspiration för många människor i det kristna livet. Man ordnar inspirationsdagar och konferenser i hela landet, och man har sommarmöten som samlar flera tusen deltagare, unga, gamla, familjer, vilket bidrar till glädje, hopp och inspiration för människor att vara aktiva i sin kristna tro och bidra till församlingarnas liv på hemmaplan. Det är förvånande att denna rörelse inte får ett enda öre i bidrag från Svenska Kyrkan. Några anställda måste man ha, men det mesta arbetet sker ideellt och finansieras genom frivilliga bidrag. Detta är verkligen en verksamhet värd att stödja. Läs mera på Oas-rörelsens hemsida.

 

 

Oas-rörelsen har en ekumenisk bredd, det visar inte minst att man bjudit in talare från hela kristenheten. Även biskop Anders Arborelius skulle ha medverkat, men tyvärr kan han inte resa ännu på grund av konvalescens efter ett benbrott. Bland talarna märktes Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen, Stefan Gustavsson från Svenska Evangeliska alliansen och Hakon Långström, tidigare domprost i Stockholm.

 

Där var också Ulf Ekman som talade på temat Kyrkan. Alla vi kristna tror på en enda helig, allmännerlig ("katolsk") och apostolisk kyrkan. Ulf betonade dessa egenskaper hos Kyrkan, vilka alla kristna bekänner i den Nicenska trosbekännelsen. Detta innebär, menar Ulf att alla som grundläggande är kristna, oberoende av samfund, tillhör oss, är inlemmade i den universella kyrkan, och vi kan inte säga att de inte tillhör Kyrkan som är Kristi kropp, oberoende av om vi tycker om dem eller inte, och oberoende av om vi inte håller med dem i allt. Denna inklusiva kyrkosyn är grundläggande, så ser ju också Katolska kyrkan på saken, dopet är gemensamt sakrament för alla kristna.

 

Det kändes historiskt och paradoxalt att Ulf Ekman, som företrädare för en tidigare marginaliserad frikyrka på ett möte i Svenska kyrkan talar om kyrkans universalitet. Ulf Ekman är för vissa fortfarande, av historiska skäl, en kontroversiell person men för den som följt hans utveckling under senare år, t.ex. genom boken Andliga rötter från 2009 var talet inget överraskande. Ulf är i den svenska kristenheten en ekumen som verbaliserar en medvetenhet om Kyrkans väsen och dess universella enhet och samhörigheten mellan alla kristna på ett sätt som alltfler bejakar och inser är riktigt. Det innebär att det är slut på eran av proselytism och att nya rörelser växer fram som menar sig vara de "riktiga kristna" medan de gamla samfunden är döda. Kyrkan kommer alltid att vara bristfällig och i behov av förnyelse, men detta nya förhållningssätt innebär att vi, alla kristna, stödjer varandra i att verka i de sammanhang vi står. Tillsammans går vi framåt på den väg Kristus kallar oss att gå (Jfr Joh kap 17). Hur en framtida strukturell enhet skall se ut ser vi inte idag, där får vi lita på att den helige Ande leder oss rätt.

 

 

 

 

Jag måste också nämna Oas-rörelsens fina ungdomsarbete och deras inspiratör Daniel Kajberger. UngdomsOas vill inspirera ungdomar att älska Gud och sina medmänniskor. Man åker ut till församlingar, stödjer och undervisar, man ordnar nyårs- och sommarläger. Man driver Bibelskolan XP i Göteborg, ordnar bibelläger med fokus på både fördjupning i Guds Ord och att lära känna varandra bättre. Jag träffade Daniel under dagarna på Åh, han är en inspirerande människa som brinner för sin uppgift, och jag tror att vi alla, oberoende av samfund kan låta oss inspireras och lära av det livgivande ungdomsarbetet i Oas-rörelsen. Daniel är också engagerad i Jesusmanifestationen och är ansvarig för ungdomsmötet som skall vara i Kungsträdgården kl 17.00 efter manifestationens stora avslutningsgudstjänst. Daniel vill görna ha kontakt med ungdomsledare inom andra samfund att samarbeta med. Hans kontaktuppgifter hittar du här.

 

 

 

 

Kommande Oas-möten:

 

Stockholm 11-12 maj i samband med Jesusmanifestationen

 

Sommar Oas Kungsbacka 10-14 juli (KKS medverkar med ett seminarium om Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan)

Påven i Mexiko 2012-03-26 04:28:00

Påven reste 23 april till Mexiko och fortsätter idag till Kuba där han bl.a. träffar Castro. En mycket stor händelse med överallt massor med människor som tar emot honom.

 

 

En ledare utan motstycke: Läs kommentar på Nytt och Noterat. Man skriver bl.a:

 

 Den 84-årige påven ser förvånansvärt vaken och rörlig ut, fast vi vet att hans ämbetes plikter drar kraften ur honom. Resan innebär hundratals personliga möten och miljonstals förväntansfulla själar hälsar honom utmed vägarna, som en apostels ankomst. Och en apostel är han ju - för den heliga tron. Ingen annan - kunglighet, statsledare eller ens popstjärna - kunde uppväcka så många människors hängivenhet och få dem att vänta i timmar i hetta och damm, för att eventuellt få en skymt och en välsignelse. Orsaken ligger inte i påvens personlighet utan i hans ämbete. Påven är den samlande principen i världen för det folk som enas över tid och rum i trosbekännelsen. Han är unik i allt, som symbol, som ledare, i sitt budskap, i sitt sätt att framföra det, i sin tillgänglighet och öppenhet.

 

Videosammanfattningar här.

 

Predikan vid mässan i Guanajuato's Bicentennial Park här.

Modernismen ett rött skynke inte bara för Pius X 2012-03-30 15:11:00

Modernismen är ingen enhetlig ideologi, men framställdes som sådan av kyrkan genom att man bekämpade "modernistiskt" tänkande i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

 

Igår var jag på sr Madeleine Fredells mycket intressanta föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet och dess förhistoria. Temat var Modernisternas rehabilitering från fördömelse och uteslutning till ett erkänt inflytande. Tidigare föreläsningar har handlat om förelöpare under 1800-talet, teologer som genom sitt tänkande influerat på konciliet. Vi har talat om John Henry Newman och Johan Adam Möhler.

 

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns många katolskt troende teologer, präster och lekmän som också var bildade och insatta i den moderna vetenskapens framväxt som tänkte kring och ville uttrycka den katolska tron på ett sätt som var begripligt utifrån den tidens vetenskap och förnuft. Inget konstigt med det, men den tidens kyrkoledning betraktade denna form av tänkande som mycket farligt för Katolska kyrkans tro och i påven Pius X encyklika encyklika PASCENDI DOMINICI GREGIS - ON THE DOCTRINES OF THE MODERNISTS (1907) omtalas modernismen som "summan av alla heresier".

 

Encyklikan åtföljdes av dekretetet LAMENTABILI SANE som i 65 punkter fördömde de irrläror som modernismen ansågs stå för. Flera av modernisterna blev föremål för exkommunicering. Det var närmaste en häxjakt på modernisterna, den parallell jag närmast associerar till är häxjakten på kommunister under McCarthy-eran i USA.

 

Många olika tänkare med ett vitt spektrum av åsikter betraktades som modernistiska, men modernismen framställdes som ett enhetligt system av heretiska ideer som de kyrkliga auktoriteterna ivrigt bekämpade. De som blev föremål för kyrkans fördömande betraktade sig ofta som rättrogna katoliker och kände inte alls igen sig i beskrivningen av de irrläror som den tidens inkvisition tillskrev dem. I vår tid är många av dessa teologers tänkande helt accepterat och allmängods, och den typen av reflektioner jag brukar återge på denna blogg skulle säkert anses som modernistiska.

 

Det är viktigt att ha ett historiskt perspektiv för att förstå vår egen tid. Efter 1900-talets första decennier mjukades detta antiintellektuella kontrollsystem upp och Antimodernism-eden som alla präster måste svära från och med 1910 togs slutligen bort av Paulus VI år 1967. Påven Johannes XXIII ansåg att Katolska kyrkan behövde öppna sina fönster mot den moderna tiden (aggiornamento) och tog initiativ till sammankallandet av Andra Vatikankonciliet.

 

I vår tid ser man ibland bland unga en romantisering av antimodernist-tiden, man ser inte den nästan paranoida skräcken för hur fritt tänkande skulle förstöra Katolska kyrkans renlärighet, utan Pius X betraktas närmast som en hjälte, och det modernistiska hotet är för många än mer akut idag, och man önskar att hoppa över hela utvecklingen efter Pius X återställa ordningen.

 

Riktigt så konsekventa är inte dagens kyrkoledning. Förhandlingarna med Pius X`s prästbrödraskap har inte lett till att deras relation till Katolska kyrkan kunnat normaliseras, men reminiscenser från den tiden lever kvar i form av en ängslighet och önskan att centralstyra och bevaka alltför fritänkande teologer. Numera blir inga exkommunicerade, men det behövs inte mycket för att en teolog skall få sin rätt indragen att undervisa vid katolska universitet och lärosäten. Nyss drabbade det den spanske teologen José Antonio Pagola, tidigare ganska okänd, men efter Roms ingripande har han blivit vida känd och hans böcker slutsålda. Paradoxalt ger detta ytterligare spridning åt de misshagliga teologernas idéer. Samma med Elizabeth Johnson från USA.

 

Det bör finnas ett dynamiskt förhållande mellan kyrkans läroämbete som förkunnar och tolkar kyrkans tro, medan teologin reflekterar över tron och utvecklar den. Denna process måste få försiggå i frihet och olika idéer måste kunna få prövas och bli föremål för det fria akademiska samtalet utan att läroämbetet genast intervenerar. På sikt kan den teologiska reflektionen bidra till en dogmutveckling som då fastslås av läroämbetet. Ungefär så kan man läsa ut att det skall gå till i det dokument som publicerades av Internationella teologikommissionen nyligen: Theology Today: Perspectives, Principles and Criteria.

 

Joseph Ratzinger/påve Benedikt återkommer ofta till ett liknande tänkande i sina böcker. Tron är något vi fått ta emot, teologerna uppfinner den inte genom en intellektuell process, men reflekterar över den är en nyckelmening. Påven som själv genom sitt ämbete representerar Läroämbetet   kombinerar det med att skriva teologiska böcker. I förordet till del II av sin bok Jesus från Nasaret skriver han:

 

"If scholarly exegesis is not to exhaust itself in constantly new hypotheses, becoming theologically irrelevant, it must take a methodological step forward and see itself once again as a theological discipline, without abandoning its historical character. It must learn that the positivistic hermeneutic on which it has been based does not constitute the only valid and definitively evolved rational approach; rather, it constitutes a specific and historically conditioned form of rationality that is both open to correction and completion and in need of it. It must recognize that a properly developed faith-hermeneutic is appropriate to the text and can be combined with a historical hermeneutic, aware of its limits, so as to form a methodological whole.

 

Naturally, this combination of two quite different types of hermeneutic is an art that needs to be constantly remastered. But it can be achieved, and as a result the great insights of patristic exegesis will be able to yield their fruit once more in a new context, as Reiser’s book demonstrates. I would not presume to claim that this combination of the two hermeneutics is already fully accomplished in my book. But I hope to have taken a significant step in that direction. Fundamentally this is a matter of finally putting into practice the methodological principles formulated for exegesis by the Second Vatican Council (in Dei Verbum 12), a task that unfortunately has scarcely been attempted thus far."

 

Samtidigt som denna öppna dynamik mellan teologi och läroämbete förordas lever hos kyrkans ledning kvar reminiscenser av ängsligheten och rädslan från antimodernisttiden. Jag nämnde inledningsvis teologer som förbjuds undervisa vid katolska institutioner, och i Internationella teologkommissionens brev finns formuleringar som går tvärt emot den mera öppna attityd som genomsyrar andra delar av brevet. Man anar att brevet är en kompromiss och att det finns olika falanger inom komissionen.

 

_______________________________________________

 


Nästa föreläsning i denna serie är 12 april kl 19.00 och har rubriken Tillbaka till källorna, om Traditionens förnyande kraft

 

Ulf Ekman samtalskväll med Marcus Birro 2012-03-31 09:41:00

Missa inte denna inspirerande intervju som ägde rum i Uppsala igår kväll. Den dynamiske och orädde katoliken Marcus Birro intervjuas av Ulf Ekman, båda göteborgare:

 

http://livetsordplay.se/play.aspx?idClip=3712 

 

Marcus Birros krönikor i Expressen

 

Marcus Birros blogg

 

 

 

 

Bred debatt behövs om föräldraskap vid könsbyte. 2012-03-31 10:55:37 Skall juridiskt definierade män kunna bli mödrar och juridiskt definierade kvinnor bli fäder? Allt detta är snart möjligt genom vår lagstiftning och teknik. Nyss diskuterades dessa frågor i samband med debatten om sterilisering vid könsbyte. Då var kritiken enorm och … Läs mer →
Palmsöndag 2012-04-01 13:59:00

Idag inleds stilla veckan som kulminerar med påskens händelser.

 

Mark 11:1-10 Jesus intåg i Jerusalem:
När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den."

 

De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: "Vad gör ni? Tar ni åsnan?" Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå.

 

De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!"

 

Ovanstående text läses vid mässans inledning i samband med palmprocessionen. Senare i mässan lyssnar vi till Jesu lidandes historia enl Markus, kap 14 och 15 Bilderna nedan från Katolska domkyrkans palmprocession. Dagens textläsningar här

 

 

 

 

Katolska kyrkan och Israel 2012-04-01 17:24:00

19 mars 2011 höll jag ett föredrag på Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Temat var Katolska kyrkan och Israel. Jag beslöt att sammanfatta det i en artikel vilken publiceras här.

 

--------------------------------------------------------------------

 

Gud upphäver aldrig ett förbund

 

Herren sade till Abram: "Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.” /1 Mos 12:1-3

 

Gud överger eller avslutar aldrig ett förbund han instiftat, han endast utvecklar det i form av nya förbund. Så har det varit under hela det judiska folkets historia: Förbundet med Abrham åtföljdes av förbundet med Jakob, Moses, David etc. Att ett nytt förbund stiftas innebär inte att det tidigare förbundet ogiltigförklaras, det gäller fortfarande. Så var det också när Gud instiftade Nya testamentets förbund med alla folk genom Jesus Kristus: Det innebar inte att Gamla testamentets förbund med Israel blir inaktuella. Gud överger inte sitt förbundsfolk, och Kyrkan som Jesus instiftat står i nära förbindelse med Israel. Ur ett frälsningsperspektiv intar Israel ett allderles särskilt förhållande som förbundsfolket, i relation till vilket alla andra folk kallas hednafolk.  Genom Jesus var judar och hednakristna kallade att höra samman i Kristi kropp. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi", skriver Paulus i Ef 3:6.

 

Kyrkan står helt klart i ett särskilt förhållande till judarna: Genom judarna har vi fått tio Guds bud, Bibeln, Jesus Kristus och den kristna kyrkan, dess gudstjänstform, gudstjänstliv, dess symbolspråk, böner och uttrycksformer. Apostlarna var alla judar. I den övre salen, där Anden föll, fanns bara judar. Den judisk-kristna etiken, samhälls- livs och tidsuppfattningen är ett arv från de judiska patriarkerna som kommit hela den västerländska civilisationen till del. Paulus gick först till synagogan i de städer han kom till, först därefter gick han till hedningarna.  Paulus använder bilden "det äkta olivträdet" om Israel, och hednafolken blir genom Jesus "inympade" i det äkta trädet. (Rom 11:17 ff).

 

Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr.

 

I slutet av juli år 70 e Kr intog den romerske generalen Titus Jerusalem och förstörde staden. Det råkade vara samma tid på året som Nebukadnessar 656 år tidigare förstört Jerusalem och fört bort judarna i den Babyloniska fångenskapen. Titusbågen i Rom restes till minne av denna händelse. Historikern Josefus var ögonvittnesskildrare och ett utdrag ur hans berättelse ingick i 1695 års svenska psalmbok. Det var fasansfulla scener som skildrades. Svält och död rådde i den belägrade staden, gatorna var belamrade med lik och blodet flöt.










 
   Jerusalems belägring och förstörelse, David Roberts (1850).
 

På Moria berg, tempelberget reste sig det ståtliga templet som återupprests efter Babyloniernas härjningar. Till dess skattkammare hade 6000 kvinnor och barn flytt. När Titus trupper hittade dem satte de korridorerna i brand och brände alla levande. Templet förstördes och romarna satte upp sina fälttecken på berget, tillbad de romerska gudarna och hyllade Titus som imperator. Legionärerna förstörde staden fullständigt, rev murarna och lämnade bara kvar tornen på Herodes borg. Titus gav sig ut på en resa för att fira segern. I Caesarea Filippi lät man tusentals judiska fångar slåss mot varandra och vilda djur till dess de dog. Än fler massakrerades under uppsluppna former i Beirut innan Titus återvände till Rom. Josefus berättar: ”Detta var det slut Jerusalem mötte, en oerhört magnifik och mäkta berömd stad bland hela mänskligheten

 

Judarna som fortsatte att bo på landsbygden i Judéen och Gallileen och runt om i städerna i Romerska och Persiska imperiet har alltsedan dess sörjt förlusten av templet och aldrig gett upp hoppet att en gång få återvända till  sitt älskade Jerusalem. ”Nästa år i Jerusalem” säger man till varandra i samband med att man firar den judiska påsken.

 

Ersättningsteologin tar form

 

Jerusalems kristna samfund hade flytt från staden innan romarna skar av området. När templet hade raserats låg det nära till hands för de kristna judarna att tro att judarna förlorat Guds nåd och att de var de rättmätiga arvingarna. Vi har bilden av det himmelska Jerusalem som motbilden till en sönderslagen judisk stad.  Det uppstod spänningsförhållande mellan de hednakristna och de judekristna. Den judekristna församlingen i Jerusalem gick under på 500-talet under stark press från Bysans. Undergången var en tragedi och en förlust för kristenheten. Efter det har den judekristna delen av kristenheten försdvunnit helt ur historien, och det är den hednakristna delen som varit totalt dominerande. Ersättningsteologin växte fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.” 

 

Kejsar Konstantin som godkände kristendomen i det romerska riket förordnade om att Jerusalem skulle restaureras, och hans mor Helena som var en tidig konvertit till kristendomen reste till Jerusalem och grävde ut de heliga platserna och hittade Jesu grav, och på dess plats byggdes den Heliga gravens kyrka upp. Det sägs också att Helena skulle ha hittat Kristi kors. Det var en praktfull kyrka som byggdes upp med storslagen skönhet. Basilikan hade fem mittgångar och rader av pelare som i sin tur genom absiden ledde till den heliga trädgården, som utgjordes av en förgård med en kolonnand och i vars sydöstra hörn Golgatakullen återfanns omgärdad av ett öppet kapell. Det gyllene kupolformade taket var öppet mot himlen så att ljuset sken ner på Jesu grav. Den prakt som dominerade Jerusalems heliga område överglänste fullständigt tempelberget, där Helena rev alla hedniska tempel och beordrade att bråte istället skulle belamra platsen för att visa hur den judiske Guden misslyckats.

 

Förföljelse av judar

 

Ersättningsteologin kom att blida bakgrund till ett förtryck av judar i alla delar av den växande kristna världen genom alla tider. Genom lagar och förordningar har de marginaliserats, föraktats, smädats, förlöjligats, isolerats, förföljts och dödats, i öst och i väst, av ortodoxa, katoliker och protestanter, ända fram till vår tids sanslösa förintelse som slutligen lett till att kristenheten börjat vakna och inse sin skuld i detta. Många stereotypa föreställningar om judar har florerat och förekommer in i vår tid: Judar som blodtörstiga och ritualmördare, judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt, judar som spinner en världsomspännande konspiration med herravälde i sikte, spindeln och väven är en vanlig illustration till detta.

 

Det fanns en negativ attityd gentemot judar över hela Europa på medeltiden med utbrott av antisemitiskt våld, men i Spanien och Portugal från 1400-talet förekom en särskilt systematisk förföljelse där kungamakten samverkade med kyrkan. I Spanien bodde mellan 200000 och 900000 judar, fler än många andra europeiska länder och judarna kan ha utgjort så mycket som 10% av befolkningen. Progromer var vanliga, och i Sevillas judiska kvarter räknar man med att så många som 4000 kan ha dödats, andra såldes som slavar till araberna. Progromerna spred sig till andra städer. Inga judar kunde känna sig trygga. Enda möjligheten att undgå förföljelse var att döpas och bli medlemmar i Katolska kyrkan. Då ändrades status från jude till konverterad jude, och därmed var man skyddad.

 

1391 skedde den första vågen av massdop av judar som tvingades till detta under hot att annars dödas eller gå i landsflykt. Många judar höll god min och lät döpa sig, men höll i hemlighet fast vid sina judiska seder, vilket var strängt förbjudet. Kung Ferdinand och drottning Isabella av Spanien var fast beslutna att göra slut på denna form av kryptojudisk aktivitet. Många judar flydde. Inkvisitionen rannsakade dem. Flera tusen dödades.










 
Marranos: Hemlig judisk sedermåltid Spanien under inkvisitionen. Målning av Moshe Maimon
 

Den kristna kyrkan har ett stort ansvar för att möjliggöra den svåra situation med förföljelser och trakasserier av judar som skett genom historien och det patologiska hatet mot det judiska folket, och för lamhet och underlåtenhet att reagera då fruktansvärda saker passerat. I kontrast till den allmänna bekgrunden, så var förtrycket av judarna i Spannien, Portugal och sedan i kolonierna i latinamerika en av Katolska kyrkan medvetet vald policy. Eliminering av allt praktiserande av judendom var ett samarbete mellan Katolska kyrkan och kungadömena Spanien och Portugal, det var det mest systematiska och hänsynslösa försöket i historien sedan 100-talet att rensa ut allt explicit judiskt från kyrkan.

 

Ersättningsteologin roten till fortsatt splittring inom kyrkan

 

Grundtanken i ersättningsteologin var att en ny grupp, kyrkan, hade fått ta över och bli den rättmätiga arvtagaren till en välsignelse som ursprungligen givits åt en annan grupp, judarna, och att det på så sätt uppstår spänningar och fiendskap mellan de två grupperna. Det är exakt samma typ av splittringsmekanism som sedan gått igenom i alla senare schismer inom kristenheten. När öst- och västkyrkan från år 1054 gick skilda vägar ansåg sig båda vara den enda sanna av Gud välsignade kyrkan. Så såg också de reformatoriska kyrkorna på sig själva. Den gamla kyrkostrukturen var död och korrumperad, nu byggde man någonting nytt som skulle motsvara den sanna kristna kyrkan, och så har det fortsatt i steg efter steg då nya protestantiska samfund bildats som övertagit välsignelsen och förstått hur man skall förvalta och leva tron i motsats till de äldre samfunden som spelat ut sin roll. Så har det fortsatt in i våra dagar: Gud antas ständigt förkasta tidigare gemenskaper av troende och ersätta dem med nya.

 

Ungefär samtidigt som försoningsprocessen med det judiska folket tagit sin början efter Förintelsen och Andra världskriget, så har också en ny rörelse mot enhet inom kristenheten bromsat upp den tidigare splittringsprocessen. Samtidigt ser vi med början under andra hälften av 1900-talet att den judekristna delen av kyrkan återuppstår i och mer att allt fler judar i Jesus igenkänner den Messias som det judiska folket väntat på. De finns i USA, i forna Sovjetländerna, och i Israel återfinns idag mer än 10.000 messiastroende judar.

 

Den svarta legenden om Pius XII










 
 

Ärkebiskop Orsenigo, påvens nuntie i
Tyskland vid Hitlers födelsedag 1939

 

Påven under Andra världskriget, Pius XII uppmanade församlingar och kloster i Katolska kyrkan att öppna sina dörrar för judar som behövde skydd, och på det viset har kanske hundratusentals liv räddats. Denne påve har samtidigt blivit kritiserad för att offentligt inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från nazismen, det har oförtjänt uppstått en svart legend om honom som "Hitlers påve".

 

Men hans strategi var att arbeta i det tysta. Pius XII tog som varning vad som hänt de holländska biskoparna Dessa skrev ett brev där de fördömde den grymma och orättvisa behandlingen av judarna. Brevet lästes upp i de holländska kyrkorna i mars 1942. Intentionen var utmärkt, men resultatet blev katastrofalt. Som straff följde de allra värsta förföljelserna och deportationerna av judar och dissidenter som någonsin setts. Nazisterna lät också som straff gripa alla judiska konvertiter 26 juli samma år, de hade dittills undkommit. Edith Stein och hennes syster Rosa hörde till dem som fördes till koncentrationslägret i Auschwitz.
Pius XII mobiliserade katolska kyrkor och institutioner att ta emot största möjliga antal judar. En explicit protest skulle ha gjort större skada än nytta. Pius XII kände väl till Tyskland och hade varit nuntie i Munchen och Berlin från 1917 till 1929. Han visste vad nazisterna gick för och kände Hitlers oberäknerlighet.

 

Under kriget bombades Rom och man vädjade till Pius XII att lämna staden och sätta sig i säkerhet. Han svarade : "Jag lämnar aldrig Rom även om det betyder att jag skulle dö." Under Roms svåra tid gjode han allt han förmådde att hjälpa människor som förlorat sina hem, som inte hade mat, som behövde hjälp. När nazisterna började jaga Roms judiska invånare öppnade han kyrkor,seminarier och kloster för att gömma de förföljda. Han skickade bud till alla kristna i Italien att ta emot och rädda judar och andra som hotades av deportation. På det sättet räddades mer än tiotusen judar i Rom och i övriga Italien från döden.
Efter kriget förklarade Jerusalems överrabbin Isaac Herzog att ingen hade gjort så mycket för hans arma folk i deras tragiska situation än påven Pius XII och vid hans död 1958 talade Israels premiärminister Golda Meir med värme om den avlidne påvens stora insatser för judarna under andra världskriget.

 

Kardinal Achille Silvestrini, pensionerad prefekt för kongregationen för östkyrkorna, som trädde i diplomatisk tjänst hos Pius XII 1953 säger till La Stampa att även om påven inte höjde rösten i samband med deportationen, så var han djupt engagerad i konkreta handlingar för judarnas sak. I intervjun som citeras av L'Osservatore Romano säger kardinalen att påvens åtgärder för att rädda judar inte skulle ha varit möjliga om det uppstod starkare spänningar med tyskarna." Kardinal Silvestrini säger vidare: "I konfrontationen med Shoa (Förintelsen) så höll de allierade tyst, liksom alla andra, men bara Pius XII ställs till svars för detta. De andras tystnad tas aldrig upp till diskussion".

 

Rabbinen David G. Dalin försvarar i en bok, THE MYTH OF HITLERS POPE,  Pius XII. I en annan bok skriven av  Pierre Blet SJ, PIUS XII AND THE SECOND WORLD WAR, får vi med hjälp av arkivmaterial från Vatikanen en bild av påvens agerande ibland timme för timme alltifrån maj 1939 då tyskarna marscherade in i Prag bara tre dagar efter det att han installerats som påve till krigsslutet. Här finns påvens offentliga uttalanden, korrespondens, detaljer kring det hemliga diplomatiska spelet. Påven var ställd inför en mycket svår situation, vi får också följa hans eget tvivel på effekten av de åtgärder han vidtog.  Tidigare bedömningar av Pius XII har byggt på svagt underlag, denna bok bygger på allt arkivmaterial som nu öppnats upp, det visar hur angelägen påven var om freden och att göra allt han kunde för judarna och hur ogrundade tidigare anklagelser mot honom varit.

 

Pave the Way Foundation heter en organisation som arbetar med att öka tillgängligheten för dokument från Andra Världskriget kring Katolska kyrkan, påven Pius XII och Förintelsen. Syftet är att främja fortsatt bra dialog mellan katoliker och judar för att komma fram till en konsensus kring Pius XII´s roll i samband med Förintelsen. Gary Krupp, själv jude, är starkt engagerad i Pave the Way Foundations arbete och har studerat tillgängliga dokument, varav man redan gjort ett stort antal tillgängliga på internet via organisationens hemsida. “Till exempel har vi publicerat dokument som bevisar att påven själv agerade för att stoppa arresteringar 16 oktober 1943, varvid uppskattningsvis 12.000 judar räddades kvar i Rom", säger han. Krupp menar att dokumenten visar att  “påven agerade diskret men bestämt då Vatikanen var omringad av fientliga trupper, infiltrerad av spioner, (och) utan någon egen armé att försvara sig med". Krupp säger att han har sett dokument som visar att Vatikanen sände pengar för att stödja judar i Österrike, Rumänien och Frankrike.

 

Det finns tiotusentals dokument i Vatikanen om Pius XII som snart kommer att vara tillgängliga. Biskop Sergio Pagano, prefekt för Vatikanens hemliga arkiv har låtit meddela att alla dokument som gäller påven Pius XII sannolikt kommer att vara tillgängliga inom loppet av ett eller två år. Det definitiva beslutet om publicering kommer att tas av påven. Detta gör att historikerna ytterligare kommer att kunna belysa Pius XII´s roll under dessa dramatiska år. Dokumenten kommer att kunna bemöta kritiska röster, och det kan bara vara till gagn för kyrkan, säger han.

 

I en utställning i Rom våren 2012 visas utvalda historiska dokument, däribland  några som belyser judarnas situation i Italien. I ett dokument framgår att påve Pius XII 1941 sände en hög tjänsteman för att inspektera judarnas situation i sju olika läger i södra Italien. Ett år senare skriver en Rabbi som vistades i ett av lägren och tackar påve Pius för att säda hjälp till fångarna, bl.a. kläder till barnen.

 

En helgonförklararingsprocess har inletts för Pius XII, vilket det funnits judisk kritik mot. Vatikanen har emellertid försvarat Pius XII och menat att han använde den tysta diplomatin i syftet att försöka rädda så många judar som möjligt. Alla judar är inte kritiska mot Pius XII, utan många anser att han gjorde stora insatser för att rädda judar och att kritiken många gånger är orättvis.

 

Nostra Aetate

 

Andra Vatikankonciliet 1962-65 resulterade i många historiska dokument som framlade Katolska kyrkans lära i enlighet med de teman som avhandlats under konciliesessionerna. Ett sådant dokument var Nostra Aetate ("I vårt tid") som lade ut den nya inriktning i förhållandet mellan kyrkan och judendomen som vuxit fram efter Andra världskriget och efter nära 2000 års sorger och bekymmer. Dokumentet avhandlade också Katolska kyrkans förhållande till andra religioner och religionsfriheten. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. "Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap", sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.

 

Ur dokumentets text:

 

"The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) "

 

"God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues - such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and "serve him shoulder to shoulder" (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“

 

"what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. "

 

 Johannes Paulus II

 

Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.  Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

 

1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.  

 

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

 

 I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.

 

Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

 

I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.  Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.

 

För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:

 

  • Forskning - Man måste bygga på fakta. Målsättningen måste vara att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.

  • Bekännelse - Urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena.

  • Identifikation - Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.

  • Sörjande -  Hjärtats omvändelse och sörjande fullbordar processen.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.

 

 

 

Benedikt XVI

 

Dialogen med judarna har fortsatt med oförminskad intensitet under Benedikt XVI´s pontifikat, och att påve Benedikt delar sin föregångares vilja och intention att försonas med judarna kan man inte tveka om. 2001 gav Påvliga Bibelkommissionen ut ett dokument med titeln THE JEWISH PEOPLE AND THEIR SACRED SCRIPTURES IN THE CHRISTIAN BIBLE" Det är ett djuplodande bibelstudium som belyser förhållandet mellan Kyrkan och Israel, Gamla och Nya förbundet. Påve Benedikt, som då var Joseph Ratzinger och chef för Troskongregationen skrev i förordet till dokumentet:

 

Jesus of Nazareth claimed to be the true heir to the Old Testament — “the Scriptures” — and to offer a true interpretation, which, admittedly, was not that of the schools, but came from the authority of the Author himself: “He taught them as one having authority, and not as the scribes” (Mk 1:22). The Emmaus narrative also expresses this claim: “Beginning with Moses and all the prophets, he interpreted to them the things about himself in all the Scriptures” (Lk 24:27)...  From this viewpoint, the Fathers of the Church created nothing new when they gave a Christological interpretation to the Old Testament; they only developed and systematised what they themselves had already discovered in the New Testament... The Document of the Pontifical Biblical Commission introduced by this Preface declares: “Without the Old Testament, the New Testament would be an unintelligible book, a plant deprived of its roots and destined to dry up and wither” (84)...










 
Duda Gracz korsväg Jansa Gora
 

Ratzinger reflekterar över två frågor som i den samtida kontexten med erfarenheten av Förintelsen sätts i fokus i dokumentet:

 

  1. Kan kristna efter allt som hänt fortfarande med gott samvete hävda att man är arvtagare till Israels Bibel? Har de rätt att tillämpa en kristen tolkning av denna Bibel, borde man inte hellre efter allt som hänt betrakta varje form av spådant anspråk som ett orättmätigt rov?

  2. Har inte NT själv genom sin framställning av Judarna och det Judiska folket bidragit till att skapa en fiendskap mot det Judiska folket som givit stöd åt ideologin hos dem som vill förgöra Israel?











  3.  
  4.  
  5.  
  6.  
  7.  
  8.  
  9.  
  10.  
  11.  
  12.  
 

Angående första frågan, säger Ratzinger att det står klart, att om kristna skulle förskjuta Gamla testamentet, så skulle det inte bara innebära slutet för kristendomen själv, det skulle också förhindra odlandet av positiva relationer mellan kristna och judar, på grund av att då skulle saknas gemensam grund. Han menar att kristna och judar har mycket att lära av varandra genom sina resp sätt att tolka Bibeln. Särskilt i ljuset av Förintelsen borde vi kristna nu visa en ny respekt för den judiska tolkningen av Gamla testamentet:

 

"...it declares that “the Jewish reading of the Bible is a possible one, in continuity with the Jewish Scriptures of the Second Temple period, a reading analogous to the Christian reading, which developed in parallel fashion” (no. 22). It adds that Christians can learn a great deal from a Jewish exegesis practised for more than 2000 years; in return, Christians may hope that Jews can profit from Christian exegetical research (ibid.). I think this analysis will prove useful for the pursuit of Judeo-Christian dialogue, as well as for the interior formation of Christian consciousness."

 

Angående tolkningen av Nya testamentets texter i en antijudisk riktning, så menar Ratzinger att det finns ingen grund för en sådan tolkning:

 

"The question of how Jews are presented in the New Testament is dealt with in the second part of the Document; the “anti-Jewish” texts there are methodically analysed for an understanding of them. Here, I want only to underline an aspect which seems to me to be particularly important. The Document shows that the reproofs addressed to Jews in the New Testament are neither more frequent nor more virulent than the accusations against Israel in the Law and the Prophets, at the heart of the Old Testament itself (no. 87). They belong to the prophetic language of the Old Testament and are, therefore, to be interpreted in the same way as the prophetic messages: they warn against contemporary aberrations, but they are essentially of a temporary..."

 

Williamson-affären:

 

Reaktionerna i samband med det olyckliga sammanträffandet med upphävandet av exkommuniceringen av fyra SSPX-biskopar, där samtidigt en av dem, Richard Williamson, offentligt förnekade Förintelsen var förståeliga, men det är en felaktig slutsats att Katolska kyrkan och påven ändrat sin hållning till judarna i negativ riktning. Detta har påven och andra talesmän för Katolska kyrkan betonat gång på gång.  I intervjuboken Världens ljus där Williamson-affären kommenteras säger påven till intervjuaren, att om han känt till Williamsons förintelseförnekelse, så skulle han ha hanterat honom separat från de andra biskoparna vars exkommuniceringar upphävdes. "Beklagligtvis var det ingen av oss som gick till internet för att ta reda på vilken person vi hade att göra med", sade påven. Påven har uttalat sig mycket kraftfullt fördömande om Förintelsen, och ledande rabbiner har konstaterat att kontroversen med Katolska kyrkan efter Williamson-affären är helt utredd. 

 

2005 besökte Benedikt XVI besökte synagogan i Köln, och 2006 besökte han koncentrationslägret Auschwitz och uttalade sig mycket kraftfullt om "Shoah", Förintelsen:

 

At Auschwitz-Birkenau humanity walked through a “valley of darkness”.  And so, here in this place, I would like to end with a prayer of trust - with one of the Psalms of Israel which is also a prayer of Christians: “The Lord is my shepherd, I shall not want.  He makes me lie down in green pastures; he leads me beside still waters; he restores my soul.  He leads me in right paths for his name’s sake.  Even though I walk through the valley of the shadow of death, I fear no evil; for you are with me; your rod and your staff - they comfort me ... I shall dwell in the house of the Lord my whole life long” (Ps 23:1-4, 6).

 

Besök i Israel 2009

 

2009 besökte påven Israel. På Ben Gurion flygplatsen togs han emot av president Shimon Peres och premiärminister Benjamin Netanyahu. Påven tackade presidet Shimon Peres för att få möljgheten att göra denna pilgrimsfärd till ett land som helgats av patriarker och profeter, och som de kristna vördar särskilt som den plats där Jesu liv död och uppståndelse ägde rum. ”Jag kommer till dessa heliga platser särskilt för att be för freden - fred här i det heliga landet, och fred i hela världen", sade han och avslutade talet med orden  "Må Gud välsigna ert folk med fred!"

 

Påven fördömde förintelsen och antisemitismen:

 

 ”Tragiskt nog, har det judiska folket upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av ideologier som förnekar den mänskliga personens grundläggande värdighet. Det är rätt och passande att jag under min vistelse i Israel, har möjlighet att hedra minnet av förintelsens sex miljoner judiska offer, och att be om att mänskligheten aldrig någonsin mer ska behöva vittna till ett liknande enormt brott. Tyvärr, fortsätter antisemitismen fula anlete att sticka ut i många delar av världen. Detta är helt oacceptabelt. Alla ansträngningar måste göras för att bekämpa antisemitismen, oavsett var den är, och att främja respekten och aktningen för alla människor, oberoende ras, språk och nation i världen”.

 

Påven talade om Jerusalem och freden:.

 

Under vistelsen kommer jag att få nöjet att träffa många olika religiösa ledare i detta land. En av de saker som de tre stora monoteistiska religionerna har gemensamt är en särskild vördnad för denna Heliga Stad... Även om namnet Jerusalem betyder 'fredens stad', är det uppenbart att freden tragiskt har gjort invånarna på denna heliga mark besvikna. Världens ögon ligger på folket i denna region, medan de kämpar för att nå en rättvis och varaktig lösning på konflikterna som har orsakat så mycket lidande. Den säkrare och mer stabila framtid som oräkneliga män, kvinnor och barn hoppas på, beror på resultatet av fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier.

 

Tillsammans med alla människor av god vilja ber jag de som har ansvar att undersöka alla möjliga sätt att finna en rättvis lösning på de enorma svårigheterna, så att båda folken kan leva i fred i ett land som är deras, inom säkra och internationellt erkända gränser. Jag ber och hopas på att ett mer tillitsfullt klimat ska skapas parterna emellan, I detta avseende, jag hoppas att ett större förtroende snabbt kan skapas, som gör det möjligt för parterna att göra verkliga framsteg på vägen mot fred och stabilitet."

 

Till biskoparna och katolikerna i det Heliga Landet sade han: "Jag ber om att er fortsatta närvaro i Israel och de palestinska områdena ska bära riklig frukt för att främja freden och den ömsesidig respekten mellan alla folk som bor i Bibelns land."

 

Besök i synagogan i Rom 

 

24 år efter det historiska besöket av hans föregångare Johannes Paulus II besökte påven Benedikt XVI 17 januari 2010 Roms synagoga. För Katolska kyrkan är dialogen och den fredliga relationen till judarna mycket viktigt, och påvens intention var att besöket skulle främja fortsatt goda relationer.

 

Påven hälsades med applåder då han anlände och välkomnades av överrabbinen Riccardo di Segni. Presidenten för den judiska gemenskapen i Rom, Riccardo Pacifici, talade och tog upp den judiska kritiken mot Pius XII under Andra Världskriget. Han sade: "Pius XII:s tystnad om Förintelsen är fortfarande plågsam, eftersom det borde ha gjorts något. Det kanske inte skulle ha stoppat tågen, men det skulle ha sänt en signal, ett ord av extraordinär tröst och mänsklig solidaritet, till dem av våra bröder som transporterades till ugnarna i Auschwitz". Pacifici konstaterade också att kloster i Rom som gömde judar undan förföljelsen och uttryckte tacksamhet över detta.

 

Påven sade bl.a. i sitt tal: "Under min tid som påve har jag velat uttrycka min närhet och sympati för Förbundets folk. Jag har bevarat i mitt minne varje ögonblick av den resa som jag gjorde till det heliga landet i maj förra året, tillsammans med minnet av så många möten med judiska grupper och organisationer, särskilt mina besök i synagogorna i Köln och New York." Han fortsatte att tala om Förintelsen och nazisternas utrotningspolitik nådde också till Rom: "Tyvärr förblev många likgiltiga, men många – också italienska katoliker inspirerade av sin tro och den kristna läran – handlade modigt, ofta med risk för sitt eget liv, och öppnade sina hem för att hjälpa flyende judar", sade påven. Han nämnde inte Pius XII vid namn men sade att "också Den Heliga Stolen erbjöd hjälp, ofta på ett diskret och hemligt sätt", vilket får ses som en kommentar till den judiska kritiken kring Pius XII.

 

Påven avslutade sitt tal med att konstatera att i Rom har judar och kristna levt sida vid sida under nästan 2000 år. "Må denna närhet stärkas av en växande broderlig kärlek, som visar sig i ett närmare samarbete, så att vi tillsammans kan lämna ett värdefullt bidrag till att lösa de problem och svårigheter som vi ännu har framför oss."

 

 

 

Sammanfattning

 

  • Guds förbund med Israel har aldrig upphört.

  • Anspråket att Kyrkan övertagit Israels roll ("Ersättnignsteologin") har lett till svårt förtryck av den judiska folket och givit upphov till fortsatt splittring inom kristenheten

  • Efter Förintelsen har inletts en process av försoning med Israel.

  • Påven Paulus VI´s deklaration Nostra aetate om religionsfriheten uttryckte den nya synen på judarna, erkände kyrkans beroende av och samhörighet med det judiska folket samt satte punkt för ersättningsteologin.

  • Johannes Paulus II var den påve som på allvar inledde en försoningsprocess med judarna och bad om förlåtelse för kyrkans tidigare förbrytelser. Han införde begreppet "Minnenas renande".

  • Påve Benedikt XVI´s relationer till judarna har fortsatt i samma anda som hans föregångare.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  









 
Duda Gracz Korsväg Jasna Gora
 

 /Stockholm mars 2012, Bengt Malmgren

 

---------------------------------------------------------------------

 

 Referenser:

 

Cardinal Jean-Marie Lustiger: The Promise (Eerdmans pulisching co 2007)

 

Simon Sebag Montefiore: Jerusalem biografin (Nordstedts 2011)

 

Peter Hocken: The Messianic Jewish Movement - an introduction (TJCII 2004)

 

Peter Hocken: The Marranos: A History in Need of Healing (TJCII 2004)

 

Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder. (Artikel i Signum)

 

Lillemor Hallin: Strömmar av liv

Spänningen mellan liv och lag och nödvändigheten att konstruktivt hantera den. 2012-04-03 07:27:00

I en intressant artikel Kyrkans tidning uttrycker Ulla Gudmundson det egentligen självklara. Att livet inte alltid är solklart enkelt och att man ibland måste kompromissa med idealen. Det är detta det ibland blir sådana krampartade diskussioner om i Katolska kyrkan.  Gudmundsons tes är att kyrkan blivit alltför mycket influerad av Platons idealistiska filosofi, man skulle behöva balansera det med livssynen i de grekiska tragedierna, där livets olika dilemman beskrivs och att man tvingas till kompromisser med idealen.

 

"Platon står över det jordiska, han strävar ständigt uppåt, mot idévärldens statiska fullkomlighet. Han predikar och moraliserar, men att människans villkor innebär att moraliska bud kan krocka, att principer kan stå mot omsorg om den lidande människan är en tanke som tycks honom främmande....

 

Det är stor skillnad, både i religion och politik, mellan att förneka att etiska dilemman finns och att erkänna dem, men ändå ta ställning och acceptera den moraliska skuld som det medför. Den första attityden kallades av tragöderna hybris. Den andra kan vi kalla sorg."

 

Hos Jesus rymdes båda dessa dimensioner: Den kompromisslösa hållningen, "inte en enda bokstav i lagen skall förgås", och att se till den enskilda människans situation: "Inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer"

 

Kardinal Schönborn sade något liknande nyligen i en intervju i ORF på Palmsöndagen: ”Utifrån Jesus tänker jag att man måste utgå från människan inte lagen. I alla moralfrågor måste vi betrakta människan.” (Katolsk vision har översatt delar av intervjun.)

 

Fast läser man påvens och många kloka teologers skrifter ser man att de har de detta teoretiskt fullständigt klart för sig. För de flesta präster i praktiskt själavårdande situationer är det också självklart. Svårare blir det i den offentliga debatten där kyrkan ofta beskylls för okänslig moralism, och där den pedagogiska finessen att förklara dessa sammanhang ibland saknas. 

 

Människor har också olika benägenhet att förhålla sig till ideal och moraliska bud: I sydeuropeisk kultur har man ofta lätt att acceptera sina fel och brister och har inga problem med att kyrkan förkunnar strängare ideal än man kan leva upp till, medan vi nordbor är mera moralistiska och känsliga för auktoriteter, vi vill leva upp till de normer som gäller och känsliga för att någon antyder att vi lever fel. Det avspeglar sig inte minst när vi diskuterar abortfrågan. Eftersom abort förekommer måste det deklareras som en mänsklig rättighet, och man får knappast nämna att abort innebär släckande av mänskligt liv, eftersom det riskerar att uppväcka skuldkänslor.

 

Ulla Gudmundson och kard Schönborn är efterföljansvärda exempel i att konstruktivt hantera den nödvändiga spänning som finns mellan liv och lag. Spänningen skall just konstruktivt hanteras, inte omintetgöras, för det vore omänskligt. Att utgå från människan innebär inte att ”lagen” omintetgörs.

 

Mer från bloggvärlden:

 

Anneli Magnusson reflekterar också över detta


Katolsk vision
Uppståndelsebasilikan 2012-04-04 11:45:00

Minnet av Johannes Paulus II lever kvar. 2012-04-05 08:24:00

Nyss var det 7-årsdagen av  påven Johannes Paulus II´s bortgång. Vi har mycket i kyrkans liv att tacka honom för. Han var den som startade Världsungdomsdagarna. Nästa år hålls den i Rio de Janeiro. Läs vad man skriver om påven på Världsungdomsdagens hemsida.

 

 

19 mars höll jag ett föredrag om Katolska kyrkan och Israel hos Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Då gick det inte att undgå att komma in på Johannes Paulus II. Han har betytt så mycket för försoningsprocessen mellan kyrkan och judarna. Genom resor och kontakter, genom skrivna dokument och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: att be om förlåtelse för historiens synder, har han målmedvetet drivit denna försoningsprocess. Han tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.  Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

 

1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.  

 

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och historiker som reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

 

 I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.

 

Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

 

I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.  Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.

 

För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:

 

  • Forskning - Man måste bygga på fakta. Målsättningen måste vara att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.

  • Bekännelse - Urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena.

  • Identifikation - Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.

  • Sörjande -  Hjärtats omvändelse och sörjande fullbordar processen.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.

 

Hela mitt föredrag om Katolska kyrkan och Israel finns här.

Eukaristin - ett förbund som Gud inledde redan genom skapelsen 2012-04-06 05:25:00

Igår kväll firade vi skärtorsdagens kvällsmässa i Katolska domkyrkan med biskop Anders som huvudcelebrant. Skönt att se honom på benen igen efter den långa konvalescensen efter hans fotledsfraktur. Men han är fortfarande förhindrad att röra sig fritt och generalvikarien p. Pascal René Lung fick ta över vissa uppgifter.

Mässan firas till minne av Eukaristins och prästämbetets instiftande. Biskopen sade i predikan att Eukaristin är ett förbund som Gud inledde redan genom skapelsen. Detta är intressant att begrunda, eftersom det vidgar perspektivet ytterligare apropå det jag skrev om Nya förbundet, inte som ett upphävande av det Gamla förbundet med Israel, utan att Nya förbundet är en fortsättning och utveckling av den Gamla förbundet utan att det sistnämnda blir upphävt. Det blir ännu tydligare om vi begrundar Guds väg med människan ända sedan skapelsen. Inte överger han sin ursprungliga vilja med människan då han skapade henne.

Människan har hela tiden avfallit, det är temat i hela Bibeln alltsedan första sydafallet genom Israels folks historia och profeterna som manar till omvändelse, så också genom Kyrkans hela historia. Det ständiga behovet av omvändelse, men Gud som aldrig överger sitt folk.

 

 

 

Efter mässan var det tillbedjan i kryptan fram till midnatt. Vi vakar med Jesus i Getsemane kvällen innan han går sitt lidande till mötes.

 

   

 

 Idag firas Långfredagens liturgi kl 15.00. Övriga tider för påskens liturgi i Domkyrkan här.

 

Kl 13.00 sker ekumenisk korsvandring i Stockholm, samling vid S:ta Clara kyrka.

 

 

 

Långfredag: Ekumenisk korsvandring och liturgi i Katolska domkyrkan 2012-04-06 20:11:00

Den ekumeniska korsvandringen ägde idag rum i ett snöigt Stockholm.

 

 

 

 

 

Jesu lidande och martyrskapet tolkat utifrån vår tids jagcentrerade lyxtillvaro. 2012-04-08 17:12:00

Kristendomen syns mer och mer i det offentliga rummet. Mediernas uppdrag är att granska, och konstruktiv kritik och rapportering av missförhållanden är också bra publicitet om det sker på ett sakligt sätt. Erik Helmersons krönika idag om Vatileaks är ett exempel på sådan saklig kritik.

 

Lena Anderssons idékritik av kristendomen hör dock till det mer blodfattiga slaget. Men hon kan tydligen inte släppa ämnet efter det att hon sommarpratat om det, och för andra påsken i rad får hon utrymme i DN. Lena Andersson kan säga en och annan förnuftighet, men hennes kristendomskritiska texter lyfter sällan, för det mesta känns hennes kritik väldigt krystad. Kolumnen i DN denna påskafton var ett bottenrekord. Ofattbart att DN vill ägna så mycket spaltutrymmer åt detta. Påståendet i artikelrubriken faller på sin egen absurditet: "Alla vill hänga på korset".

 

Lena Andersson tolkar helt enkelt Jesus och Kristendomens centrala budskap om vetekornets lag helt utifrån den aktuella tidsandan: Att så smart som möjligt utnyttja sina kort i jagets maktkamp. Att använda ett underläge i passivt aggressivt syfte för att vinna fördelar gentemot sina motståndare. Radikalare än så går det knappast att missförstå Jesus och de kristna martyrerna. Man orkar inte ens bli upprörd. Det känns endast patetiskt., ett lyxältande av ideologiska frågor som är så långt från många människors bistra vardagsverklighet det bara kan bli.

 

Man skall inte ta på sig någon offerroll för att fika efter medlidande eller göra sig immun mot kritik, självklart, men det är inte frågan om det. Kristendom handlar minst av allt om att tycka synd om sig själv. Det nödvändiga lidandet, ja, det tar vi på oss för att vinna något större gott för oss själva och hela världen, men lidandet är knappast något vi söker som ett värde i sig.

 

Jesus sökte inte lidandet, men tog det på sig då det var nödvändigt. Begrunda hans sju ord på korset, inte handlade det om att slunga ut anklagelser mot Gud som Lena Andersson påstår:

 

  • Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)

  • Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset. (Luk. 23:43)

  • Kvinna, där är din son.Där är din mor. (Joh 19:26-27)

  • Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Mark 15:34)

  • Jag är törstig. (Joh 19:28)

  • Det är fullbordat. (Joh 19:30)

  • Fader, i dina händer lämnar jag min ande. (Luk 23:46)











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Och alla martyrer genom alla tider: Stefanus, Petrus och Paulus, alla i Romarriket som fick sätta livet till. Att gå ner i katakomberna hade en helt annat diginitet än det Tingsten och Lena Andersson lägger in i uttrycket. Då var det blodigt allvar, inte bara att ducka för att det hettar till i den offentliga debatten. Maximilian Kolbe, Edith Stein, de tusentals martyrer som dör för sin tro runtom i världen idag. Irak, Syrien, Nigeria... Där handlar det om annat än den svenska kulturelitens lyxproblem.

 

Som kontrast till Lena Anderssons texter vill jag nämna prästen Annika Borg som på påskaftonen också hade en text i DN. Den texten lyfter och känns verkligen relevant. Den handlar om att skilja verkliga hotbilder från ideologiskt producerade hotbilder, något som kanske är svårt för oss i Sverige som levt i fred under närmare 200 år. Annika Borg är präst i Svenska kyrkan och tillhör dem som verkligen inte går ner i katakomberna utan representerar en kristendom mitt på offentlighetens torg. Det är där kyrkan hör hemma. Annika medverkar också på bloggen Kristen opinion och bidrar friskt till en nödvändig inomkyrklig debatt.

 

Glad påsk allesammans!

 

Fler länkar:
Anders Gerdmar

 

Karin Långström-Vinge

Blodfattig kristendomskritik och mera relevant sådan. 2012-04-08 18:07:46 Kristendomen syns mer och mer i det offentliga rummet. Mediernas uppdrag är att granska, och konstruktiv kritik och rapportering av missförhållanden är också bra publicitet om det sker på ett sakligt sätt. Erik Helmersons krönika idag om Vatileaks är ett exempel … Läs mer →
Ship to Gaza våldsromantik eller fredsprojekt? 2012-04-10 08:38:00

"Medan Israels arabiska diktaturstat, Syrien, dränks i blod därför att regimen Assad vägrar lämna ifrån sig makten och kanske så många som tiotusen (10.000) människor har fått sätta livet till där, förbereder alltså Dror Feiler ännu en Ship to Gazafärd till - och riktad mot - demokratin Israel."

 

Läs Bengt Olof Dikes Newsmillsartikel om våldsromantiken i Ship to Gaza-projektet. Det verkar finnas en blåögdhet i hyllandet av detta som ett vackert icke-våldsprojekt.

 

Dror Feiler är enl Bengt Olof Dike  en av  drivkrafterna bakom Ship to Gaza, men på hemsidan får man inte mycket information om vilka personer som står bakom. Läs själva och bedöm hur Dror Feiler ser på demokrati, utomparlamentariska aktioner och klasskamp. Citaten från hans hemsida):

 

...utan en ständigt pågående process; genom samhällskrafternas spel och människors vilja att påverka samhället och demokratin genom utomparlamentariska direktaktioner, kan demokratin inte utvecklas.

 

Demokratin förutsätter därför folkets förmåga att förändra samhällets maktbalans. Villkoret för en fungerande demokrati är inte bara en representationsform som speglar allmänviljan, utan också förmågan att drömma drömmen om revolutionen som en möjlighet att om läget kräver, förändra denna representationsform.

 

Kanske bör vänstern (parallellt med det parlamentariska arbetet) frammanna idén om direktaktion, aktionen som förändrar den politiska kartan som t.ex. Ship to Gaza gjorde. De viktiga konflikterna beskrivs på ett bedrägligt sätt som ”demokrati mot terrorism/fundamentalism/totalitarism”, vilket döljer den grundläggande ekonomiska antagonismen – klasskampen.

1 månad kvar till Jesusmanifestationen 2012-04-13 07:17:00

12 maj äger Jesusmanifestationen rum i Stockholm. Det är ett tillfälle för hela det kristna Sverige att samlas och manifestera sin gemensamma tro och att be för Sverige. Jag hoppas att många kan ta sig till Stockholm den dagen.

 

 

Hemsida: www.jesusmanifestationen.se

 

JM på Facebook: www.facebook.com/jesusmanifestationen

 

Observera även särskilt ungdomsprogram i Kungsträdgården 17.00 samt för barn Kids Corner 11.00

 

Barnens egen Jesusmanifestation och Bikers for Christ 2012-04-14 09:03:00

Under Jesusmanifestationen 12 maj i Stockholm händer mycket olika saker. Jag vill uppmärksamma barnens program emd Kids Corner i Kungsträdgården. Bilder från förra årets Kids Corner här.

 

 

Ett annat inslag är Bikers for Christ. Det kommer att bli motorcykelkonvoj från Göteborg till Stockholm.

 

 

Jesusmanifestationens hemsida

 

Jesusmanifestationen på Facebook

Auktoritetstro eller förståelse och andlig omvändelse som grund för den kristna tron. 2012-04-14 10:12:00

Diskussionen om den kristna trons innehåll är väldigt känslig och engagerande och får ofta människor att stänga sig inne i väldigt tvärsäkra tolkningar och man är snara till att se andra som inte tänker exakt som jag själv som heretiker och fiender till kyrkan. Så byggs upp olika läger i kyrkan, som ofta inte går mellan samfund, utan skär rakt genom samfund. En sådan demarkationslinje har tyckts finnas mellan å ena sidan reformkatolikerna, i Sverige representerade av personkretsen kring bloggen Katolsk Vision och undertecknarna av ett manifest, och å andra sidan traditionalistiska och "vanliga" aktiva intellektuella katoliker som inte vill att man ifrågasätter traditionell maktfördelning och auktoritet i Katolska kyrkan. Reformkatolikerna envisas med att tänka själva, och för dem är det som hierarkin sagt inte huggit i sten. De "vanliga" katolikerna tycks vilja att man sitter stilla i båten och inte ifrågasätter prästernas och hierarkins makt, och de mest traditionalistiska katolikerna tycks ha en inställning att kyrkans hieraki har alltid rätt, påven är ofelbar och det handlar om att rätta in sig i ledet och inte tänka och reflektera för mycket själv över frågor där "Kyrkan" bestämt hur det skall vara.

 

Mitt emellan dessa står alla sekulariserade katoliker som kanske går i kyrkan ibland, döper sina barn, gifter sig i kyrkan, skiljer sig, sammanbor med andra, sammanbor med partners av samma kön, använder preventivmedel och kanske också gör abort ibland. De tänker på sitt eget sätt och struntar både i teologiska diskussioner och den kyrkliga auktoriteten. Jag blev mäkta förvånad när jag nyligen tog del av en undersökning av hur folk i allmänhet tänker kring olika frågor i det traditionellt starkt katolska Irland. Hör och häpna över följande siffror:

 

  • 87 % tycker att präster ska få gifta sig.

  • 77% stödjer vigning av kvinnliga präster.

  • 75% säger att katolska kyrkans lära om sexualitet inte är relevant för deras liv.

  • 87% anser att skilda  katoliker som lever i nya fasta relationer ska få gå till kommunion.

  • 61 % tycker inte det är omoraliskt med sex mellan homosexuella.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

 Undersökningen bekräftar vad man nog anat i många länder med katolsk befolkning, men man kanske inte hade väntat sig så överväldigande stor kvantitativ diskrepans mellan kyrkans lära och folks attityder i det traditionellt starkt katolska Irland. Man kan förmoda att siffrorna har påverkats av pedofili-skandalerna, vilket gjort att många människor förlorat tilltron till kyrkans hierarki. En slutsats man kan dra är, att om förtroendet skall kunna återupprättas mellan den breda allmänheten och kyrkan, dess tro och etik, så måste det gå via en öppen dialog och respekt för den enskilda mänskliga personens  förmåga att tillägna sig andliga sanningar.

 

Det är inte lätt att sätta fingret på vad essensen i det som skiljer de olika lägren åt. Både traditionalister och reformkatoliker hävdar att de är troende och vill slå vakt om det de uppfattar som kärnan i katolsk tro. Men när man läser arga kommentarer på olika bloggar tycker jag det är tydligt att man talar förbi varandra. Den som uttrycker sig tvärsäkert förutsätter ofta att det finns en konsensus och gemensam förförståelse kring begreppens innebörd som motståndarna delar med honom, men ofta finns inget intresse att undersöka om det verkligen förhåller sig så. - Det blir då ingen dialog, utan man talar förbi varandra.

 

En nyckel till förståelsen av varför auktoritetstron är så befäst i Katolska kyrkan på bekostnad av respekten för varje persons andliga omdöme tror jag jag fick när jag tog del av sr Madeleine Fredells senaste föreläsning i serien om Andra Vatikankonciliet, som hade temat "Tillbaka till källorna - traditionens förnyande kraft"

 

Skolastiken som utvecklades under högmedeltiden (Thomas av Aquino) innebar en förnyelse av tänkandet och var revolutionerande för sin tid. Den hade sin grund i en aristotelisk realistisk syn på tillvaron och människan och övergav den idealistiska platonska världsuppfattningen.

 

Den äkta thomismen är egentligen en föregångare till det vi kallar en induktiv teologisk metod som utgår från människan och det vi kan veta om henne i stället för att göra abstrakta utsagor om Gud. Detta var något som helt förvanskades av nyskolastiken som låg till grund för många filosofiska antaganden som katolska kyrkan byggde sin teologi på under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet.  Förespråkarna för nyskolastiken förvrängde den äkta skolastiken och gav den en dualistisk inriktning i linje med upplysningstidens rationella tänkande. Man ansåg att det inte fanns något naturligt samband mellan människa och Gud. Henri de Lubac, fransk jesuit och teolog påpekade i en artikel 1936 att teologin hade urartat till ”en vetenskap om uppenbarade sanningar snarare än att vara en vetenskap om att se allting i trons ljus”.

 

Den nyskolastik som Henri de Lubac karakteriserar genomsyrade katolska teologiska manualer och läroböcker ända fram till Andra Vatikankonciliet. Nyskolastiken var ett av kyrkans sätt att bemöta rationalismen, men man bemötte den inte med trons språk, utan med ett positivistiskt resonemang, vilket inte främjade ett personligt tillägnande och grundande av tron i den mänskliga personen.

 

Under upplysningstiden hade man börjat se på naturen och det övernaturliga som helt åtskilda. Det fanns inte längre, som hos Thomas av Aquino, en förståelse för hur nåden kunde genomsyra världen och historien. Det blev en oöverstiglig klyfta mellan positivistisk naturvetenskap å ena sidan och teologin och tron å andra sidan. I förlängningen får vi den filosofiska positivismen som bara tar hänsyn till det som går att väga, mäta, bedöma och beskriva på ett exakt sätt, medan religiös tro sätts på undantag.

 

Vi kristna skyller ofta denna dualism mellan tro och vetande på upplysningen, men låt oss se vad som hände på den andra kanten i denna dualistiska åskådning: Medan naturvetenskapen fortsatte att svara på frågorna ”hur” och ”vad” och lät bli att svara på frågan ”varför”, så glömde teologin samtidigt bort sin grundfråga som borde vara just "varför", och i stället också sysslade med frågorna ”hur” och ”vad” vilket man inte hade adekvata verktyg för.

 

Och ju mindre verktyg man har, ju mer måste man överbetona auktoriteten för att tala om för människor trons "hur" och "vad". Men en överdogmatiserad kyrka som överdriver strukturell auktoritet och överbetonar ofelbarheten (ultramontanism) kan knappast fungera som en trovärdig evangeliserande kraft i världen, särskilt inte i vår globaliserade tid då alla har direktåtkomst till all information. Utan monopol på kunskapen förlorar en sådan kyrklig hierarki sin makt. Idag måste förtroendet vinnas på annat sätt genom tillförlitlighet, en oförvitlig privatmoral och dialog byggd på ömsesidig respekt.

 


                         (bilden är från bloggen ASBO Jesus)

 

Det är där vi står idag. men en nyckel till att förstå dagens konflikter mellan auktoritetstrogna katoliker och reformkatoliker, eller konflikten mellan dagens Katolska kyrka och SSPX eller konflikten mellan läroämbetet och hur många sekulära vardagskatoliker tänker, ligger nog åtminstone delvis i de sammanhang jag skissat här.

 

Katolsk antropologi och människosyn var inte alls så bakåt i tiden. Fram till början av 1500-talet såg katolsk antropologi människan som Guds avbild med ett inneboende grunddrag av att längta efter att skåda Gud. Guds avbild fanns ingraverad i människan från skapelsens begynnelse och hon kunde därför sträva efter att bli lik Gud. På 1200-talet talade Thomas av Aquino om människans naturliga längtan, desiderium naturale, efter ett saligt skådande av Gud. Thomas menade också att hela skapelsen är en produkt av Guds godhet. Thomas hävdade att människan var capax Dei, att hon hade en naturlig förmåga till gudomlig relation. Detta är ju också en syn som överensstämmer med källorna. Återvänder vi till Apostlagärningarna, så ser vi hela tiden hur tron bygger på personlig övertygelse och omvändelse, inte på blind auktoritetstro. Alla förnyelserörelser som betonar personlig omvändelse och helgelse bygger på samma grund. Profeten Heskiel talar om att byta ut människans stenhjärta mot ett hjärta av kött. Den helige Ande överbryggar klyftan och ger människan kunskap om det gudomliga.

 

"I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga Anden och sade: "Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt." (Luk 10:21)

 

Vi befinner oss i ett spännande skede i Kyrkans och världens utveckling, och det finns en dynamik som inte handlar om att permanenta de konflikter och gränslinjer som finns idag, utan vi förs framåt i en process som hela tiden handlar om att återvända till källorna och där hämta kraft och inspiration för att förstå och agera ansvarigt utifrån dagens situation. I framtiden kommer helt andra frågor att stå i centrum. Nu gäller det att lyfta blicken och vidga perspektivet och välja vilka strider som är fruktbara och nödvändiga att utkämpa.

 

 

Den helige Ande talar i varje människas hjärta. 2012-04-14 18:59:00

Jag har franför mig en utskrift av sr Madeleine Fredells sista föreläsning i serien om Andra Vatikankonciliet. Vissa avsnitt är så talande och direkta att jag kan inte låta bli att delge mina bloggläsare några citat:

 

Aggiornamento: Att göra tron levande här och nu:

 

"För de teologer som hörde till ressourcement, de som återgick till källorna för sitt teologiska skapande, var Traditionen den bärande kraften. Att föra den kristna tron vidare, att tradera den kristna tron, handlar alltid om att kontextualisera den, göra den trovärdig och meningsfull här och nu. Det var en av Andra Vatikankonciliets främsta uppgifter, uttryckt genom Johannes XXIII:s ledmotiv aggiornamento. Det är främst i Dei Verbum och Gaudium et Spes som konciliet lägger ut betydelsen av Traditionen."

 

Varje människa en sanningskälla:

 

Kyrkan, traditionen, läroämbetet förvaltar tron och vägleder människor att upptäcka sanningen, men...

 

"...det var det induktiva förhållningssättet som slog igenom på konciliet och vi kan se det i alla dokumenten. Den utgår ifrån att varje människa är en slags sanningskälla så till vida att den heliga Anden talar i alla människors hjärtan, vilket uttrycks tydligt i Lumen Gentium: ”De troende är som helhet smorda av den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27), och kan inte fara vilse i tron. Denna särskilda egenskap kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de ’alltifrån biskoparna ned till den siste av lekmännen’ visar sin samstämmighet i tros- och moralfrågor.” (LG 12)

 

Teologi behövs för att vi tvivlar:

 

En apologetisk troslära försöker inte förklara trons varför utan gör bara påståenden om tron. Men...

 

"...den eftertänksamma trons människa kommer alltid att tvivla och det är utifrån detta tvivel som teologin startar sitt arbete. En teolog behöver för den sakens skull inte ifrågasätta kyrkans lära i alla avseenden och som sådan. Teologens roll är snarare att utforska rikedomen i den tro vi delar tillsammans i kyrkan och att ställa nya frågor till densamma."

Den gudomliga barmhärtighetens söndag 2012-04-15 17:40:00

Andra söndagen efter påsk firar vi som den gudomliga barmhärtighetens söndag. Läs om sr Faustinas uppenbarelser här.

 

.

 

 

Jesusmanifestationen: 12 maj samlas kristna från Sveriges alla samfund i Kungsträdgården. 2012-04-27 08:27:00

Idag är jag tillsammans med de övriga i Jesusmanifestationens ledningsgrupp samlade till en förbönsdag i Stockholm. 12 maj samlas kristenheten i Sverige till en "släktträff", som Linda Bergling kallar det, för att manifestera den enhet vi inte själva valt kring vår tro på Jesus Kristus. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron, trots alla olikheter. Vi ber för Sverige, för ett öppet andligt klimat, utan rädsla, som bidrar till en positiv samhällsutveckling där människovärdet respekteras.

 

Pastor Linda Bergling, också med i Jesusmanifestationens ledningsgrupp har skrivit en artikel i dagens nummer av Dagen. Även om vi kristna har många olikheter som inte är så läta att överbrygga, så hör vi ihop i den gemensamma  tron och bekännelsen att Jesus är Herren, vilket vi med bevarad kärlek manifesterar då vi samlas i Kungsträdgården. Linda skriver:

 

"Det finns en enhet mellan oss kristna som vi själva inte valt, men som finns på grund av att vi som troende tillhör samma familj. Den finns mellan alla dem som bekänner samma Fader och frälsare och har samme Ande, den helige Ande...

 

Jesusmanifestionen den 12 maj är en dag då vi offentligt och synligt visar det för hela landet.... Den enhet som redan finns kan vi inte stöta ifrån oss på grund av samfundsväsende, kontrollbehov eller lärofrågor. Verklig ekumenik är inte att ha samma lära, likadant gudstjänstfirande, likadan kyrkoorganisation, att böja sig under samma auktoriteter, ha liknande moraluppfattningar eller samma visioner. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron och bekännelsen att Jesus är Herren, med bevarad kärlek, trots alla olikheter. Det vi däremot aldrig får glömma är att vi har fått ett uppdrag som gäller för oss alla: missionsbefallningen.

 

Andens och kärlekens ekumenik ska inte ha ett öppet eller fördolt mål att sammanfoga eller underordna den ena kyrkan under den andra. Den enhet som Jesus redan gett oss rymmer kärlek och förutsätter en ömsesidig respekt. Den ger rum för öppna andliga samtal och ökar förståelsen för varandra. Den enheten kommer att ha attraktionskraft för den icke kristna världen. Den ekumeniken behöver ingen var rädd för eller ställa sig frågande inför. Den kan man överlåta sig till, utan fruktan för att bli kränkt eller influerad av saker man själv inte skulle ha valt."

 

Jesusmanifestationen är en "släktträff" där vi möts och manifesterar Jesus i gudstjänst och i vittnesbörd. Tryggheten blir större, frimodigheten växer och kanske, det önskar jag av hela mitt hjärta, att det andliga klimatet i Sverige ska bli både varmare och öppnare som en frukt av den här dagen.

 

Min förhoppning är att 12 maj blir en glädjefest där många samlas och som väcker hopp som rustar oss kristna till att vittna om vår tro och bidra till vårt lands positiva utveckling mot en fredens och kärlekens civilisation.

 

www.jesusmanifestationen.se

Kulturkrockar i Katolska kyrkan 2012-04-30 16:32:00

I fredags var det en debatt i radioprogrammet Människor och tro mellan Helena D'arcy, ordförande i Respekt, organsiation inom Stockholms katolska stift som sysslar med livsfrågornas etik och Irène Nordgren, psykoterapeut och skribent på den reformkatolska bloggen Katolsk vision. Båda är katoliker men kommer fram till olika slutsatser. Lyssna till debatten här.

 

Ämnet var det kyrkoherdeinitiativet till olydnad mot påven som startats av den österrikiske kyrkoherden Helmut Schüller.  Schüller och många präster med honom önskar att präster skall få gifta sig, att prästämbetet skall öppnas för kvinnor, att kommunionen skall delas ut till alla som vill, också skilda och omgifta, och att man firar Eukaristin gemensamt med kristna från andra kyrkor. Men är olydnad verkligen en väg till förnyelse frågade sig påven i en predikan på påsken. Schüller är glad över påvens reaktion, och att initiativet nu kommenterats upp på högsta nivå ser han som ett tecken på dess vikt. Schüller önskar nu få till stånd ett samtal med påven, men dialog med denna och liknande rörelser har påven hittills vägrar, han ser det som en sak som skall skötas av biskopen på den lokala nivån. Lyssna till reportage om Schüller här.

 

Och biskopen i detta fall

 

En liknande reformrörelse har funnits i Tyskland med ett teologupprop kallat Memorandum och i Sverige har en grupp lekmän under namnet Katolsk Vision formulerat ett manifest med liknande innehåll.

 

http://www.catholicnewsagency.com/news/womens-religious-conference-stunned-by-vatican-reform-announcement/

 

Washington D.C., Apr 20, 2012 / 05:31 pm (CNA/EWTN News).- The Leadership Conference of Women Religious (LCWR) says that it “was stunned” by the Congregation for the Doctrine of the Faith's recent assessment of the group.

 

Voicing strong concerns over the conference’s commitment to Jesus Christ and Catholic teaching, the Vatican announced on April 18 that it was appointing Archbishop J. Peter Sartain of Seattle to head renewal efforts for the LCWR.

 

In an April 19 statement, the presidency of the conference said that it was “taken by surprise” by the announcement and would need time to prepare a thorough response. The group also asserted that it already “follows canonically-approved statutes.”

 

However, the Vatican document maintains that a multi-year assessment of the LCWR has revealed significant need for reform.

 

It referenced letters from LCWR officers suggesting “corporate dissent” from Church teaching on topics including the sacramental priesthood and homosexuality.

 

The group has also hosted regular presentations that demonstrated theological and doctrinal errors, as well as a “prevalence of certain radical feminist themes incompatible with the Catholic faith,” it said.

 

In one presentation, a speaker discussed “moving beyond the Church” and even beyond Jesus.

 

By hosting conference speakers whose messages are “incompatible with religious life” and often show little regard for the Magisterium, the LCWR risks distorting crucial Church teaching on the Eucharist, Sacred Scripture and the divinity of Christ, the assessment document explained. 

 

Further adding to the confusion on Church teaching is the lack of adequate doctrinal formation offered by the group.

 

The assessment pointed to a formation handbook prepared by the LCWR, which “presents a situation in which sisters differ over whether the Eucharist should be at the center of a special community celebration” because some sisters object to the fact that an ordained priest is required for the celebration of the Mass.

 

It also observed that although the organization strongly promotes social justice issues, it largely ignores issues of life, marriage and sexuality, which have played a prominent role in recent public debates over abortion, euthanasia and “gay marriage.”

 

The Vatican appointed Archbishop Sartain to work for up to five years to lead efforts to reform the conference.

 

Chosen as the secretary-elect of the U.S. Conference of Catholic Bishops last November, Archbishop Sartain has championed Church teaching on both a local and national level.

 

In January, he testified before a Washington state senate committee against a bill to recognize “gay marriage” in the state. When the legislation passed, he encouraged parishes in the archdiocese to collect signatures in favor of a referendum to repeal it.

 

He also served as the homilist at the 2011 Red Mass for public officials in Washington D.C., where he spoke about Christian service.

 

Archbishop Sartain will now be responsible for working with LCWR leadership to revise the conference’s statutes and create new formation programs for its members.

 

He will also be in charge of approving the group’s programs and presentations, as well as the ways in which it applies liturgical norms and texts, ensuring that proper priority is placed on the Eucharist.

 

In addition, he will review the conference’s connections with affiliated groups, such as Network and the Resources Center for Religious Life.

 

In working to implement these reform efforts, the archbishop will be aided by an advisory group of clergy, experts and women religious, as well as Bishop Thomas J. Paprocki of Springfield and Bishop Leonard P. Blair of Toledo, Ohio, who was responsible for conducting the assessment of the LCWR.

 

Both a canon lawyer and a civil lawyer, Bishop Paprocki is the former chairman and a current member of the U.S. bishops’ Committee on Canonical Affairs and Church Governance.

 

A staunch defender of Church teaching on life and marriage, the bishop has spoken out against Illinois’ Catholic governor Pat Quinn for his decision to support same-sex civil unions, which ultimately forced the diocese to shut down its adoption and foster care programs.

 

He also criticized Quinn for presenting a “Pro-Choice Leadership Award” to an abortion advocacy group in Nov. 2011.

 

Bishop Blair, a member of the bishops’ Committee on Doctrine, has also worked to defend the Church’s teaching on marriage. 

 

In 2009, he banned a workshop offered by gay advocacy group New Ways Ministry because the organization failed to present authentic Church teaching on homosexuality.

 

Archbishop Sartain expressed a deep respect for the work of religious women in America, whose ministry is “paramount to the mission of the Church.”

 

“Just as the LCWR can be a vital resource in many ways for its members,” he said, “I hope to be of service to them and to the Holy See as we face areas of concern to all.”

Kristna mot mitten, centrerar på liturgin och att låta Andens eld brinna. 2012-05-03 14:10:00

Snart samlas Sveriges kristna från många olika samfund till Jesusmanifestationen i Stockholm. Intentionen är att samlas kring det som är gemensamt, vår tro på Guds kärlek manifesterad i Jesus Kristus. De flesta kristna tycker att det är som sig bör att vi drar oss mot mitten för att träffas där och inte bara glädjs åt vår gemenskap, utan framförallt att ger uttryck för det vi tror på och vittnar om är något gott för alla människor. Vi vill bidra till att bygga upp det svenska samhället på ett positivt sätt, övertygade om att Jesus och den kyrka han grundat utgör ett omistligt bidrag till samhällsgemenskapen. Under den stora bönevandringen i Stockholms city ber vi för olika sektorer i samhället:

 

  • Statschef, regeringschef, regering och riksdag.

  • Skola, utbildning och forskning.

  • De mest utsatta i samhället samt vården och omsorgen.

  • Bank och affärslivet - om vis förvaltning av bank och affärslivet.

  • Uttrycken för skönhet och kreativitet i kulturlivet. Att vittnesbördet om Jesus allt mer skall hitta sin bästa uttrycksform i kulturlivet.

  • Barnens trygghet och familjens sammanhållning.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Vi lever i en sekulär stat, men i ett pluarlistiskt samhälle där olika religioner och livsåskådningar tillåts utgöra positiva bidrag till samhällsgemenskapen. Trots många olikheter i detaljer upplever ändå de flesta kristna att det finns mer som förenar oss än som skiljer oss åt, men inte alla är positiva till att samlas på detta utåtriktade manifesterande sätt som Jesusmanifestationen innebär. Det finns alltid kritiker som menar, att hur inkluderande man än vill vara, så blir alltid en konkret utåtriktad manifestation också exkluderande genom att vissa aspekter av det gemensamma prioriteras på bekostnad av andra.

 

Så måste det kanske få vara i vår av mänsklig brist präglade gemenskap. Ekumenik har diskuterats mycket under det senaste halvåret. Det talas om Svenska kyrkans kris, Frikyrkans kris, Katolska kyrkans kris... Att bygga upp och att bygga enhet är inte så lätt. Vi skulle t.o.m. säga omöjligt i egen mänsklig kraft, vi är beroende av en kraft som är större än vi själva.

 

Också de som är utanför kristendomen blir oroliga och angelägna att kritisera då kristna blir mera aktiva och tenderar att enas. Och när offentliga personer som har utrymme i medias kolumner blir alltför frispråkiga med att vittna om kristen tro leder det ofta till kritik, ofta onyanserad och osaklig kritik. Jag tänker t.ex. på Macus Birro som fick en skopa av Elin Grelsson Almestad i Göteborgsposten för några dagar sedan. Marcus svarade bra idag. Eller ledarskribenter och vänsterliberaler som drar de flesta kristna över en kam och kallar dem "högerkristna", en skara där säkert också jag definieras in. Med denna onyanserade osakliga kritik kan man snart känna sig stolt över att kallas högerkristen. "Hellre nattvardshöger än rödvinsvänster" för att travestera ett ganska roligt reportage i Aftonbladet nyligen.

 

Kanske är det i de många små gemenskaperna som finns inom alla samfund där Andens eld tillåts brinna som hoppet för framtiden ligger, snarare än i organiserade av människor planerade försök till strukturell ekumenik. (Jag säger inte att det senare är oviktigt, men kanske är det i det förstnämnda som den verkliga kraften till förändring finns). Vi behöver den helige Andes eld. Björn Fjärstedt skriver en viktig artikel i Dagen idag där han betonar de små andliga eldhärdarnas betydelse:

 

"Det är inte de strategiska besluten, en strukturutredning eller sammanslagningar av frikyrkor, som är tecken på liv i svensk kristenhet. Det är de många små glödpunkterna som ger hopp, S:ta Clara kyrka, Oasrörelsen, klostren inte minst, katolska och svenskkyrkliga, nya kommuniteter och platser för retreat. Värmande glödhögar var för sig, som tillsammans ger ledljus. Församlingar och trosgemenskaper som håller sig till "apostlarnas undervisning, gemenskapen i Kristus, brödsbrytelsen och bönerna", som Apostlagärningarna berättar om."

 

Det får mig att tänka på Valborgsmässoafton. På kvällen var jag vid vår lokala brasa på Enskedefältet. Innan hade man anordnat ett fackeltåg med massor av facklor som sedan var och en fick slänga in i kasen. Massor med små eldhärdar brann runt hela kasen, och till slut förvandlades det till en enda stor sammanhängade eld. En fin bild för Andens ekumenik.

 

 

 

 

 

 

Genomskåda de politiska schablonerna 2012-05-06 19:27:00

Jag har idag läst ett par intressanta artiklar om hur våra politiska ideologier schabloniseras och stereotypa åsikter kristalliseras ut om motståndarna beroende på vilket läger man befinner sig i. Denna schablonisering upplever jag gäller både i den allmänpolitiska debatten och i den kristna debatten.

 

Den ena texten är ett blogginlägg av Dick Erixon där han talar om godhetens narcissism. "Sedan kristendomen har utestängts ur vår ateistiska tillvaro har vi paradoxalt nog tagit på oss uppgiften att tävla med varandra om vem som mest efterliknar Jesus och bäst sjunger med kören av änglar i samhällsdebatten", skriver han.

 

Vi behöver inte längre göra reella uppoffringar för våra anhöriga, stat och kommun tar hand om dem, från dagis och skolan till ålderdomshemmet. Vi kan lägga en del i insamlingsbössorna när det gäller olika kampanjer för katastrofer ute i världen, Frälsningarmén och Röda Korset får en och annan slant, men även när det gälle u-landsbistånd och att tas hand om invandrare, så är det främst andra som är utförare, vi är de som skall ha de rätta politiska åsikterna som gör att godheten sedan kan administreras av andra.

 

"Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism", skriver Erixon och fortsätter:

 

"Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: ”Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande”. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan."

 

Godhetens apostlar tar gärna till storsläggan mot sina meningsmotståndare och anklagar dem för att vara kalla, främlingsfientliga, homofoba eller vilket område det nu är som godhetstävlingen gäller. Dick Erixons analys är att godhetens narcissism står i direkt relation till att vi lever i en värdenihilistisk epok, och att vi har svårt att föra filosofiska och moraliska resonemang på logikens grund. Sålunda blandar vi ihop den lagbundna politiken i staten och det på frivillighet byggda civilsamhället. Den solidaritet och bredvillighet att hjälpa som borde ligga till grund för våra handligar i vardagen flyttas till den kollektiva politiska nivån:

 

"Vi kräver äldreomsorg av kommunen, men ägnar allt mindre tid åt att umgås med våra gamla. Vi talar väl om invandring, men en mycket låg andel av mixade äktenskap kan – som Weekly Standard skrivit – vara en indikation på att svenskar egentligen inte varit särskilt förtjusta i denna invandring. Logiken är denna: Ju godare vi försöker framstå på den politiska nivån, desto mer egocentriska kan vi agera privat."

 

Det andra texten är Björn Wimans artikel i DN´s kulturdel idag om den alltmer oförblommerade antisemitismen. Det tycks idag finnas en allt större acceptans i vänsterliberala kretsar för antisemitism (Varför får t.ex. Reepalu sitta kvar med orubbat förtroende trots upprepade övertramp). Wiman refererar den brittiske sociologen David Hirsh, som menar att vänstern tenderar att tolerera antisemitiskt färgad rasism för att det är en retorik som idag uppfattas som ”antihegemonisk”, mot den rådande världsordningen.

 

"Parterna i Mellanösternkonflikten blir kärl där var och en kan hälla ner sina fixeringar, och för delar av vänstern blir Israel måltavlan för allt som är fel här i världen. Det är ett klassiskt antisemitiskt tankemönster – att judarna alltid representerat en global fara."

 

Också i den kristna debatten tycker jag dessa mönster går tydligt igen. Jag märker att begreppen "högerkristen" och "moralkonservativ" används flitigt av vänsterliberala både kristna och icke-kristna sådana. I dagens läge måste man vara bra långt ut på vänsterkanten och i opposition mot centrala kristna lärosatser, självklart ifrågasätta och relativisera det som brukar kallas "klassisk kristendom" för att inte riskera att stämplas som högerkristen. Det har gått sådan inflation i ordet, att man idag närmast känna sig stolt att få den etiketten på sig, den representerar inte längre något negativt.

 

Jesusmanifestationen är en aktuell företeelse som av en del schabloniseras in i detta tankemönster. Ur ett vänsterliberalt perspektiv är det en fråga om preferens för moralkonservatism och höger. Moralkonservatism innebär i denna kontext att odla konservativa värderingar för dess egen skull hellre än att vara god och tänka på alla människors bästa.
 
Godhetsrollen reserveras åt de vänsterliberala som förstår att relativisera tidigare tro och värderingar som anses ligga som ett ok över människor och inskränka deras frihet. Kampen står mellan en bigott moralkonservativ kyrka och en modern moraliskt rättänkande opinion.

 

Livets ord har länge fått framstå som en behållare som kanaliserar sådana vänsterliberala fixeringar. Lika ofarligt som det är att vräka ur sig antisemitiska plumpheter idag, lika farligt är det att ha något som helst med Livets ord att göra om man vill vara accepterad i de kretsarna. Det finns en underförstådd konsensus om vad Livets ord är, man behöver bara referera till begreppet, så förväntas alla förstå vad man menar. Ingen behöver förklara närmare, ingen behöver bemöda sig om att undersöka fakta.

 

Genomskåda schablonerna! Undersök fakta!

 

-------------------------------

 

Det behövs ett sunt samtal om makt och sexualitet i Katolska kyrkan. 2012-05-07 16:27:00

Nedanstående YouTube-fönster är en intervju med den australiske biskopen (numera emeritus) Geoffrey James Robinson gjord vid ett besök i USA mars 2012. Biskop Robinson gjorde en av alla erkänt bra insats i att reda ut tidigare års sexövergreppsskandaler, och han har personligen talat med många offer vilket gett honom stor erfarenhet på området.

 

I denna intervju talar han lugnt och sakligt om sådant som jag tror de flesta människor reflekterar över när det gäller Katolska kyrkans officiella agerande i frågor som gäller makt, centralstyrning och de sexualetiska frågorna. Han tänker delvis sådana tankar som är kontroversiellt att tänka i Katolska kyrkan, åtminstone om man ger uttryck för det offentligt. Han har också ådragit sig kritik från Australiens biskopskonferens. Jag tycker det är viktigt att föra sådana samtal som han gör, alla strukturer som utövar stor makt måste kunna kritiseras och granskas, det är inte nyttigt annars, och särskilt viktigt är det med kritik från sådana som älskar kyrkan.

 

Att det är något problematiskt med den starka centralstyrning som nu utgår från Rom tycker jag är uppenbart, ett påtagligt exempel är Troskongregationens ingripande mot USA´s största organisation för ledare av nunne-ordnar LCWR som nu satts under förmyndare. Det märks tydligt att biskoparnas kollegialitet inte har den framträdande roll i Kyrkan den borde ha och som så fint beskrevs i Andra Vatikankonciliets dokument. Under kyrkans första tid tog man ställning till olika frågor genom att söka Gud i bön och andäktigt lyssna till den helige Ande. Som när man samlades till det första konciliet i Jerusalem och tog ställning till att de hednakristna inte behövde omskäras. "Den helige ande och vi har beslutat..."  (Apg 15:28). Idag ser man inte ser detta lyssnande till den helige Ande där man söker en enhet i biskopskollegiet, utan det handlar om intriger och ren och skär maktpolitik, vilket blir katastrofalt för kyrkan om detta problem inte synliggörs och ventileras. Att föra ett samtal om detta är inte bara viktigt för Katolska kyrkans inre utveckling, utan också för våra bröder och systrar i den större ekumeniska kontexten som hoppas mycket på Katolska kyrkan.

 

När det gäller de sexualetiska frågorna vet de som läst min blogg att jag länge varit inne på liknande tankar som biskop Robinsson, att sexualetiken mera borde fokusera på relationen än på detaljerade beteenderegler, det senare blir ofta dysfunktionellt om man inte sätter in det i ett större sammanhang.Både Johannes Paulus II,s Kroppens teologi och Benedikt XVI´s fina encyklika Gud är kärleken betonar det relationella.

 

Men om problemen inte löses ovanifrån, så verkar det som om trycket nedanifrån blir allt större. LCWR lär reagera konstruktivt och vältaligt, respektfullt men inte underdånigt. På Irland hör vi hur många präster protesterar och hierarkin inte tar konsekvenserna fullt ut i att vidta de åtgärder som behövs för att rensa upp efter pedofiliskandalerna. I Österrike har vi också ett prästuppror. Det går inte att blunda för det som sker. Låt oss lyssna till varandra och föra ett respektfullt, sunt och ärligt samtal. Vi älskar alla kyrkan.  Biskop Robinson älskar kyrkan. Det handlar inte om att hålla med om allt, men han är en man av förnuft och kärlek till sin kyrka och som talar med respekt och värme. Ta i lugn och ro del av nedanstående intervju (4 delar):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fler länkar här:

 

http://www.catholica.com.au/specials/interviews/009_int_300412.php

 

http://en.wikipedia.org/wiki/Geoffrey_Robinson_(bishop)

Kulturkrockar då Troskongregationen tar USA´s ordenssystrar i örat. 2012-05-10 14:56:00

Det finns sannerligen helt olika perspektiv på hur man kan se på amerikanska ordenssystrar. I USA debatteras intensivt Troskongregationens beslut att sätta LCWR ( Leadership Conference of Women Religious) en paraplyorganisation för större delen av USA´s ordensystrar under förvaltning. Beslutet slog ner som en bomb och väckte stor bestörtning, inte bara hos systrarna, utan också hos många vanliga amerikaner som sett systrarnas goda arbete i skola och undervisning, hälsovård och hjälparbete åt de fattigaste. Många får inte ihop det att systrarna, som genom sitt arbete verkligen bidragit att hålla Katolska kyrkan samman och gett den en positiv bild i allmänhetens ögon på detta sätt körs över, samtidigt som man uppfattat att Vatikanen reagerat på prästers och biskopars pedofiliskandaler med betydligt mindre intensitet. Vanligt folk i USA får helt enkelt inte ihop det. Läs mer om bakgrunden här.

 

Det handlar inte så mycket om att Vatikanens läroövervakande institutioner inte skall kunna utöva sitt uppdrag, det handlar mera om hur man gör det. Istället för dialog går man här på direkta tvångsingripanden. Man undrar varför Troskongregationen behövde ingripa när det redan förevarit en översyn av ordnarna genom Kongregationen för ordenslivet. På vems initiativ reagerar egentligen troskongregationen? Uppgifterna till sin skrivelse måste de ha fått från lokalt håll i USA. Den stelbenta katolska myndighetsutövningen verkar ibland fullständigt oförmögen att föra dialog och lyssna innan man handlar, så skulle mycket vara vunnit. Vi får hoppas att ärkebiskop Sartain som utsetts att hålla i uppdraget från Troskongregationen förstår att göra något bra av det. Här handlar det verkligen inte bara om att utöva auktoritet, utan att återupprätta en dialog mellan olika kulturer och att minimera skadeverkningarna av en stelbent maktutövning. Förhoppningsvis blir det inte en ensidig monolog, utan att också Troskongregationen och de lokala biskopar i USA som medverkat till Troskongregationens agerande kan lära sig något av systrarna.

 

Låt mig presentera två olika perspektiv på ämnet. Först F James Martin S.J som i denna 8-minuters video tackar USA´s ordenssystrar och förklarar varför han uppskattar dem så mycket. Systrarnas hängivna och ansvarsfulla arbete är det som håller Katolska kyrkan samman, menar han:

 

 

Läs sedan Katolsk Observatörs artikel och fundera om det är samma sak man beskriver: http://www.katobs.se/art_ordnar_usa.html 

 

 

Unga alltmer ointresserade av Jesus. 2012-05-11 08:45:00

Undersökningar och intervjuer med unga visar att okunskapen, men också framförallt ointresset att veta mer om Jesus ökar. I Göteborg har forskaren Marie Fahlén undersökt en grupp ungas intryck och tankar i mötet med både traditionella och moderna Jesusbilder, rapporterar Dagen. Avhandlingen visar att unga har svårt att tolka ett traditionellt kristet symbolspråk. - Man har inte kunskap om till exempel Jesus som den gode herden. Inte ens de som konfirmerats hade det, säger hon. Ju mindre kunskap de unga hade om Jesus, desto tydligare behövde bilden vara för att den över huvud taget skulle kopplas till honom. Samtidigt uppfattades de övertydliga bilderna som tråkiga. - Om en bild inte var så traditionell så blev de mer intresserade. Man vill se Jesus som den enkle och den gode, inte som kung eller herre.

 

Det är inte bara i samhället i stort som kunskapen om Jesus verkar urholkas, det verkar också sker en sekularisering i kyrkorna som gör att unga kristna får allt ytligare kunskaper.

 

Detta är givetvis en utmaning för Daniel Kaiberger, ungdomsinspiratör i Oas-rörelsen som leder ungdomsmötet i Kungsträdgården i samband med Jesusmanifestationen i morgon, Edward Sköllerfalk, ordförande i Pingst ung, Sveriges Unga Katoliker,  Joakim Lundqvist från Ny generation och andra ungdomsorganisationer inom samfunden.

 

Det handlar om att förmedla ett evigt aktuellt budskap med en pedagogik och ett språk som är anpassat till mottagaren. Att den första förkunnelsen, kerygmat, griper tag i människors hjärtan så som på den första pingstdagen i Jerusalem. När intresset väl är väckt kommer katekesen, den mera systematiska undervisningen i tron. Jag tror att problemet idag är att det blir varken hackat eller malet. Man kör med en uttunnad ytlig katekes som inte är inspirerande nog för att människor skall vilja ta den till sig, och den kerygmatiska förkunnelsen är lam eller förstelnad i gamla schabloner och når inte fram till människors hjärtan.

 

Jag tror att det är viktigt med samarbete över samfundsgränserna också på ungdomsområdet, det saknas varken engagemang eller medvetenhet om utmaningarna hos de unga ledarna. De måste nu tillåtas komma fram och ta över samtidigt som vi äldre finns i bakgrunden och stödjer.

 

 

(Bilden från DN 11 maj)

Välkommen till Jesusmanifestationen! 2012-05-11 10:28:00

I morgon är det dags.

 

På förmiddagen 10.30-12.00 är det torgmöten runt om i sta´n. Själv är jag torgansvarig för Medborgarplatsen där ni bl.a. kan ta del av ett sång- och dansprogram med ungdomar från Skarpnäckskyrkan som presenteras av deras pastor Carl-Johan R Freed, Patrick och Katarina från Focolare-kommuniteten i Stockholm presenterar projektet "Together for Europe". Passande nog äger just samma dag som Jesusmanifestationen en manifestation rum i Bryssel samt aktiviteter i olika europeiska städer för att uppmärksamma och informera om kyrkliga rörelsers och gemenskapers engagemang för solidaritet. P Damian Eze, kyrkoherde i katolska församl i Gävle talar utifrån Joh 14:6: "Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet", och d Pancho Chin A Loi, katolska församl i Järfälla predikar över bibeltexten Joh 15:1-8 "Jag är vinträdet, ni är grenarna. Bli kvar i mig så bär ni rik frukt".

 

 

Bland förmiddagsaktiviteterna vill jag också nämna barnaktiviteterna i Kungsträdgården med Kids Corner och seminarieprogrammet i Citykyrkan Adolf Fredriks Kyrkogata 10 kl 10.30 med temat "Varför tro att Jesus uppväcktes från de döda?" Stefan Gustavsson, teolog och generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, presenterar de historiska beläggen för Jesu uppståndelse. Därefter blir det ett panelsamtal mellan Siewert Öholm(journalist), Marcus Birro (författare/poet), Annahita Parsan (präst i den persiska föreningen i S:ta Clara, f d muslim) och Johan Arenius (ordförande i Equmenia) med Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör Dagen som samtalledare.

 

På eftermiddagen kl 13.00 samlas alla i Kungsträdgården till den stora bönevandringen genom Stockholms city som börjar och slutar i Kungsträdgården. 15.00 är det den stora gudstjänsten i Kungsträdgården som tidigare år har samlat mellan 15.000 och 25.000 människor. På kvällen 17.00 fortsätter aktiviteterna i Kungsträdgården med ungdomsprogram.

 

Allt om Jesusmanifestationen, program, sångtexter, bakgrundsreportage finns i dagens nummer av Världen idag som är gratis på internet.

 

Se också www.jesusmanifestationen.se och www.facebook.se/jesusmanifestationen.

 

I år har det varit lite mer uppmärksamhet kring Jesusmanifestationen än vanligt, och det har diskuterats på bloggar huruvida Jesusmanifestationen är så inklusiv som den borde vara. Det protesterades mot att en grupp hbt-studenter inte fick den utställningsbordsplats som de räknat med, vilket föranlett protester. Antalet utställningsbord är begränsat, och självklart kan man ha synpunkter på vilka prioriteringar och överväganden som görs, men att det skulle handla om att utesluta eller diskriminera några grupper är det verkligen inte frågan om. Det torde stå klart att Jesusmanifestationen med sitt fokus på bön och gudstjänst innesluter alla som vill dela alla våra samfunds gemensamma engagemang för Jesus. Som prästen Christer Hugo skrev på bloggen Kristen opinion:

 

...en verkligt inklusiv hållning från Jesusmanifestationen! Precis samma hållning som präglar varje kristen gudstjänst: dvs, alla är välkomna! Ingen står vid kyrkporten och frågar efter sexuella preferenser eller vanor i sängkammaren. Och i kyrkan demonstrerar inga särintressen. Kyrkan kan principiellt inte ha särskilda gudstjänster för vita respektive svarta, högerhänta respektive vänsterhänta... Det finns liksom apostoliska ord som visar på det. Alla vi syndare av olika tjocklek och längd och bredd är välkomna till Jesus. Just vad vi behöver. "Kom till mig, alla ni som är tyngda bördor; jag skall skänka er vila." (Matt 11:28).

 

Ordföranden för Jesusmanifestationens ledningsgrupp, Lennart Möller som ombetts kommentera kritiken skriver i Dagen idag:

 

"Jesusmanifestationen har gudstjänst och bön som fokus. Det visas genom gudstjänsten i "Kungsan" och bönevandringen i Stockholm City där vi ber och välsignar. JM har inga ståndpunkter i sakfrågor och är ingen mot-rörelse. Vi är en för-rörelse vad avser Jesus. Detta är inget nytt, lokala JM i olika städer har samma upplägg, liksom de internationella i till exempel Finland, Baltikum och Danmark. Vi gör det tillsammans med enskilda, kyrkor och samfund och inkluderar vänner från andra länder...

 

De som nu angriper JM med massiva utskick av egenproducerade press-releaser till hela mediesektorn tar ett stort ansvar på sig när det gäller kommunikation, tolkningsföreträde och vad man säger. Det bör noteras att JM är öppet för alla som vill delta. Vi är mitt i Stockholm, utomhus och välkomnar alla som vill vara med att delta i en manifestation som har Jesus som fokus."

 

Men kritik och debatt är givetvis välkommen och angelägen. Vad som är inklusivt och exklusivt i kristen tro är en debatt som lär fortsätta.

 

Väl mött i Kungsträdgården i morgon!

 

 

Vi kristna står på jorden och sträcker oss mot himmelen. 2012-05-17 07:40:00

Från Apg 1:

 

Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar."

 

De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

 

Idag är Kristi himmelsfärdsdag. Dagen uttrycker en central sanning om vår tro, placerad som den är 40 dagar efter Påsk och 10 dagar innan Pingst.

 

Inkarnationen - Gud som blivit människa. Emanuel=Gud med oss. Kristus är världens ljus. Inget är längre sig likt efter hans uppenbarande. Vi är nya skapelser i Kristus. Genom dopet är vi förenade med Jesus i hans död, synden är försonad, den gamla människan död och vi är tillika förenade med honom i hans uppståndelse. Vi är nya människor, inte bara omplåstrade, reparerade, utan nyskapade. Vi är upprättade, pånyttfödda till det nya livet i Kristus.

 

Kristus har farit upp till himelen och "sitter på Faderns högra sida". Vi är kvar här på jorden, men har inte lämnats lottlösa. Genom mässan och det eukaristiska offret har vi ständigt gemenskap med honom. När vi tar emot brödet som bryts och dricker från försoningens bägare är vi i gemenskap med honom.

 

Och han har sänt oss den Helige Ande, "Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, och som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas". Anden vittnar om Jesus och ger oss kraft att som kristna verka i den värld vi är satta att verka i. Att vittna om ljuset som finns i Jesus Kristus och bygga kärlekens civilisation.

 

Under de nio dagarna fram till pingst fortsätter vi att tillsammans med apostlarna och Maria och övriga män och kvinnor i skaran av 120 personer som var samlade i övre salen begrunda pingstens under och ber att på nytt bli fyllda av den helige Ande, inte bara teoretiskt, abstrakt, utan konkret, så att det syns och får verkan, som på den första pingstdagen. Som kristna är vi både andefyllda men ständigt hungrande efter mer. Därför slutar vi aldrig att be: KOM HELIGE ANDE!

"De lade händerna på dem och de fick helig Ande" 2012-05-18 06:22:00

De nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst ber vi pingstens novena (nio dagars bön). Som de som var samlade i övre salen i Jerusalem i väntan på den helige Ande ber vi i förväntan att den helige Ande skall utgjutas i våra hjärtan och att vi får ta emot Andens gåvor

 

"O, om bara... samstämmiga och innerliga böner kunde stiga upp till Himmelen i varje del av Kristenheten, så som om alla vore samlade i den övre salen i Jerusalem i väntan på ett förnyat utgjutande av den Helige Ande" (Saliga Elena Guerra)

 

"I hope the Holy Spirit will meet with an ever more fruitful reception in the hearts of believers and that the 'culture of Pentecost' will spread, so necessary in our time," (Benedict XVI 2005-09-29)

 


Dag 1. fredag:
Apg 8: 14-17: De lade händerna på dem och de fick helig Ande
Mark 1:9-11: Anden kom ner över Jesus.

 

SSPX: Öppna de dörrar som skall öppnas, och låt de som skall vara stängda förbli stängda! 2012-05-18 09:59:00

Enligt en kommuniké från Vatikanen kommer SSPX ansökan om full gemenskap med Katolska kyrkan att handläggas så att man behandlar var och en av de fyra biskoparna för sig. Det visar sig att det finns stor splittring inom SSPX, där bisk Bernard Fellay tillhör dem som gärna vill återförenas med Rom, medan de tre andra biskoparna är starkt kritiska till kraven som Rom satt upp.

 

Här en intervju med bisk Bernard Fellay inpelad 15 maj:

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=DdnJigNzTuY

 

Om ett enande med Rom kommer till stånd, så innebär det sannolikt även att SSPX spricker i flera fraktioner. Reformkatolska kretsar är starkt kritiska till att SSPX över huvud skall återges full gemenskap med Katolska kyrkan, oaktat om det bara vore de mera moderata delarna kring bisk Fellay som i så fall accepterar kraven från Rom, att man måste acceptera Andra Vatikankonciliet och de sista påvarnas pontifikat fullt ut.

 

Frågan är exakt vad man är kritisk mot. Mycket påstås okritiskt om SSPX utan att man granskat och underbyggt med objektiva fakta. Visst, det finns fog för antisemitiska strömningar inom SSPX (Williamsons förintelseförnekelse m.m), men inga objektiva fakta stödjer att falangen kring bisk Fellay delar en sådan syn, intervjun talar i annan riktning.

 

Det tycks finnas en konsensus om att Andra Vatikankonciliet är ett giltigt koncilium som skall tillämpas fullt ut. Diskussionen gäller konciliets tolkning där Fellay i intervjun säger att det i den "allmänna uppfattningen" om Andra Vatikankonciliet finns vissa feltolkningar. Detta torde inte vara en särskilt kontroversiell åsikt.

 

- Åtminstone inte så kontroversiell att den skall behöva leda till ett skyttegravskrig mellan traditionalister och reformkatoliker. Att bejaka och tolka konciliet rätt i kontinuitet med Kyrkans levande tradition och där vi alla deltar, vigda som lekmän i det vi utövar det speciella och allmänna prästadömet och med hierarkiska och karismatiska nådegåvor som redskap, och med kärleken och det sunda förnuftet som grund, det borde vara självklart.

 

"Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen... Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra." (Gal kap 5)

 

Skyttegravskrig mellan traditionalister och reformkatoliker bedömer jag i alla fall inte vara en frukt av Anden, vi borde söka en annan väg framåt.  Frågan kan inte reduceras till en kamp mellan konservatism och liberalism. Låt oss använda tiden innan Pingst att rannsaka oss själva och be om den helige Andes ljus över dessa frågor. Öppna de dörrar som skall öppnas, och låt de som skall vara stängda förbli stängda!

"Hjälparen skall vara med er för alltid" 2012-05-19 07:34:00

Pingstnovenan, dag 2

 

Vänta på det som Fadern utlovat Apg 1:3-8

 

Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar."

 

De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?"
Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

 


Hjälparen skall vara hos er för alltid: Joh 14:16-26

 

Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.

 

Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva.

 

Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er.
Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom."

 

Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?"
Jesus svarade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.
Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.

 

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

 

- "Den Helige Ande föll över alla som hörde Petrus ord" 2012-05-20 09:21:00

Pingstnovenan, dag 3 söndag:

 

Apg 10:34-44: DEN HELIGE ANDE FÖLL ÖVER ALLA SOM HÖRDE PETRUS ORD

 

Petrus tog till orda: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus - han är allas herre. Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom.

 

Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

 

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord.

 

Luk 4:16-22: HERRENS ANDE ÄR ÖVER MIG

 

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: "Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren."

 

Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig."

 

Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: "Är det inte Josefs son?"

 

Då sade han till dem: "Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också." Sedan sade han: "Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon."

 

 Den Helige Ande är en person, den tredje presonen i gudomen, som "tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas", som vi bekänner i Nicénska trosbekännelsen. Det är en gåva från Fadern som frigöres genom Jesus, som kommer till oss och bor i oss då vi initieras i det kristna livet. Efter det kommer han till oss närhelst vi ber honom som en vän eller hjälpare, han utrustar oss och ger oss kraft i vårt kristna liv. Han uppenbarar för oss Jesus som vår levande Herre och Gud som vår kärleksfulle Fader. Han är källan till det nya liv som förvandlar oss och gör oss till nya människor då vi blivit kristna.

 

Låt oss inte upphöra att be: KOM HELIGE ANDE!

Floden -ny metafor för ekumeniken som beskriver det andliga skeendet idag. 2012-05-22 10:15:00

Trädet med en tjock gemensam stam och förgreningar i många olika kyrkor är en etablerad bild för att historiskt förklara hur olika samfundsbildningar uppstått och lett fram till den idag så mångfacetterade och splittrade kristenheten. Bilden har ett historiskt förklaringsvärde, men är inte funktionell för att beskriva den dynamiska utveckling kristenheten står inför idag där det handlar om en helt nytt dynamiskt skeende och där Anden manar oss att blicka framåt och inte lungt sitta och gunga på vår egen lilla kvist lugnt vetande att splittringen är andras misstag i historien som orsakat, medan jag själv inte kan göra så mycket.

 

På Johannesakademins seminarium om Kyrkan, Anden och ämbetet på Nya Slottet Bjärka Säby 21 maj introducerade professorn i kyrkohistoria vid Lunds universitet, Samuel Rubenson en helt ny bild som beskriver dagens dynamiska skeeende och hjälper oss att rikta blicken framåt: Floden med många rännilar och bäckar som såsmåningom söker sig tillbaka till huvudfåran. Det nya som sker i ekumeniken idag är att allt fler kristna är medvetna om sin samhörighet med resten av kristenheten och att man inte tar historiskt givna gränser och samfundsbildningar som statiskt givna. Det finns en insikt om att vi alla hör samman och att varje del av kristenheten är en gåva som tillhör alla.

 

Rubenson kritiserade också föreställningen om urkyrkan som den enhetliga stabila gemenskapen som vi längtar att återvända till. Det fanns mångfald och olika rännilar som tron tog sig uttryck i redan då. Heresier uppstod inte som utbrytningar ur en solid gemenskap, tvärtom som ett resultat av att olika särarter inom gemenskapen slipades mot varandra.

 

Det finns ingen återvändo till urkyrkan, betonade Rubenson. Kyrkan är, bär sin historia, och nu handlar det om att blicka framåt. Det finns ingen annan tro än den levda och den kyrka som framträder i historien. Vårt behov att definiera och isolera det rätta reducerar tron till en ideologi och kyrkan till ett instrument för våra egna ambitioner. Det leder i slutändan bara till återvändsgränder.

 

Gud är historiens Gud nuets Gud och framtidens Gud, och frågan är vad Han gör nu. Hela trädmetaforen blir i detta perspektiv fåfäng, tillbakablickande. Enheten ligger framför oss, inte bakom oss. Enhet och mångfald är inte varandras motsatser. Enhet betyder inte likformighet. Mångfalden uppstår på nytt hela tiden när människor i olika kulturer blir kristna och mognar i sin tro. Varje gång någon förnyas i sitt kristna liv ökar mångfalden.  Varje gång människor öppnar sig för gemenskap och möten, så ökar enheten. Vi är alla tillflöden till den gemensamma traditionen. Gemenskapen bygger inte på att jag förväntas avsäga mig det som är mitt utan att vi flätas samman. Person och gemenskap förutsätter varandra.

 

Den helige Ande lägger idag ner i människors hjärtan en längtan efter gemenskap. Bilden med floden och rännilarna beskriver detta mycket bättre än den statiska träd-metaforen. Den helige Ande är gemenskapens Ande, inte bara något som vi tar emot privat. Anden utverkar enheten, fogar samman.
Det är för att betjäna varandra, inte bevaka varandra vi fått andliga gåvor och tjänster. Vi har alla fått del i försoningens tjänst.

 

Alla föredragshållarna betonade den helige Ande och nåden som vi är beroende av och behöver som det som driver fram enheten. Lämnade åt våra egna ansträngningar är vi förlorade. Först när vi erkänner vårt beroende, och vågar be om hjälp, så kan förlösningen ske, påpekade Liselotte J Andersson från tidigare Missionskyrkan (Nu GF).

 

Det är viktigt att mottagandet av Anden inte reduceras till något privat, utan prövas och får blomma ut i gemenskapen. Andliga nådegåvor mottas av personen, det är sant, men andliga nådegåvor får vi inte bara för vår egen personliga skull, utan de är till för att uppbygga gemenskapen. Det finns ingen motsättning mellan person och gemenskap, de två förutsätter varandra.

 

Ulf Ekman, förstepastor i Livets Ord representerar liksom Pingströrelsen och Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan den pingst-karismatiska strömmen i kristenheten som alltsedan början av 1900-talet utgjort ett antal rännilar, bäckar, åar, flodfåror som alltmera sökt sig tillbaka till den stora huvudfåran. Biskop Anders betonade att uppkomsten av kristna rörelser utanför Katolska kyrkan är ett tecken på brister inom kyrkan, som gör att allt liv inte tillåts kanaliseras inom Katolska kyrkans gemenskap, och han betonade att Katolska kyrkan idag uppskattar och är intresserad också av ekumenik med de nya pingst-karismatiska samfunden.

 

Ulf Ekman betonade på seminariet  att det finns en ökad medvetenhet hos de nya pingstkarismatiska samfunden om att de behöver och är beroende av att söka sig tillbaka till kristenhetens rötter och få stöd och beskydd av den större gemenskapen. På kort sikt verkar det som om dessa fria samfund är väldigt framgångsrika, där sker den största tillväxten idag, men efter några generationer finner man att man tampas med samma problem och svårigheter som de äldre samfund man var kritiska till och trodde sig ha varit oberoende av. Det räcker inte med var och en persons privata tolkning av Bibeln, privata mottagnade av den helige Ande, det behövs en fastare struktur och någon form av läroämbete. Ulf Ekman menade att detta är en medvetandegöringsprocess som sker inom de fria samfunden idag.

 

Jag har skrivit tidigare om detta i samband med ett teologiskt seminarium på Ribbingebäck om Anden och Kyrkan där den katolske prästen och experten på karismatiska förnyelserörelser Peter Hocken bl.a. talade, samt när jag var med en pastorsgrupp från Trosrörelsen på en studieresa till Rom där vi bl.a. besökte det påvliga rådet för kristen enhet.

 

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen är den i särklass största förnyelserörelsen inom kristenheten idag, och man räknar med att under loppet av 1900-talet har en process skett som lett till att idag 25% av kristenheten kommit att bestå av pingstkarismatiskt influerade kristna. Hit räknas då den klassiska pingströrelsen, nya fria pingstkarismatiska samfundsbildningar och karismatiska förnyelserörelser inom de äldre samfunden. Inom Katolska kyrkan räknar man med att 120 miljoner är involverade i karismatisk förnyelse.

 

Trots detta, trots att Andra Vatikankonciliet klart uttalade att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall tas emot med tacksägelse också av dagens kristna, och trots alla de sista påvarnas mycket positiva attityd till karismatiska förnyelsen, så kan man ana hos en del en viss kvarvarande skepsis mot den pingstkarismatiska stömningen i kristenheten, kanske för att man förknippar eller associerar detta med privatfromhet, sekterism och sökande av yttre effekter framför ett genuint mottagande av Anden.

 

En sådan skepsis kan delvis vara befogad, för visst kan pingstkarismatik urarta, precis som andra rörelser kan urarta om det inte fostras, vägleds och beskyddas av ett gott ledarskap och gemenskap med huvudströmmen. Men jag är övertygad om att den företeelse vi med referens till Apostlagärningarna kallar dopet i den helige Ande är lika nödvändigt i kyrkan idag som i urkyrkan, och att det ingår i ett fullt kristet liv, och att såväl fria pingstkarismatiska församlingar, som Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan på ett aktivt sätt bidrar till att främja detta. Katolska karismatiska förnyelsen har genom ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) statuter ett officiellt erkännande av den Heliga Stolen.

 

Det handlar inte om att "välja bort" dopet i den helige Ande och de pingstkarismatiska inslagen i världskyrkan, utan snarare att bekanta sig med det, öppna sig för de andliga nådegåvorna och ta emot dem med glädje och på ett riktigt sätt och låta dem verkligen bli till de verktyg de skall vara för den större gemenskapens uppbyggnad.

 

För utan den helige Ande går det inte. - Det var alla seminarietalarna rörande eniga om.

 

Nu är vi i pingstnovenan. Låt oss be: Kom helige Ande. Fyll oss, rör vid oss. Låt pingstundret än en gång få ske så att våra hjärtan förvandlas och vi kan bygga den enhet som hör framtiden till. Amen.

 

 

Främre raden fr.v.: Peter Halldorf, metropoliten Ambrosius från Helsingfors, biskop Björn Fjärstedt Sv kyrkan, prof Samuel Rubenson, F Cesarius Cavallin. Bakre raden: biskop Anders Arborelius Kat kyrkan, pastor Liselotte J Andersson tid. Missionskyrkan, biskop Martin Modéus Linköpings stift Sv kyrkan, pastor Ulf Ekman Livets ord, Joel Halldorf.

 

Fler som bloggat om mötet:

 

Håkan Sunnliden: Här, och om Anders Arborelius här, och om Martin Modéus här

 

Aletheia.se (frikyrklig blogg som bevakar UE och är kritisk till hans närmande till Katolska kyrkan)

Katoliciteten, skapelseordningen och frälsningsordningen. 2012-05-24 15:07:00

Irène Nordgren, som liksom jag var med på seminariet Kyrkan, Anden och ämbetet på Bjärka Säby 21 maj skriver på den reformkatolska bloggen Katolsk Vision att hon uppfattade Linköpings-biskopen Martin Modérus (SvK) som den mest katolska av de närvarande biskoparna (bland vilka också fanns Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius).

 

Jag, liksom Irène uppskattade mycket biskop Martins föredrag, men vad jag noterade var att han inte så mycket nämnde Jesus i sitt föredrag, inte så mycket synd och omvändelse, utan mer reflekterade utifrån skapelseordningen. Detta föranledde biskop em Björn Fjärstedt under frågestunden senare att fråga biskop Martin om man skulle förstå honom så att skapelseordningen är tillfyllest, och att frälsningsordningen inte är så viktig, något som han givetvis förnekade.
 
Biskop Martin började med att definiera begreppet vision. Det är en upptäckt av vad som ligger dolt i människorna. Det är rätt ord i rätt tid. Franska revolutionen t.ex. drev "frihet, jämlikhet och broderskap",  någonting som alla förstod och det svarade mot människors längtan. Han nämnde också Martin Luther Kings "dröm", en dröm han delade med samtiden, men det var han som satte ord på drömmen. Detta bortglömda som kommer fram i visonerna jämförde biskop Martin med Jungs arketyper. Det bortglömda paradiset är en annan bild.

 

Med filosofen Jürgen Habermas talade han sedan om livsvärden och systemvärden. Livsvärden handlar om vad som är gott och dåligt, systemvärden handlar om vad som är rätt och fel och vad som är nödvändigt för att undvika kaos. Båda typerna av värden är nödvändiga i rätt proportioner för att livet skall fungera.

 

Att betona skapelseteologin och vad människan är utifrån skapelsen är ju inte främmande för katolskt tänkande, katolsk etik och sociallära utgår inte bara från Uppenbarelsen och vad som står i Bibeln, utan från naturrätten, vad människan redan utifrån sitt förnuft och samvete kan urskilja som rätt och gott. Jfr Rom 2:15

 

Människan är evangeliets första väg, så som det uttrycks i påven Paulus VI´s evangelisationsencyklika Evangelii nuntiandi:

 

"...what matters is to evangelize man's culture and cultures (not in a purely decorative way, as it were, by applying a thin veneer, but in a vital way, in depth and right to their very roots), in the wide and rich sense which these terms have in Gaudium et spes, always taking the person as one's starting-point and always coming back to the relationships of people among themselves and with God.

 

The Gospel, and therefore evangelization, are certainly not identical with culture, and they are independent in regard to all cultures. Nevertheless, the kingdom which the Gospel proclaims is lived by men who are profoundly linked to a culture, and the building up of the kingdom cannot avoid borrowing the elements of human culture or cultures. Though independent of cultures, the Gospel and evangelization are not necessarily incompatible with them; rather they are capable of permeating them all without becoming subject to any one of them." (EN 20)

 

Så jag håller med om att biskop Martin framstår som katolsk i så måtto att framhålla den naturliga lagen, att uttrycka sig neutralt och inte uttrycka sig retoriskt utmanande på ett sätt som kunde tänkas favorisera en viss sär-inriktning inom kristenheten. Katolsk betyder allomfattande och en biskop skall vara fri från alla misstankar om sekterism och alla döpta och omvända som tror på Jesus Kristus skall kunna identifiera sig med honom.

 

Har katolska kyrkan i sin alltmer tydliga tendens till centralstyrning och kontroll över de lokala stiften, och organisationerna, i det benhårda motståndet mot eukaristisk gästfrihet blivit mindre katolsk och mer sekteristisk? Lite av en sådan anklagelse uppfattar jag i Irènes utsaga att biskop Martin framstod som mera katolsk än biskop Anders.

 

Samtidigt måste sägas att i katoliciteten ligger också en klar förkunnelse av frälsningen i Jesus Kristus och syndernas förlåtelse genom omvändelse och tro samt av den helige Ande som ges som en gåva åt var och en som omvänder sig och låter döpa sig. Katolska kyrkan upphör aldrig att förkunna Kristus. "Kristus är världens ljus" heter det i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium). Och jag citerar Evangelii Nuntiandi igen:

 

"The split between the Gospel and culture is without a doubt the drama of our time, just as it was of other times. Therefore every effort must be made to ensure a full evangelization of culture, or more correctly of cultures. They have to be regenerated by an encounter with the Gospel. But this encounter will not take place if the Gospel is not proclaimed." (EN 20)

 

"...There is no true evangelization if the name, the teaching, the life, the promises, the kingdom and the mystery of Jesus of Nazareth, the Son of God are not proclaimed. The history of the Church, from the discourse of Peter on the morning of Pentecost onwards, has been intermingled and identified with the history of this proclamation."(EN 22)

 

Varhelst påven reser i världen finns inte minsta tvivel om att han inte representerar sig själv utan den som är Kyrkans uppdragsgivare och namnet Jesus Kristus förkunnas. Ibland sägs att Svenska kyrkans biskopar talar alltför lite om Jesus, att neutraliteten går så långt att budskapet blir otydligt. Det var väl det som låg i Björn Fjärstedst fråga till biskop Martin.

 

En del präster och teologer går så långt att de explicit nedtonar Kristus unicitet och talar om att det finns många vägar till frälsning. Det betraktas rentav som kränkande mot andra människor att framhäva Kristus som den universella vägen. Håkan Sunnliden är inne på liknande tankar i sin blogg han refererar bisk Martins anförande och skriver:

 

"I nästa steg talade han (=bisk Martin) om den goda kyrkan och definierade denna som den kyrka som människor uppskattar. Jag fick intrycket av att han tänkte sig att kyrkan finns nerlagd i varje människa, att den hör till skapelsen och att vi behöver leva och verka på ett sådant sätt att människor känner igen paradiset. Jag insåg genast att det är just så våra biskopar och präster nu driver frågan om dopet. Det reduceras till ett välkomnande...

 

...Jag funderade vidare på hemvägen. Har jag så fel eller vad är det som inte stämmer? Kanske är det vad vi kallar synden som är den felande länken? Jag tror det. Arketypen paradiset som eventuellt finns inom varje människa är väl färgad av synden? Kanske till och med genomsyrad av eller helt förstörd av synden. Varför sa han ingenting om synden? Och ingenting om försoningsdöden? Varför talar svenska biskopar aldrig om omvändelsen? Är det verkligen så att de hoppar över Jesu person och verk för att i stället landa på allmänningen, om de än kallar det för skapelseteologi? Är inte risken den att alla mänskliga visioner vill bygga Babels torn?..."

 

I samband med prinsessan Estelles dop har dopteologin inom Svenska kyrkan debatterats. Prästerna Johanna Andersson och Annika Borg på bloggen Kristen opinion uppmärksammar att Anna-Karin Hammar, stiftsadjunkt med ansvar för dopfrågor i ärkestiftet svävar på målet när det gäller dopets innebörd och tonar ner dess kristologiska aspekt. Hammar framhäver alla människors delaktighet i dopet, illustrerat genom förbundet med Noa och förbundet på Sinai. Men att alla människor har lika mycket värde är självklart och behöver inte förtydligas genom dopet, menar Andersson och Borg och skriver:

 

"Det kristna dopet sker på Jesu Kristi uppmaning och ger oss en delaktighet i hans död och uppståndelse. Vi trodde att ärkebiskopen idag döpte detta dop i denna tro och lära. Visst finns Noa, Sinai, eller för den delen förbunden med Abraham, Hagar, Sara, Mose, förbundet i Sikem, förbundet med David osv. Men vi trodde att förbundet med Kristus var det viktigaste i en kristen kyrka.

 

Ärkebiskop Anders Wejryd höll ett tydligt doptal. Och kärnan i ritualets ord om vad dopet betyder har varit densamma generation efter generation. Vad det handlar om är inte otydligt eller förborgat. Desto mer undrar man över denna ärkestiftets nya dopsyn. Är prinsessan döpt till ett noaitiskt, sinaitiskt förbund eller till Jesu Kristi lärjunge?"

 

Den svenska kyrkohandboken är ju under omarbetande, ett förslag går i dagarna ut på remiss till Svenska kyrkans församlingar via kyrkans intranät. Återstår att se om kärnan i ritualen där uttrycks med samma tydlighet. Dag Sandahl, en annan bloggande präst oroar sig för att den teologiska stringensen nedtonas på bekostnad av ett poetiskt språk som kan passa i alla sammanhang.

 

Vi behöver en kyrka som är katolsk i dubbel bemärkelse. Allomfattande i motsats till sekteristisk, att hon omfattar och innesluter alla döpta. Renlärig och klart förkunnande kerygmat, så att det inte blir otydligt eller skymt, budskapet om frälsning genom omvändelse och dop och tron på Jesus Kristus. Detta borde vara en grund för ekumeniken. Olika kyrkotraditioner har olika delaspekter som de bidrar med i denna process, och varhelst en människa tar emot tron eller förnyas i sitt trosliv och tar emot den helige Ande bidrar hon till den processen.

test 28 maj 2012 2012-05-28 20:13:00

test åäö

Katolsk, evangelikal eller bådadera? 2012-05-30 08:26:00

I den kyrkliga världen har vi våra peer-groups, dem vi trivs bäst med och som har ungefär samma värderingar som vi själva. Och vi distanserar oss mot dem som är oliktänkande och umgås inte gärna med dem, en del vill vi t.o.m. absolut inte se våra namn förknippade med. Detta är naturligt och mänskligt, man behöver inte känna samma känslomässiga affektion till alla, det är o.k. att vi är olika och tycker om olika saker.

 

Men det blir något oheligt över det hela om vi försöker göra teologi av det och beskriva oss själva som de rätta, de som vet bäst, och de andra som utanför och några som jag egentligen inte behöver ha att göra med. Som döpta kristna hör vi alla till familjen, och vi kan inte säga om någon att du hör inte till oss, precis som en syster inte kan säga till sin köttslige bror som hon hatar att du tillhör inte familjen.

 

Ulf Ekman och Livets Ord får ofta agera projektionsskärm för denna typ av preferenser och antipatier både inom och utanför kristenheten. Genom hans tydliga ställningstagande för att de evangelikala frikyrkorna bör erkänna sitt beroende av de gamla ursprungliga kyrkosamfunden, har han också blivit kritiserad av antikatolska kretsar inom frikyrkligheten. I ett uppmärksammat tal i samband med det ekumeniska seminariet Kyrkan, Anden och ämbetet på Bjärka Säby 21 maj talade Ulf om nödvändigheten av ett läroämbete inom kristenheten och vikten av biskops-tjänsten. Det han sade var inte särskilt märkvärdigt, och inte heller överraskande för dem som följt honom och vad han skrivit de sista åren, men för varje steg Ulf tar i att bli tydligare får han allt kraftigare kritik från dem som menar att de evangelikala frikyrkorna är framtidens kyrka och att de gamla samfunden är döda. På bloggen Aletheia.se har man uppmärksammat Ulfs tal. S-E Daniel Nilsson, gästbloggare skriver:

 

"Vad tror vi leder till väckelse och mognad? Att vi övergår till att betona en mystisk, sakramental, kyrkans närvaro i världen där Guds nåd kommer genom själva dess väsen och genom heliga handlingar (dop och nattvard och annat)? Eller tror vi att Guds nåd gör sina under främst genom den tro som kommer till av Ordet? Bibelns ord har ju en sakramental verkan..."

 

Det finns inom delar av frikyrkan en djup misstro mot Katolska kyrkan, inte bara kritik av korruption och maktmissbruk, utan också ett avvisande av det sätt på vilket Katolska kyrkan tror. Man avvisar sakrament och läroämbete och ställer det i motsats till Bibeln och den enskildes tro i den lokala gudstjänstfirande gemenskapen. Till dem som är skeptiska till ekumenik med Livets ord, fast av helt andra skäl hör många traditionsbundna katoliker (som anser det är för frikyrkligt) , men också reformkatoliker (som ser en konservativ allians inom kristenheten mot kvinnliga präster, och mot andra reformer).

 

Denna bevakande misstroende inställning till andra aktörer inom kristenheten kan förvisso ha fog för sig ibland, men om vi låter det stanna vid det missar vi hela det ekumeniska skeende som den helige Ande verkar kalla kristenheten in i idag. Alla kortsiktiga personliga agendor, alla intriger och allt ränk-smidande kommer i den processen att komma på skam och förr eller senare bli uppenbarat. Alla vi i den kristna familjen bör ha rak och respektfull dialog med varandra, naturligtvis kritisera det som behöver kritiseras både hos våra syskon och oss själva, men framförallt inse att vi behöver varandra, pröva allt och behålla det goda.

 

Jesus har grundat en enda kyrka, inte flera, och trots splittringen är dopsakramentet det som strukturellt håller samman kristenheten, det finns många möjligheter för oss kristna att ännu mera än idag leva ut den enhet som finns därigenom. En ökad eukaristisk gästfrihet borde också vara en näraliggande möjlighet, ett önskemål som framfördes av flera av talarna på nämnda seminarium på Bjärka Säby.

 

Jesus grundade en konkret kyrka på jorden. Kyrkan är till sitt väsen katolsk, d.v.s. allmän och har uppdraget att föra evangeliet vidare genom alla tider. Till sin hjälp har hon fått Anden, hjälparen som är den dynamiska kraft som ger henne liv och förmåga att verka. Därför är det en motsägelse att säga att jag accepterar Jesus men inte Kyrkan. Som troende på Jesus är du kallad att vara en levande lem i Kyrkan som Paulus liknar vid en kropp. Vi kristna är Kristi kropp på jorden idag. Om vi är splittrade och förnekar att vi vill tillhöra de troendes gemenskap, då förnekar vi Jesus och den bön han själv bad för de troendes enhet (Joh 17).

 

Kyrkan som Kristi mystiska kropp som innesluter alla döpta är oförstörbar och Jesus har lovat att vara med henne till tidens slut. Kyrkan som de kristnas korporation, som byggs upp av oss skröpliga människor kan mer eller mindre väl återspegla detta. Vi kan stänga oss för Anden, bygga upp egna Babelstorn och kalla det för kyrkan. Därför behöver kyrkan hela tiden förnyas och återevangeliseras. När vi betraktar skandalerna i Katolska kyrkan idag med Vatileaks, pedofiliskandalerna, den allt större benägenheten till centralstyrning från Rom ser vi en tung koloss med mängder av oheligt bråte som behöver monteras ner. Den reformkatolska bloggen Katolsk Vision bevakar de problem Katolska kyrkan brottas med idag.

 

Grunden för vår enhet är Jesus, det levande ordet som Gud talat till människorna, tron på honom och den frälsning hans död och uppståndelse utverkat, samt den helige Andes liv som är en konkret verkande kraft i de troendes liv. Utan en personlig relation till Jesus Kristus, utan den helige Ande i gemneskapen och de enskilda troendes liv är Kyrkan ingenting. Detta betonar de evangelikala, och kritiserar Katolska kyrkan för att vara så fast i förstelnade strukturer att man missar detta centrala. Det är en berättigad kritik som framförs. Ett fullt katolskt liv måste också inrymma fokusering på den personliga relationen med Jesus och ett fullt liv i den helige Ande, vi kan vara tacksamma att de evangelikala så starkt framhåller det.

 

Det finns idag ingen återvändo. Hela kristenheten hör samman, en del kan inte sägatill en annan del att du tillhör inte kroppen. Leva ut den enhet vi har i dopet gör vi genom att fortsätta tala med varandra, göra saker tillsammans, be tillsammans. Gemenskapen på Bjärka Säby är ett exempel på där en sådan ekumenisk anda odlas. Jesusmanifestationen är ett annat, och det finns många fler. Vi lever idag i ett globalt samhälle där människor har direkt kontakt med varandra genom media på ett helt annat sätt än tidigare. Det leder till många möjligheter, men också falska rykten och det som är fel kan spridas via dessa kanaler. Att vara kristen bloggare är ett stort ansvar. Denna blogg vill ialla fall vara ett försök att bidra till en god och konstruktiv ekumenisk anda.

 

Att katoliker och evangelikala idag närmar sig varandra och hittar ytor för dialog och att dela vår tro kan vi inte betrakta på annat sätt än med bejakande och tacksägelse. Prästen Håkan Sunnliden (SvK) som också var med på Bjärka Säby-seminariet håller med om detta. Det innebär inte att vi har snabba lösningar på hur en framtida enhet skall se ut, men vi söker oss fram i lyhördhet för den helige Ande och i lydnad mot kyrkans Herre som själv visar vägen.

 

Peter Hocken är en katolsk präst och forskare och kännare av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan samt av de nya pingstkarismatiska evangelikala fria församlingsbildningarna. Han var på ett seminarium om Anden och Kyrkan på Ribbingebäck i höstas, och har tankar på hur samarbetet mellan de historiska kyrkorna och den nya fria församlingarna skulle kunna ta sig form i en slags "experimentell ecklesiologi".  Detta förutsätter en ömsesidig öppenhet och en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

 

  • De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som "sekter", motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.

  • De nya fria församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den "återupprättade kyrkan" eller "framtidens kyrka" och de måste sluta att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 

Jag rekommenderar er starkt att ta del av Peter Hockens tankar vilka förhoppningsvis kan inspirera till att öppna dörrar och lösa upp knutar. Vi har inget val annat än att samarbeta, för vi behöver som sagt varandra för att Kyrkan skall bli hel.

Dialogen mellan Vatikanen och LCWR bra för hela kyrkan. 2012-06-03 10:05:00

Styrelsen för Leadership Conference of Women Religious (LCWR) möttes i Washington, DC 29-31 maj där man diskuterade Troskongregationens rapport. Troskongregationen har ju satt systrarna under förvaltning, som man upplevde på ett kränkande och okänsligt sätt, och motiveringarna i Troskongregationens skrivelse är, menar man osakliga och grundar sig mera på hörsägen än analys av fakta. Varför hade man inte kunna sätta sig ner och prata med systrarna istället för att vidta denna överraskande åtgärd som man inte alls var förvarnad om. Processen har skett i hemlighet utan transparens och lett till att kyrkan skandaliserats runt om i världen och det har åstadkommit ytterligare polarisering inom kyrkan.

 

Mycket kan sägas om detta, och beroende på om man lyssnar till systrarna själva och dem som stödjer dem eller de konservativa och traditionalistiska grupper som stödjer Rom och kyrkans hierarki i vad de än gör, så får man helt olika bilder.Troskongregationens skrivelse är sakligt hållen, och det går att föra dialog utifrån det, vilket systrarna också vill. Kritisk har man varit på bristen på transparens, de osakliga motiveringarna och det överrumplande sätt på vilket systrarna sattes under förmyndare.

 

Efter mötet i Washington DC meddelar LCWR att den 12 juni kommer LCWR´s president Sr Pat Farrell, OSF och dess exekutiva chef Sr Janet Mock, CSJ att resa till Rom för att sammanträffa med Tronskongregationens chef Kardinal Levada och den utsedde apostoliske delegaten Ärkebiskop Peter Sartain för att framföra och diskutera styrelsen synpunkter. Därefter kommer man att samla LCWR´s medlemmar och hålla både regionala och i augusti ett nationellt möte för att besluta hur man skall reagera på Troskongregationens rapport.

 

Styrelsen för LCWR konstaterar att deras sak djupt har berört katoliker såväl som icke-katoliker över hela världen, och att de fått mycket stöd genom uppmuntrande meddelanden och genom förbön. Styrelsen säger att man tror att de grundfrågor som rör tro och rättvisa som systrarna i sitt hjärta är djupt engagerade i delas av många människor världen över. I en tid då kyrkan och samhället genomlever krisartade tider, är styrelsen övertygad om att dessa frågor måste avhandlas och ventileras av kyrkans hela gemenskap i en atmosfär av öppenhet, ärlighet och integritet.

 

Jag kan hålla med om att Troskongregationens agerande varit okänsligt, och man skulle önska mera transparens, mera direkta samtal med systrarna innan disciplinära åtgärder vidtas, men man måste konstatera att LCWR´s styrelse agerar ansvarsfullt och sakligt, och kanske kan resultatet av Troskongregationens ingripande trots allt bli att vi just får till stånd denna dialog i en anda av öppenhet, ärlighet och integritet i hela kyrkan som systrarna efterlyser. Det kanske har varit så att vissa systrar inte har varit renläriga på, det kan hända att Troskongregationens agerande varit okänsligt, men slutresultatet kan ändå bli bra, där både systrarnas goda positiva insatser uppmärksammas, samtidigt som frågorna om tro, socialt ansvar och rättvisa kan belysas och hanteras i samma anda som det är meningen det skall göras i kyrkan, d.v.s. genom samtal, bön, lyssnande till den helige Ande och anförtro sig åt kyrkans Herre som själv visar vägen.

 

För att det skall bli så kräver det återhållsamhet av alla parter, och att upprätthålla och beskriva processen som en dialog, inte som en total konflikt. Vissa grupper verkar vara intresserade av att överdriva och beskriva det konfliktartade för att få andra sidan att framstå i så dålig dager som möjligt för att vinna fördelar i det propagandistiska spelet. Jag tror det finns tillräckligt många konstruktiva och kloka människor både inom LCWR och i Vatikanen för att vi skall kunna få en god process.

Nationaldagsbön 6 juni 2012-06-05 09:33:00

Den 6 juni är Sveriges Nationaldag. På över 100 platser runtom i landet samlas man till bön för Sverige på initiativ av Nätverket Sverigebönen. Tanken är att lokala församlingar, gärna i gemenskap, ska arrangera bön på de orter där de verkar. Bön för staden, bön för landet, bön för samhällets olika sektorer. Vi får omforma nöden och allvaret som vi känner till bön, men också tacka för allt som är positivt och bra med vårt land och be om välsignelse och beskydd över det.

 

I Stockholms katolska domkyrka brukar vi  denna dag uppmärksamma Sverige som mångkulturellt land och samhörigheten mellan människor av olika ursprung som funnit sin nya hemvist i Sverige. Det är mässa kl 11.00 och därefter kyrkkaffe i Domkyrkosalen.

 

På eftermiddagen finns ekumenisk Sverigebön i S:ta Clara kyrka. Samling kl 14:00, kl 15:00 beds Sverigebönen. Simon Ådahl medverkar.  Kl 16:00 blir det fika, därefter deltagande i processionen från Kungsträdgården till det traditionella nationaldagsfirandet på Skansen.

Strålande nationaldag. 2012-06-06 21:41:00

Det känns bättre och bättre att Sverige fått en nationaldag, och att vi kan fira tillsammans, infödda och nya svenskar. Låt oss få glädjas åt detta. Även om vi har en bit kvar till norrmännens festyra på 17 maj, så är det ändå fler och fler glada människor ute på gatorna och firar denna dag. Jag är trött på alla som måste ifrågasätta detta och få oss att någonstans skämmas för att glädjas åt vårt fosterland. Som någon ironiskt sade: Annars får vi väl byta namn på Sverige till Allemanslandet och avskaffa både flagga och nationalsång. Jag är övertygad om att de invandrade svenskarna känner sig mer hemma och trivs hos ett stolt folk som inte förnekar sig själva. Heder också åt den präst som tänker trotsa skolverket och önska barnen Guds välsignelse under skolavslutningen i kyrkan.

 

Här några bilder från Nationaldagen. På förmiddagen rundvandring på Stockholms slott, sedan lunch i Kungsträdgården. På eftermiddagen deltagande i Sverigebönen i S:ta Clara kyrka, en av över 100 platser runtom i Sverige där man samlas till bön för vårt land. Hade gärna gått med i tåget till Skansen, men det blev lite för ansträngande. Istället fika hemma i trädgården och därefter såg vi firandet från Skansen på TV.

 

 

 

 

 

Undertecknad med pastorer från S:ta Clara: Carl-Erik Sahlberg, Annahita Parsan, Nils Lidskog. Annahita är från Iran och leder en farsi-talande församlingsgrupp.

 

 

Sr Madeleine Fredell OP kommenterar Troskongregationens lärogenomgång av de amerikanska ordenssystrarnas paraplyorganisation. 2012-06-07 21:01:00

Dominikansyster Madeleine Fredell har på dominikansystrarnas hemsida skrivit en kommenterande artikel till Troskongregationens lärogenomgång av ordensystrarnas paraplyorganisation i USA (LCWR).

 

Det var 18 april 2012 som Troskongregationen publicerade ett dokument som anmärker på flera doktrinära brister hos LCWR. Samtidigt tillkännages att LCWR skall sättas under förvaltning av en ärkebiskop och två ytterligare biskopar som ska göra en översyn och konformering av LCWR i linje med de påpekanden som görs i dokumentet.

 

Troskongregationens dokument har väckt stark debatt i USA, också i sekulära media och har upplevts som en offentlig tillrättavisning av ordenssystrarna som varit omtyckta och åtnjutit stor respekt i det amerikanska samhället. Systrarna har bidragit till att upprätthålla kyrkans trovärdighet i en tid då de många sexövergreppskandalerna avslöjades i de amerikanska stiften. Systrarna har ju helt stått utanför detta. Detta gör att det blir ännu mer absurt i allmänhetens ögon att det är systrarna som nu blir tillrättavisade. Man ser det som maktmissbruk vilket gör att den manliga kyrkliga hierarkins förtroende alltmer urholkas.

 

Sr Madeleine ger en bakgrund till det som hänt, beskriver den debatt som Troskongregationens ingripande väckt och för en diskussion om mångfald och konformitet inom Katolska kyrkan och hur man skall tolka läroämbetets roll i Katolska kyrkan i relation till det allmänna trosmedvetandet. Det tillför nytt material till den diskussion som förs på denna blogg om dessa frågor.  Läs artikeln här.

Vi bidrar alla till att upprätthålla välfärdsstatens självbedrägeri. 2012-06-09 08:22:18 Mycket klokt har skrivits på senare tid om eurokrisen och mekanismerna bakom att inte bara företag och banker, utan nu hela stater hamnar på obestånd. Själva euron hotas nu. Richard Swartz,  uppskattad kolumnist i DN skriver idag: ”Vad vi kallar … Läs mer →
Lågt argumenterat av Koskinen 2012-06-09 08:53:34 Skall vi ha drive in-dop eller skall vi förutsätta att barndopet förutsätter föräldrarnas tro och medvetenhet av vad de erbjuder sitt barn? Förvisso en viktig diskussion om balansen mellan medveten tro och nåd. Men Lennart Koskinens konfrontativa retorik i Kyrkans … Läs mer →
Relativismens diktatur 2012-06-09 20:36:00

Hittade detta skojiga YouTube-klipp:

 

Reaktioner på sr Madeleines text om Troskongregationen och LCWR 2012-06-11 05:25:00

12 juni träffade LCWR´s ledning Troskongregationen i Rom för att närmare överläggningar angående Troskongregationens lärogenomgång av deras organisation, sammanfattad i rapporten Doctrinal Assessment of the Leadership Conference of Women Religious. LCWR är en paraplyorganisation för ledare inom kvinnliga ordnar i USA. Bl.a. på en intern katolsk Facebook-grupp har det blivit ifrågasatt att jag länkat till texten av sr Madeleine Fredell OP där hon kommenterar ärendet: Tronskongregationens lärogenomgång av paraplyorganisationen för ledare inom kvinnliga ordnar i USA

 

Det förutsätts underförstått att sr Madeleine inte är renlärig, och att en "katolsk" blogg inte borde länka till material som kommer från henne. Man frågar sig om jag tagit ställning mot Vatikanen, Troskongregationen och USA´s biskopar i deras kamp mot de underförstått heretiska sekulariserade nunnorna.

 

Nej, jag har inte tagit ställning mot någonting. Inte mot påven, inte mot Vatikanen, inte mot Troskongregationen, inte mot kyrkans läroämbete vars auktoritet jag respekterar. Jag har inte heller tagit ställning mot de amerikanska nunnorna,det har inte Troskongregationen heller. Observera att man i rapporten positivt värderar mycket av deras insatser.

 

Jag tar ställning för att kunna föra ett samtal inom Katolska kyrkan utan att snabbt riskera att bli klassad som heretiker, konservativ traditionalist eller vad den nu är etikettsättaren tycker är mest illa. Jag tar ställning för att respektera människor utifrån innehållet i vad de säger och skriver, inte utifrån vilket rykte som föregår personen. Jag tar ställning för att föra respektfulla och sakliga samtal även med personer vars åsikter inte helt överensstämmer med mina egna. Jag är för att tillämpa den evangeliska principen att först ta bort bjälken ur det egna ögat innan jag ger mig på att ta bort grandet i min broders/systers.

 

I de polariserade reaktionerna i sociala media illustreras problemet i ett nötskal: Så fort man inte klart tar ställning för den ena ("rätta") sidan i olika diskussioner som förs inom Katolska kyrkan betraktas man med misstänksamhet. Här finns framförallt bland lekmän en inomkatolsk inkvisition som går långt längre än någonsin påven eller troskongregationen skulle göra. Jämfört med de generella omdömen som fälls i vissa kommnetarer på bloggar och sociala media är det en lisa för själen att ta del av nyansrikedomen och klarheten i Troskongregationens rapport.

 

Alla ideologiska läger har ansvar för denna polarisering. Irène Nordgren på Katolsk vision brukar anklaga mig för att försöka sitta på två stolar när jag hållit med om vissa tankar som hon framfört men ändå försvarar påven och läroämbetet, och från dem som vill att man skall isolera de katoliker som inte är tillräckligt underdåniga mot Rom anklagar mig för att ha gått över till andra sidan bara för att jag samtalar med dem.

 

Jag vet inte om jag skall vara stolt eller ledsen för att få kritik från båda håll, men vad jag vet är att jag tror på det öppna respektfulla samtalet och att det är det jag vill främja genom mitt bloggande. Katolska kyrkan bygger på hennes medlemmars levande frivilliga tro och ett personliga mottagande av den helige Ande, därför kan man bara till en viss gräns tvinga fram lydnad utan att det blir kontraproduktivt och man sätter de levande lemmar ur funktion vars liv Kyrkan byggs upp av.

 

Sr Madeleine Fredell är personligt engagerad i de amerikanska ordenssystrarnas sak, hon har en gedigen teologisk utbildning och är en ofta anlitad föreläsare och en person med förmåga att uttrycka sig klart och sakligt i tal och skrift. Hon har förtroende som ordförande i Justitia et Pax i Stockholms Katolska stift. Absurt att påstå att det skulle vara fel att länka till hennes text.

 

Båda texterna,  Troskongregationens och sr Madeleines, är intressanta att studera i detalj och värda att tas på allvar för vad de säger, inte att förkastas på grund av att man inte tycker om budbäraren.

 

Troskongregationens rapport inleds med att konstatera att ordenspersoner genom sin vigning har en särskild plats i Kyrkan, så är deras attityd och hur de uppfattas av yttersta vikt för Guds folk. Man säger att den Heliga Stolen med tacksamhet erkänner det stora positiva bidrag som systrarna i  organisationen stått för i USA genom åren i form av skolor, sjukhus och institutioner för att stödja fattiga. Man är noga med att framhålla att den kritik som framkommer i rapporten inte gäller en bedömning av tro och liv hos personer i de enskilda ordnar som ingår i LCWR, men, skriver man:

 

"...nevertheless the Assessment reveals serious doctrinal problems which affect many in Consecrated Life. On the doctrinal level, this crisis is characterized by a diminution of the fundamental Christological center and focus of religious consecration which leads, in turn, to a loss of a “constant and lively sense of the Church” among some Religious.The current doctrinal Assessment arises out of a sincere concern for the life of faith in some Institutes of Consecrated Life and Societies of Apostolic Life."

 

Det man framförallt anmärker på har sr Madeleine bra sammanfattat i sin text, jag citerar direkt från henne:

 

"...att LCWR 1977 hade vägrat samtycka till skrivelsen Inter Insigniores som förbehöll prästämbetet för män. Detta offentliga uttalande har LCWR vägrat att ta tillbaka.

 

Det andra motivet för Troskongregationens ingripande är de riktlinjer för korporativ olydnad (Policies of Corporate Dissent) som LCWR handlat efter. Som exempel på aktioner nämns ett pastoralt närmade till homosexuella. Troskongregationen anser att ordenssystrarna kollektivt tagit avstånd från kyrkans lära om mänsklig sexualitet.

 

Den tredje orsaken är att Troskongregationen anser att LCWR omfattar en ”radikalfeministisk” hållning och lyfter fram programpunkter och tal som ur denna synvinkel är oförenliga med katolsk lära. Framför allt tycks man vara bekymrad över 'några kommentarer om patriarkat som förvränger det sätt på vilket Jesus har strukturerat kyrkans sakramentala liv'."

 

I Troskongregationens dokument konstateras att talare på LCWR:s konferenser hävdat att avvikelser från kyrkans lära kan rättfärdigas utifrån utövandet av den profetiska tjänsten. Teoretiskt, om man ser missförhållanden i samhället eller i kyrkan eller avfall från tron, så kan  man ha en profetisk kallelse att påtala detta oaktat om det går emot dem som har makten. Troskongregatonen menar att det inte går att uttala meningsskiljaktigheter i relation till kyrkans magisterium eftersom det profetiska då skulle vara riktat mot magisteriet.

 

Men är detta verkligen självklart? Låser inte en sådan inställning fullständigt in den dynamik som borde finnas mellan magisteriet och den profetiska tjänsten? Just för att magisteriets makt är så stor och det riskerar att komma in rent mänskliga låsningar i detta, så kan profetian behövas som en nödvändig korrigering. För det är ju inte biskoparnas varje enskilt uttalande och ställningstagande som är ofelbart, utan när man uttolkar det som är genomlyst av en noggrann  urskiljningsprocess där man lyssnar till den Helige Andes ledning. Här kan olika karismer inkl profetian komma in. Jag tycker sr Madeleine har en viktig poäng i sin kommentar av detta:

 

"I de bibliska texterna riktade en profet sin kritik mot något eller någon, traditionellt mot kungamakten. Kungen skulle vara Guds representant på jorden och när han inte agerade rättfärdigt framträdde profeten för att tydliggöra Guds ord och vilja. Troskongregationens tolkning verkar snarast kasta om rollerna, där det hierarkiska läroämbetet ska kontrollera profeten …!"

 

Troskongregationens agerande mot systrarna har väckt många mot Vatikanen och biskoparna negativa reaktioner. Såväl allmänheten, den sekulära pressen som många katoliker i USA tar systrarnas parti, och hela saken verkar ge dem positiv PR. sr Madeleines beskrivning av saken, som också kan läsas om i katolska media tycks helt överensstämmande med verkligheten, det måste man konstatera vad man än tycker om reaktionerna som sådana: 

 

" Dokumentet har väckt debatt, för att inte säga avsky och vrede, i engelskspråkig kyrklig såväl som sekulär media. Både tonen och själva skrivningarna har upprört inte bara ordenssystrar utan även stora grupper av lekfolk. Dokumentet upplevs som en offentlig tillrättavisning av ordenssystrarna som anses upprätthålla kyrkans trovärdighet i en tid då den ena sexuella övergreppsskandalen efter den andra uppdagas i de amerikanska stiften. Stödet för ordensgemenskaperna inom LCWR är massivt och ledarskribenter har drivit hejdlöst med såväl Troskongregationen, påven och kurian som med ett flertal amerikanska biskopar, som allmänt anses ligga bakom angreppet."

 

Syster Madeleines egen kommentar till historien:

 

"Tillrättavisningen handlar om det som den kyrkliga hierarkin tycks ha svårt att bemöta på ett trovärdigt sätt idag: feminism, mänsklig sexualitet och auktoritet. Eftersom hierarkin förlorat sin naturliga auktoritet på grund av de många skandalerna återstår bara formella maktmedel. Ju mer dessa missbrukas desto mer förlorar de i effekt och blir förlöjligade i massmedia. Vissa kommentarer i dokumentet tyder också på okunnighet och rädsla för att möta ordenssystrarna på jämbördig nivå."

 

Sådant må man väl få säga utan att betraktas som heretiker eller dissident. Har vi inte den takhöjden i Katolska kyrkan att även sådana uttalanden blir problematiska är vi verkligen illa ute. Jag har hört robust katolska kyrkoherdar som man aldrig skulle misstänka uttala en enda heretisk tanke mellan skål och vägg säga mycket värre saker om kurian och Vatikanen än detta. Hellre en frisk debatt med högt i tak än dubbelmoralistisk underdånighet under makten. I själva verket, ju mer auktoritet som utövas, även legitim sådan, och jag erkänner som jag sagt läroämbetets legitimitet, ju viktigare med ett fritt och öppet samtal.

 

Sr Madeleine hävdar att det är fel slutsats Troskongregtionen dragit när de säger att ordenssystrarna kollektivt tagit avstånd från kyrkans lära om mänsklig sexualitet. Hon menar att det är fel av systrarnas förespråkande av en pastoral hållning gentemot homosexuella dra slutsatsen att man tagit avstånd från kyrkans lära på denna punkt, det är att förbigå historien. Hon skriver:

 

"Kyrkans katekes hävdar att homosexuella har rätt att åtnjuta lika värde och värdighet som de heterosexuella och systrarna har inte uttalat sig om något annat heller. Troskongregationen tycks glömma bort att det var ordenssystrar som vågade vårda de första som drabbades av AIDS. Det pastorala arbetet har inte upphört bara för att rädslan för sjukdomen minskat."

 

I systrarnas pastorala arbete för de mest utsatta i samhället demonstrerar man något av de bästa sidorna av katolsk sociallära som framhäver varje enskild persons unika värdighet. Det är fel att sätta upp en motsättning mellan denna pastorala hållning i sociala frågor och Kyrkans sedan länge grundade syn på äktenskap och familj. Samtidigt är det en grannlaga sak att här hitta en balans som sänder rätt signaler till omvärlden, framförallt rätt signaler till de som är utsatta och marginaliserade, så att de upprättas och inte ytterligare marginaliseras. Jag har en känsla att kvinnor oftare än män är bra på att prioritera omsorgen om den enskilda människan framför dogmerna, medan män mera prioriterar att deklarera principer och dogmer utan att bekymra sig om hur det tas emot. Det måste finnas en balans mellan dessa, och en sådan hittar man kanske bättre i ett samarbete mellan kvinnor och män, mellan dem som prioriterar det ena och det andra förhållningssättet. Detta gangnas inte av att vara för snabb att ifrågasätta motiven och renlärigheten hos dem som arbetar socialt.

 

Meningsskiljaktigheter måste ju få finnas hos Guds folk, och olika tolkningar. Katolsk teologi grundas på en enhet i mångfald. Det är visserligen sant som Troskongregationens dokument säger att ”själva trosläran som har uppenbarats av Gud i Jesus Kristus, framförts skriftligen i de gudomligt inspirerade skrifterna, förmedlats genom den apostoliska traditionen under ledning av kyrkans magisterium”, men det måste också tilläggas att all tolkning sker under den heliga Andes ledning, och här kommer hela gudsfolket in och det sker i en dynamik mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor. Sr Madeleine menar, och här håller jag med henne, att skrivningen i dokumentet är för stel och ger inte uttryck åt denna dynamik. Hon skriver:

 

"Många teologer har påtalat det patriarkala språket i trons uttryckssätt och försökt ge alternativ. Ingen har säkert ifrågasatt den heliga skrifts inspiration, men för den sakens skull är den fortfarande skriven av människohand med det mänskliga språkets begränsningar i tid och rum och måste tolkas, jfr Dei Verbum § 12. Med det för troende som ordenssystrarna har i USA borde deras korporativa uttalanden tas på allvar av kyrkans hierarki och inte avfärdas som olydnad. Den senaste tidens massmediala uppmärksamhet visar snarare på att systrarna fört folkets talan och därmed givit uttryck åt ett verkligt sensus fidelium."

 

Mest kritisk mot Trokongregationens dokument är sr Madeleine i det som sägs om systrarnas påstådda "radikalfeminism":

 

"Det mest skrattretande är nog talet om den ”radikalfeministiska hållningen”. Att utgå ifrån absolut jämbördighet mellan man och kvinna och att båda var och en för sig är skapade till Guds avbild och likhet, är knappast att avvika från kyrkans lära. Att dra konsekvenserna av detta för civil lagstiftning och ett acceptabelt kyrkligt förhållningssätt kan knappast förvåna heller. Det är svårt att förstå varför detta skulle ”underminera den uppenbarade läran om den Heliga Treenigheten, Kristi gudomlighet och den Heliga Skrifts inspiration”.

 

Sedan tidigare är det känt att sr Madeleine är av den uppfattningen att prästämbetet borde öppnas även för män. Denna uppfattning delar hon inte bara med ledarskapet för LCWR (som vägrat ta avstånd från sitt negativa uttalande om Dominum Iesus), utan också med många andra katoliker världen över, även präster i t.ex. Irland Österrike och Tyskland. Jag vet att det finns många fler kvinnor i katolska kyrkan som delar samma uppfattning och som håller det för troligt att det bara är en tidsfråga innan Katolska kyrkan kommer att öppna prästämbetet för kvinnor.

 

Sr Madeleine hör inte till dem som aggressivt går ut och propagerar för denna sin uppfattning, vilket i så fall skulle ske i direkt olydnad mot biskopen och kyrkans magisterium. Men tankefrihet och samvetsfrihet inom kyrkan måste få finnas. På ett seminarium om genus-frågor som Justitia et Pax ansvarade för förra året på uppdrag av stiftet medverkade biskop William Kenney. Hans formulering var att "enligt Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är prästämbetet förbehållet män", men han menade att det kan inte vara förbjudet att diskutera frågan inom kyrkan. Tycker någon nitisk lekman att redan detta är för mycket sagt och att biskop William borde bli föremål för disciplinära åtgärder, var god och meddela mig.

 

Min egen uppfattning är att jag accepterar läroämbetets avgörande i denna fråga, jag är inte aktivt missionerande för en ändring, men skulle utvecklingen i framtiden bli sådan att Katolska kyrkan bestämmer sig för att kvinnor kan bli präster skulle jag acceptera det också. Det finns många olika uppfattningar om detta både bland präster och lekfolk, och det går inte att lägga locket på ett öppet samtal om dessa frågor, sådana försök vore både okunstruktiva och fruktlösa.

 

Jag håller inte med dem som säger att det är ett jämlikhetskrav som följer ur vad katolska socialläran säger om alla människors lika värde att kvinnor måste få bli präster. Män och kvinnor är olika men likvärdiga, och ur det perspektivet går det att hävda att ett ämbete är könsbundet utan att det ruckar principen om alla människors lika värde. Om jag förstår sr Madeleine rätt i hennes formulering i citatet ovan tänker hon där lite annorlunda än mig.

 

Både Troskongregationen och LCWR beskriver mötet den 12 juni som hjärtligt och öppet. Sr Pat Farrell, prsident för LCWR och sr Janet Mock som träffade kardinal William Levada, prefekt för Troskongregationen och ärkebiskop Peter Sartain frånSeattle, den person som är förordnad att ha utöva tillsynen av LCWR, reser nu hem till USA igen, där man skall fortsätta att diskutera saken med medlemmarna i regionala möten, och sedan på deras årsmöte i Augusti för att beslutsa vilken respons man skall ge Troskongregationen.

 

 

 

Sr Pat Farrell, ordf LCWR och Kardinal Wiliam Lewada, prefekt för Troskongregationen.

Ny evangelisation, arbetsdokument inför höstens biskopssynod utgivet. 2012-06-20 10:50:00

Att alla vi kristna är kallade att vittna om vår tro i omvärlden, framförallt i vår vardag bland dem vi umgås med, grannar, arbetskamrater, vänner och släktingar är något som inte bara något som katoliker är medvetna om, utan som är föremål för överväganden och samtal inte minst inom frikyrkorna. År 1975 gav påven Paulus VI ut encyklikan Evangelii nuntiadi, Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, som även idag äger högsta aktualitet som en beskrivning av förutsättningarnna för evangelisation idag. En grundtes i encyklikan är att varje döpt kristen är kallad att vittna om sin tro, en annan att evangeliet förkunnas både i handlingar och ord.

 

Handlingar: Att ta hand om sin nästa, socialt arbete, att bemöta andra på det sätt man själv vill bli bemött, är i sig en evangelisation, ett vittnesbörd om Guds kärlek, men evangelisationen blir inte fullständig om vi inte också är beredda att ge skäl för vårt hopp genom ett tydligt vittnesbörd om vår tro på Jesus Kristus som Guds son som dött och uppstått för vår frälsnings skull.

 

Det är inte frågan om vi skall evangelisera eller inte, utan om hur vi skall göra det på ett sätt så att evangeliet hittar vägar till dagens människors hjärtan.

 

Johannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i "missionsländer" genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet. Den tidigare biskopssynoden som hölls i Rom juni 2010 beslöt att fortsätta satsa på detta, och det nya Påvliga rådet för den nya evangelisationen instiftades med ärkebiskop Rino Fisichella som chef.
 
Biskopssynoden som skall hållas i Rom 7-28 oktober i år kommer att ha temat "Den nya evangelisationen och förmedlingen av den kristna tron". Synoden hålls i samband med att "Trons år" utlyst av påve Benedikt 11 okt 2011 skall ta sin början den 11 oktober 2012, 50-års dagen för öppnandet av Andra Vatikankonciliet. I samband med tillkännagivandet av trons år publicerades skrivelsen Porta fidei (Trons dörr) där det bl.a. sägs att om vi tolkar och implementerar lärdomen från Andra Vatikankonciliet på rätt sätt, kan det och kommer det att vara ett kraftfullt medel för kyrkans förnyelse.

 

Inför höstens synod har generalsekretariatet för synoden givit ut ett arbetsdokument. I det 80-sidiga dokumentet sammanfatts synpunkter från olika biskopskonferenser världen över som bl.a. betonar behovet av nya vägar och nya former för att uttrycka Guds ord så att det förstås av nutidens människor.

 

Ärkebiskop Nikola Eterovic som presenterade dokumentet vid en presskonferens sade bla. att "förhoppningsvis kommer synoden att vara ett tillfälle att diskutera och utbyta praktiska erfarenheter och tankar som kan bli till uppmuntran och stöd för herdarna och olika delkyrkor."

 

Dokumentet verkar innehållsrikt och väl värt att studera. Här några smakprov ur innehållsförteckningen:

 

FROM THE SECOND VATICAN COUNCIL TO THE NEW EVANGELIZATION

 

JESUS CHRIST, THE GOOD NEWS OF GOD TO HUMANITY
JESUS CHRIST, THE EVANGELIZER
THE CHURCH, EVANGELIZED AND EVANGELIZING
THE GOSPEL, A GIFT FOR EVERY PERSON
THE DUTY TO EVANGELIZE
EVANGELIZATION AND CHURCH RENEWAL

 

TIME FOR A NEW EVANGELIZATION
THE QUESTION OF A “NEW EVANGELIZATION”
THE NEW FRONTIER OF THE COMMUNICATIONS SECTOR
MISSION AD GENTES, PASTORAL CARE AND A NEW EVANGELIZATION
PARISH TRANSFORMATION AND THE NEW EVANGELIZATION

 

TRANSMITTING THE FAITH
THE PRIMACY OF FAITH
THE CHURCH TRANSMITS THE FAITH WHICH SHE HERSELF LIVES
THE PEDAGOGY OF THE FAITH
THE FAMILY, THE MODEL-PLACE FOR EVANGELIZATION
CALLED TO EVANGELIZE
GIVING AN ACCOUNT FOR ONE’S FAITH
THE FRUITS OF THE FAITH

 

REVIVIFYING PASTORAL ACTIVITY
CHRISTIAN INITIATION, AN EVANGELIZING PROCESS
THE DEMANDS OF INITIAL PROCLAMATION
TRANSMITTING THE FAITH, EDUCATING THE PERSON
FAITH AND KNOWLEDGE

 

CONCLUSION
JESUS CHRIST, THE GOSPEL ENGENDERING HOPE
THE JOY OF EVANGELIZING

 

Dokumentet som PDF här. Texten på Vatikanens hemsida

 

 

Lång process bakom Troskongregationens lärogenomgång av LCWR 2012-06-21 15:21:00

Troskongregationens läromässiga utvärdering av LCWR har diskuterats livligt i USA, men också internationellt och här i Sverige. Jag har skrivit på min blogg, Katolsk vision har tagit upp ämnet från sitt Vatikan-kritiska perspektiv, Sr Madeleine Fredell har skrivit en artikel som jag förstår refuserades av Signum men som publicerats på Dominikansystrarnas hemsida, och Signum har publicerat en översatt artikel från engelska the Tablet.

 

Diskussionen av amerikanska ordenssystrar ur ett krisperspektiv är inget nytt. På 1990-talet skrev Ann Carey boken "Sisters in Crisis: The Tragic Unveiling of Women's Religious Communities", som beskrev hur en del amerikanska ordenskommuniteter alltmer överger traditionella katolska ideal till förmån för modernistiskt tänkande. Ann Carey intervjuas här av EWTN: http://youtu.be/xv3qvEbOAzc  

 

 

 

 

I ett samtal på EWTN där även Ann Carey medverkar diskuteras det aktuella läget i ett lite längre perspektiv konstaterades att Troskongregationens ingripande är kulmen på en mer än tio år lång process: http://youtu.be/G3QJw5_sbEo

 


 

I slutet av man 2012 möttes ledningsgruppen för LCWR för att diskutera Troskongregationens rapport, och man utfärdade efter mötet ett uttalande där man hade synpunkter på innehållet och den process som lett fram till dokumentets publicering. Man menar att dokumentet bygger på anklagelser utan tillräcklig bakgrund, att processen saknar transparens, och att de åtgärder som vidtagits inte står i rimlig proportion till anklagelserna. 12 juni hade LCWR´s ledning ett möte i Rom med Troskongregationen, och man kommer att fortsätta att diskutera frågan i regionala möten under sommaren, för att slutligen i augusti vid det nationella årsmötet besluta hur man skall agera och vilket officiellt svar man vill ge.

 

Diskussionerna har gått höga bland katoliker, ofta i polariserade ståndpunkter för eller emot Troskongregationens ingripande. Vissa tar helt parti för Troskongregationen mot systrarna som man menar helt avfallit från katolska ideal till förmån för sekulärt modernistiskt tänkande. Vissa tar helt systrarnas parti och tillskriver inte längre Vatikanen och troskongregationen någon som helst auktoritet värd att ta hänsyn till och menar att man genom sitt icketransparenta centralstyrda auktoritära handlande förverkat sitt förtroende.

 

Att det uppstår häftig diskussion behöver inte bara ses som något negativt, det  är ju också ett tecken på att den katolska tron engagerar och är levande. En kyrka som inte håller sig med kättare är ingen levande kyrka. Det gäller att hålla huvudet kallt och se det långa perspektivet. Katolska kyrkan har alltid långa perspektiv och tänker i århundraden och inte i kortvariga tidsbundna opinionsyttringar. Men i denna process finns givertvis människor som engagerar sig i olika former av ideologiska strider, intriger och maktstrider.

 

Jag håller inte med dem som säger att Katolska kyrkans hierarki förlorat legitimitet. Läroämbetet är grundläggande för kyrkans stabilitet, enligt vår tro förvaltar det trons autenticitet ansvarar för att trons sanningar förmedlas på ett riktigt sätt som är nyttigt för vår eviga frälsning. Trots alla skandaler i kyrkan är detta en funktion som ändå är intakt och fungerar.

 

Å andra sidan innebär inte det att påve och biskopar aldrig misstar sig och inte ägnar sig åt intriger och maktstrider istället för att urskilja Gud tilltal genom den helige Ande. Därför måste de givetvis också kunna bli föremål för kritik. Alla troende, lekmän som hierarki är utrustade med förnuft, Andlig urskiljning och karismatiska nådegåvor. Biskoparna har dessutom genom sin vigning en särskilt funktion som de har att förvalta och bruka fullt ut. Men jag tror att det är med hierarkiska gåvor precis som med karismatiska gåvor, att de kan missbrukas om de används på ett felaktigt sätt, eller förtvina om de inte används alls.

 

Irène Nordgren, skribent på Katolsk vision tillhör dem som verkar inte alls respektera läroämbetets auktoritet över huvud taget idag. Sr Madeleine Fredell i sin text å sin sida respekterar helt klart läroämbetet, men framför konstruktiv kritik på ett antal punkter. Precis som LCWR´s ledning menar hon att processen saknar transparens, och att anklagelserna att man går emot kyrkans lära t.ex. när det gäller sexualetik saknar tillräcklig grund.

 

På en punkt synes LCWR faktiskt vara på kollisionskurs med Troskongregationen på ett sätt som man ömsesidigt borde kunna vara överens om: LCWR accepterar inte förbudet att teologiskt diskutera frågan om kvinnliga präster. Jag uppfattar skrivningen i sr Madeleines text som att hon är inne på samma linje.

 

Men det verkar inte som om kyrkan blir av med denna fråga. Det är inte bara LCWR och vissa "radikala feminister" som driver denna fråga, många teologer fortsätter att diskutera frågan, och även vissa "olydiga" präster har yppat avvikande mening mot Troskongregationen. Frågan är om det i längden är konstruktivt att strypa samtalet genom att utöva kontroll och vidta disciplinära åtgärder. Väcker inte det bara ytterligare protester och destruktiv konfrontation? Om det nu är Guds vilja att det skall fortsätta att vara som det varit, skulle man då inte kunna ha ett förtroende för att den helige Ande leder hela kyrkan fram till den insikten och att ett öppet samtal bara främjar den processen.

 

Vi har alla här ett ansvar att urskilja andarna. Som enskilda katoliker kan vi inte baktala läroämbetet, men agera med förnuft och andlig urskiljning i att främja en god process. Läroämbetet och kyrkans ledning kan å andra sidan inte tvinga fram något som inte är förankrat hos lekfolket. Då har man snart ingen kyrka att styra över. Som vid konciliet i Florens 1439-1445 då ledningen för Ortodoxa och Romersk katolska kyrkorna beslöt att schismen skulle vara upphävd och kyrkorna återförenas. Det gick inte att genomföra då man inte hade folket med sig.

 

Fler länkar:

 

Intervju med kardinal Levada från Troskongregationen.

 

Intervju med Pat FArrell från LCWR.

Står Katolska kyrkan inför en schism? 2012-07-11 09:04:00

NCR refererar till forskaren och kyrkohistorikern Diarmaid MacCulloch som ger intressanta historiska perspektiv på dagens konflikter inom Katolska kyrkan. Först konstaterar MacCulloch positivt och hoppingivande:

 

"Conflict in religion is inevitable and usually healthy -- a religion without conflict is a religion that will die, and I see no sign of this with Christianity..."

 

Jag gillar det perspektivet, och det skall vi nog komma ihåg ju mer engagerade vi blir i ena sidan i de partskonflikter som finns i Katolska kyrkan idag. Samtidigt kan vi inte bara segla på ytan och låtsas att vi står över alla konflikter. Utifrån vårt här och nu-perspektiv måste vi ta ställning och engagera oss för det vi tror på. Sedan säger han:

 


"But the stance of the popes has produced an angry reaction among those who want to see the council continue. No other church in history has ever made all its clergy celibate. It's a peculiarity of the Western Latin church, and it looks increasingly unrealistic..."

 

Vatikanens vägran att tillåta katoliker att ens diskutera gifta eller kvinnliga präster kommenterar MacCulloch som "not the reaction of a rational body".

 

Det är helt klart att det finns grundläggande spänningar och konflikter främst i förhållande till de sexual-etiska frågorna inom Katolska kyrkan, det är ett objektivt konstaterande att så är fallet, det har inget att göra med att man inte erkänner läroämbetet, eller att man inte är tillräckligt renlärig. Även många präster och biskopar är kritiska till en alltför isolationistisk hållning till de reella konflikter som finns. Det handlar inte om att kyrkans lära i grunden skall ändras, utan att hantera och samtala om de reella spörsmål som finns.

 

Bland dem som inte ryggar för att ta tag i frågan är Katolska kyrkans yngste kardinal, Rainer Maria Woelki från Berlin.  Apropå att skilda som lever i en ny relation inte får gå till kommunion påpekar kardinalen att ortodoxa kyrkan tolererar skilsmässa och ett andra äktenskap, även om bara det första äktenskapet anses sakramentalt giltigt. Detta skulle kunna bli en modell också för katolska kyrkan, menar han. "Åtminstone borde kyrkan kunna samtala om det", säger han. Angående homosexuella som lever i en relation menar han att man inte bara kan se det som att de bryter mot den naturliga lagen, utan också att det är frågan om personer som försöker ta ansvar för varandra i varaktiga förhållanden. "Vi måste hitta ett sätt att låta människor leva utan att de går emot kyrkans undervisning", säger han.

 

Jag tycker detta är svåra frågor, det handlar å ena sidan om att inte kompromissa med evangeliets radikala budskap, å andra sidan om att inte låta det perfekta bli det godas fiende genom ett regelsystem som fyrkantigt utesluter all barmhärtighet och förståelse för de reella livvsituationer människor befinner sig i och kämpar med. Jag tror det är viktigt att inte lägga locket på utan att fortsätta att samtala om problemet.

 

En annan konfliktsituation inom Katolska kyrkan och speciellt i förhållande till ekumeniken, både med ortodoxa, lutherska och evangelikala kyrkor är att Katolska kyrkan inte vill nyansera och komplettera den fyrkantiga bild av påvens ofelbarhet som drogs upp av det för tidigt avslutade Första Vatikankonciliet. Andra Vatikankonciliet, vars 50-årsjubileum vi i år firar kompletterade bilden genom att tala om biskoparnas kollegialitet och hela Guds-folkets allmänna trosmedvetande (jfr LG 12), men idag finns en stark konflikt mellan dem som vill nedtona VCII´s inflytande till förmån för att hålla kvar den legalistiska och inkompletta skrivningen från VCI. Detta är en av de största svårigheterna för ekumeniken idag, jag har jämt fullt ut med att förklara allt detta i mina ekumeniska dialoger. Ofta är mina dialogpartners skeptiska till mina utläggningar om Andra Vatikankonciliet och konstaterar skarpsynt att det handlar inte bara om vad Kyrkan säger, utan också hur hon praktiskt agerar, som Per-Axel sverker skrev i en artikel i Dagen igår om Romersk-katolska kyrkan ur evangelikalt perspektiv. Man uppskattar Andra Vatikankonciliets dokument med dess både träffsäkra och nyanserade beskrivningar av den kristna tron och många referenser till bibeltexter, men konstaterar samtidigt att praktiskt tycks Katolska kyrkan röra sig i en konservativ formalistiskt legalistisk riktning.

 

Det är viktigt att detta samtal får fortsätta, både inom katolska kyrkan och ekumeniskt. Kritik från våra evangelikala bröder och systrar är välkommen och värd att lyssna till.  Jag tror man måste ha is i magen och inte vara rädd att hålla flera bollar i luften samtidigt. Som medaktörer i den levande kyrkan bör vi undvika att hamna i någondera diket:

 

  1. Att neutralt flyta ovanpå och mena att den helige Ande fixar allt till slut ändå (det gör han, men vi är Guds levande redskap i den värld vi lever här, vi kan inte abdikera genom en menlös neutralitet),

  2. eller å andra sidan att så hårt låsa sig för en uppfattning att man förlorar all självkritik och förmågan att lyssna till och ta in andras synpunkter.











  3.  
  4.  
  5.  
  6.  
  7.  
  8.  
  9.  
  10.  
  11.  
  12.  
 

Som sagt: En kyrka utan konflikter är ingen levande kyrka.

 

 

Jesus bön i Getsemane. Lärjungarna sover. (Från S:t Georgskyrkan, Reichenau). Låt inte oss sova eller vara så upptagna med våra egna bekymmer att vi glömmer att fokusera på Jesus och hans kyrka som vi tillhör.

Vad är den Karismatiska förnyelsen i Katolska Kyrkan? 2012-07-16 10:09:00

 Texten är skriven utifrån ett seminarium över ämnet hållit av Bengt Malmgren vid Oas-rörelsens sommarmöte i Kungsbacka 10-14 juli 2012

 

 

 

Karismatisk förnyelse en nåd ämnad för hela kyrkan

 

Pingstens Ande har alltid funnits över kyrkan, utan den vore allt liv förtorkat, all kraft borta och Jesus och gemenskapen kring honom en för längesedan bortglömd parentes i historien.

 

Karismatisk förnyelse handlar inte om något annat än detta: Att medvetandegöra, bejaka och praktisera livet i den Helige Ande. Det är inget vi själva har kontroll över, Gud inbjuder oss att överlåta oss och låta oss ledas av Anden. På så sätt tillåter vi Gud att vara Gud. Om vi frestas att tänka att sjäva har kontroll riskerar vi att falla i samma synd som Adam och Eva, att vilja bli som Gud. Den Karismatiska förnyelsen är Guds verk, inte människans.

 

Karismatisk förnyelse är ingen särskild spiritualitet eller intriktning i kyrkan, utan en nåd given åt hela kyrkan. Lika lite som den klassiska Pingströrelsen äger Karismatiska förnyelsen något monopol på den Helige Ande. Vi katolska karismatiker är fullt ut katoliker som underordnar oss Katolska kyrkans läroämbete och våra lokala biskopars pastorala ansvar. Vi är inte ute efter att blida någon ny kyrka, utan främja Andens liv i hela Katolska kyrkan.

 

Den Karismatiska förnyelsen har ingen enskild grundare, den har ingen starkt sammanhållen struktur, inga medlemslistor utan kommer till uttryck i en mängd av varandra oberoende initiativ såsom bönegrupper, bibelskolor, kommuniteter, TV-stationer, seminarier, olika missioner etc. Inte desto mindre är det samma grundläggande erfarenhet och samma generella målsättning som förenar alla dessa olika uttrycksformer, och relationerna mellan de olika delarna kännetecknas av nätverk och informellt samarbete som finns både på lokal nivå, stiftsnivå, nationell och internationell nivå. Helt naturligt relaterar man till varandra och upplever sig som medlemmar i en och samma familj. Det finns inget behov av mer fasta formella strukturer - man är medvetna om att man redan är fullt inlemmade i Katolska kyrkans gemenskap, vilket är fullt tillräckligt.

 

Hur det börjande

 

Karismatiska förnyelsen började som en helt oväntad utveckling 1967 bland studenter vid D-univ i Pittsburgh, USA. Det var några år efter Andra Vatikankonciliets avslutning. Andra Vatikankonciliet sammankallades av påven Johannes XXII och hölls i olika sessioner mellan 1962-65. Syftet med konciliet var att öppna fönstren i kyrkan mot den moderna världe,han använde uttrycket aggiornamento. Genom undertecknandet av dokumentet Humani Salutis sammankallade påven konciliet och formulerade bönen om en ny Pingst:

 

"Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din heliga Kyrka i samstämmig och enhällig bön, tillsammans med Jesus mor Maria och under vägledning av S:t Petrus, få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens och rättvisans rike, kärlekens och fredens rike. Amen."

 

Andeutgjutelsen över studentgruppen i Pittsburgh och den snabbt växande förnyelsen kunde nästan förefalla som ett svar på Johannes XXIII´s bön. Men mycket annat som förberett vägen för den helige Ande hade dessförinnan hänt både inom och utanför Katolska kyrkan.
I slutet på 1800-talet fanns en nunna i Italien som hette Elena Guerra. Hon hade på sitt hjärta att uppmana den dåvarande påven Leo XIII att förkunna för katolikerna om livet i den Helige Ande. Påven gav 1897 ut en encyklika om den Helige Ande, Divinum illud munus, och på nyåret 1901 bad han för hela kyrkan hymnen Veni Creator Spiritus och invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den klassiska Pingströrelsen under 1900-talets första årtionde föds i Los Angeles. William J. Seymour, pastorn i församlingen på Azuza street där rörelsen tog sin början år 1906 var född av katolska föräldrar. Den katolska Studentgruppen i Pittsburgh hade innan Anden föll över dem studerat den Helige Ande i den tidiga kyrkan, och de hade även haft kontakt med pingstvänner.

 

Andra Vatikankonciliet utvecklade en pingstteologi som är helt och hållet bejakar den karismatiska dimensionen i kyrkans liv. Det uttalas i den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium att de karismatiska nådegåvorna är verksamma också i vår tid, att de är ämnade för alla kristna och är till nytta och uppbyggnad för hela kyrkan:

 

"It is not only through the sacraments and the ministries of the Church that the Holy Spirit sanctifies and leads the people of God and enriches it with virtues, but, "allotting his gifts to everyone according as He wills,(114) He distributes special graces among the faithful of every rank. By these gifts He makes them fit and ready to undertake the various tasks and offices which contribute toward the renewal and building up of the Church, according to the words of the Apostle: "The manifestation of the Spirit is given to everyone for profit". These charisms, whether they be the more outstanding or the more simple and widely diffused, are to be received with thanksgiving and consolation for they are perfectly suited to and useful for the needs of the Church. Extraordinary gifts are not to be sought after, nor are the fruits of apostolic labor to be presumptuously expected from their use; but judgment as to their genuinity and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church, to whose special competence it belongs, not indeed to extinguish the Spirit, but to test all things and hold fast to that which is good." (Dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12)

 

En av de drivande krafterna som medverkade till dessa tydliga formuleringar var en av de fyra kardinaler som utsetts till att strukturera koncilieförhandlignarna: den belgiske Kardinal Joseph Leon Suenens. Han utsågs också senare av påven Johannes Paulus II att vara Katolska kyrkans kontaktbiskop till förnyelsen, och han har betytt mycket för att förankra den Karismatiska förnyelsen vid kyrkans hjärta.

 

ICCRS och kontakten med den officiella kyrkan.

 

Förnyelsen är inte ute efter att skapa fler och större grupper, och strävar inte efter att bygga upp stora organisationer. Vår enda önskan är hjälpa andra kristna att få sina liv förnyade så som våra liv förnyats genom den Helige Ande. Vi eftersträvar en total öppenhet för att låta Anden styra våra liv i vårt engagemang för kyrkan och samhället. Förnyelsen vill främja den Helige Andes liv i alla dess former i hela kyrkan. Lite organisation kan dock vara praktiskt, men denna hålls till ett minimum.

 

I det engelskspråkiga sammanhanget brukar man tala om Katolska karismatiska förnyelsen som CCR, vilket är en förkortning av Catholic Charismatic Renewal.
ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är ett serviceorgan för att samordna och främja CCR på världsplanet samt utgöra ett kommunikations- och samarbetsorgan gentemot Katolska kyrkan officiellt. ICCRS består av ett internationellt råd samt ett servicekontor i Rom. ICCRS är en officiellt erkänd juridisk person i kyrkan enl den kanoniska lagen § 116 och har statuter utfärdade som reglerar dess målsättning och struktur. Där sägs bl.a:
ICCRS is an institution which works in communion with the Holy See, and is open to welcome and represent all the Charismatic expressions in the world that have the same spiritual inheritance, and share the same doctrine in communion with the Magisterium of the Church.
ICCRS consists of an international Council which shares and establishes the central goals, objectives and projects, having an office located in Vatican City, responsible for carrying out the decisions of the Council.
In pursuing its goals and objectives ICCRS seeks to offer helpful service to the CCR. It seeks also to gather wisdom, insight and experience, and to make it available world-wide.
På nationell nivå finns på motsvarande sätt nationella service-kommittéer (NSC) som har motsvarande uppgift på nationell nivå, samt att hålla kontakt med ICCRS och de lokala biskoparna.
De flesta biskopskonferenser har erkänt den Karismatiska förnyelsen, och några nationella servicekommittéer och kommuniteter i olika länder har också ansökt om och fått kanoniskt status. KKS, (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) är den nationella servicekommittén för Sverige. Vi har inte formellt några statuter ännu, men har ett bra samarbete med Stockholms katolska stift och biskop Anders Arborelius som ger förnyelsen sitt fulla stöd.
Målsättningen för Karismatiska förnyelsen är densamma som för Kyrkan som helhet och beskrivs i statuterna för ICCRS:

 

  • främja kontinuerlig mogen personlig omvändelse till Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare

  • främja ett målmedvetet personligt mottagande av den helige Andes person, närvaro och kraft

  • främja mottagnadet och bruket av de andliga nådegåvorna (karismerna), inte bara inom förnyelsen, utan i hela kyrkan

  • främja evangelisation i den helige Andes kraft, innefattande evangelisation av icke-kristna, re-evangelisation av nominellt kristna och evangelisation av kulturerna och sociala strukturer

  • främja kontinuerlig tillväxt i helgelse genom tillbörlig integration av dessa karismatiska strävanden i kyrkans fulla liv











  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
 


Karismatiska förnyelsen var något som skedde som ett initiativ av den helige Ande. Först i efterhand kom den teologiska reflektionen och försöken att förstå och teologiskt beskriva det som hänt. Då förnyelsen var som kraftigast växande i USA gav några amerikanska teologer ut en skrift där man teologiskt beskriver det som sker och sätter in andedopet i ett sammanhang med de kristna initiationssakramenten dop, konfirmation och eukaristi. Man konstaterar att detta samband har funnit från början under kyrkans första århundraden, och det som nu sker är en återgång till det som är normaliteten för kyrkan. Deras slutsats är att dopet i den Helige Ande är normerande för ett normalt kristet liv. Skriften heter ”BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN – Vad har dopet i den Helige Ande att göra med att bli kristen?” Sedan dess har mycket skrivits över ämnet. En av förnyelsens namnkunnigaste personer, det påvliga hushållets predikant, kapucinmunken och prästen p Raniero Cantalamessa har skrivit böcker om den Helige Ande, ICCRS har hållit många teologiska seminarier och gett ut dokument om olika aspekter på förnyelsen.

 

Förnyelsens brist på fast organisation och formella strukturer är både en styrka och en svaghet. Det fäster uppmärksamheten på att förnyelsen inte är ordnat och strukturerat av människor, utan Guds verk genom den helige Ande. Det fäster också uppmärksamheten på att Guds handlande temporärt kan förefalla rörigt, då vi inte har full kontroll, och det gäller att motstå frestelsen att hjälpa Gud på traven genom att "städa upp" och låsa in förnyelsen i alltför fasta strukturer som då riskerar att bli människoverk som bromsar mer än främjar.

 

Att det inte finns fast organisation innebär inte att det finns brist på ledarskap, men det är en annorlunda form av ledarskap än inom fasta institutioner med formella tjänstetillsättningar. Ledarskapets natur inom Karismatiska förnyelsen är att vara tjänande, inte att kräva lydnad och konformitet. En ledare känns igen genom att han eller hon är utrustad av Gud med andliga gåvor för sitt ledarskap. Ledarskap är såväl en andlig gåva som något man kan ha naturlig fallenhet för. De naturliga gåvorna bekräftas och befruktas av Anden. Det finns ingen enhetlig formell procedur för att utse ledare, och det finns ingen formell hierarki. Den katolska karismatiska förnyelsen står helt under de lokala biskoparnas pastorala ansvar. Bristen på formellt ledarskap kan ibland leda till oenighet och problem, och den lokale biskopen kan besluta att lägga ner vissa projekt om svårigheterna inte kan hanteras.
Men hur oordnad och ostrukturerad Karismatiska förnyelsen än kan te sig, inget gräsrotsinitiativ i Katolska kyrkan har någonsin vuxit och spridit sig så snabbt och kraftfullt som den Karismatiska förnyelsen. Det beror på att det är ett direkt verk av den Helige Ande, inte av människor. Miljontals människors liv har förvandlats, vilket förnyat tron, gett nya visioner, den helige Andes eld har upptänts i människors hjärtan, de har fått en ny kärlek och en ny beslutsamhet att tjäna Herren inom ramen för vilken kallelse det än gäller, som samhällsmedborgare, förälder, präst, biskop… Idag räknar man med att minst 120 miljoner människor som kan vittna om att deras liv blivit förvandlat på detta sätt genom den Karismatiska förnyelsen.

 

Från början var det USA som dominerade, helt naturligt eftersom förnyelsen började där, men idag är Afrika, Asien Syd- och Latinamerika de delar av världen där förnyelsen är som störst.
Alla de sista påvarna har uttalat sig positivt om Karismatiska förnyelsen och givit den sitt stöd. Påven Paulus VI kallade det för en chans för Kyrkan och världen, och påve Benedikt har sagt att det är viktigt med en ny pingstens kultur i Katolska kyrkan, och den tidigare påven Johannes Paulus II hade verkligen ett hjärta för förnyelsen. Jag var själv med på en internationell karismatisk konferens i Rom 1984 där påven uppmanade oss inom Karismatiska förnyelsen att vara trogna vår kallelse och tillsammans med honom ”öppna dörrarna för Frälsaren”

 

Det som kännetecknar Karismatiska förnyelsen är vår förståelse av den helige Andes roll i Kyrkan som inte har ändrats sedan kyrkans första tid så som det beskrivs i Apostlagärningarna. Apostlarna var mycket noga med att den fulla initiationen i det kristna livet också omfattade mottagandet av den helige Ande, det som med Apostlagärningarnas terminologi kallas "dopet i den helige Ande", vilket i allmänhet medförde olika nådegåvor och en påtaglig förändring som erfars både av den som mottar andedopet, och att utomstående kan konstatera att något nytt har skett med personen.
Beviset på Andedopets autenticitet är inte i första hand avhängigt i en analys av erfarenheten i sig själv, utan snarare av de effekter det får i de enskilda personernas liv och i de frukter som frambringas. I många officiella uttalanden från Kyrkan pekas just på de goda frukterna som förnyelsen frambringar.

 

Det viktiga för Karismatiska förnyelsen är att vara trogen sin kallelse och fortsätta att proklamera dopet i den helige Ande - Pingstens nåd som normativt för Kyrkans liv och alla kristna. Denna nåd leder oss in i en personlig levande relation med Gud, Fadern, sonen och den helige Ande och hjälper oss att söka helgelse i våra liv. Med dopet i den helige Ande kommer olika nådegåvor, karismer som enligt Andra Vatikankonciliets dokument om Kyrkan är ändamålsenliga och nyttiga för Kyrkans uppbyggnad.
Det är också viktigt att finna en hälsosam balans och dynamisk spänning mellan de karismatiska och institutionella dimensionerna i Kyrkan. Som karismatiska katoliker är vi trogna mot kyrkan och helt underställda läroämbetet och dess vägledning. Vi är i första hand katoliker, sedan är vi karismatiska.
Det finns ingen motsättning eller dragkamp mellan den institutionella och den karismatiska, dessa dimensioner existerar tillsammans. Vi behöver formas av kyrkan och övervinna frestelsen att låta oss helt styras av personliga övernaturliga uppenbarelser. Vi måste akta oss för att bli trångsynta och inåtvända. Vi måste lyfta blicken och se den större bilden av Kyrkan i världen. Utan den institutionella dimensionen skulle det vara brist på god ordning, och det blir kaotiskt. Men utan den karismatiska dimensionen skulle det vara mycket lite liv i kyrkan som skulle te sig som stel och fyrkantig. Vi behöver båda.

 

Förnyelsen och ekumeniken

 

Vi vet att Katolska kyrkan är överlåten åt ekumeniken. Påven Johannes Paulus II gav ut den stora ekumenikencyklikan Ut Unum Sint som anger riktlinjer för ekumeniken. Enligt dessa är ekumeniken ett måste för alla katoliker, inget vi kan välja att göra eller låta bli. Eftersom vi delar erfarenheten av dopet i den helige Ande med protestanter, pingstvänner och nya icke samfundsanknutna karismatiska kristna församlingar, så har den Karismatiska förnyelsen en alldeles speciell roll att spela i att bygga starka ekumeniska relationer. För att göra detta är det viktigt att vi först är trygga i vår katolska identitet. Påven Paulus II talade till förnyelsen och kallade oss till "kyrklig mognad", vilket betyder att på ett fullödigt sätt ta del av och spela en roll i Katolska kyrkans liv.
Den katolske prästen Peter Hocken har i många år studerat Pingströrelsen och Karismatiska förnyelsen. Han ser allt detta, den klassiska pingströrelsen och karismatisk förnyelse i gamla protestantiska samfund och katolska kyrkan, liksom uppkomsten av nya karismatiska icke samfundsanknutna församlingar som en enda ström av Guds nåd som hänger ihop. Därför använder vi nu mera och mera uttrycket pingstkarismatisk förnyelse som ett sammanfattande namn på allt detta.

 

Pingströrelsens avsikt var inte från början att bygga nya samfund, men kom med tiden att bli alltmer exklusiv då de etablerade samfunden tog avstånd från denna form av karismatik. Efter hand kom man att se sig själv som framtidens kyrka, medan de gamla samfunden betraktades som döda utan andligt liv.
Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i de nya karismatiska rörelserna inom de äldre samfunden. Han blev en brobyggare mellan de gamla samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var profetisk och förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Från 1959 far David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner. Jag har haft förmånen att själv träffa David du Plessis på en internationell katolsk karismatisk konferens i Rom 1984.
Också Levi Pethrus inställning till ekumeniken har omprövats under senare år. Joel Halldorff och Aronsson tillhör dem som betonat Pethrus ekumeniska inriktning. Det faktum att Pingströrelsen i Sverige ansetts obligat måste finnas inom fristående församlingar har inget med teologiska överväganden att göra, menar Aronsson utan är kulturellt betingat utifrån svensk folkrörelsemodell. Kommunisterna byggdes upp sina förbund på samma sätt.
1900-talet kom verkligen att bli den Helige Andes århundrade helt enligt påven Leo den XIII´s böneintention på nyåret vid 1900-talets begynnelse. Under loppet av 1900-talet har 25% av kristenheten blivit involverad i den klassiska pingströrelsen eller karismatisk förnyelse inom de gamla samfunden. Peter Hocken som studerat den pingstkarismatiska strömningen talar om fyra olika ”Andens överraskningar” där utvecklingen tagit en helt annan vändning än vad man kunde tänka ut eller fantisera om i förväg. Dess överraskningar är:

 

• 1906: Pingströrelsen startar på Azusa Street LA och blir snabbt en världsrörelse.
• 1960-talet: Karismatisk förnyelse i äldre protestantiska samfund.
• 1967: Karismatiska förnyelsen börjar i Katolska kyrkan och sprids inom hela världskyrkan.
• 1970-talet: Messiansk judaism utvecklas.

 

Peter Hocken sätter in framväxten av judekristna församlingar i samma perspektiv som den pingstkarismatiska strömmen. Den judekristna delen som varit borta från kristenheten sedan 500-talet är nu på väg att återvända. Säkert står det i samband med de fruktansvärda erfarenheterna av Förintelsen och kristenhetens omprövning av sitt antisemitiska förflutna. Ersättningsteologin är nu väsentligen utmönstrad ur kristenheten, och påven Johannes Paulus II som bl.a. besökte Jerusalem år 2000 tillhör dem som tagit initiativ till att be judarna om förlåtelse för kyrkans historiska förbrytelser mot dem. Under 1900-talets senare del, efter sexdagarskriget 1967, har alltfler judar i Jesus upptäckt den Messias de väntat på och vi har fått en tillväxt av judekristna församlingar, som tror på Jesus samtidigt som man håller fast vid sina judiska seder. Han ser judekristendomens återvändande till kristenheten som den felande länken i den ekumeniska processen. Judekristna verkar ofta katalyserande på ekumeniken som annars kan gå ganska trögt. Först med återvändandet av den judekristna delen av kristenheten kan Kristi kropp bli hel.

 

Hocken reflekterar över hur man kan förstå den pingstkarismatiska strömningen i världen som ett uttryck för Guds ingripande på ett sätt som vi människor inte har kunnat förutse eller planera. Det tycks vara så att Guds ande rör sig ganska suveränt mellan olika delar av Kristi kropp och är inte alls lika noga med samfundsgränser som vi människor ofta är. Han ser det andliga skeendet med den pingstkarismatiska förnyelseströmmen under 1900-talet som ett utryck för gudomlig vishet. Sett ur detta perspektiv är det något större än strikt Pingströrelsen och de karismatiska förnyelserörelserna inom de olika samfunden. Våra mänskliga definitioner tenderar att stänga in och begränsa Anden. Det gäller att lyfta blicken och se de större perspektiven.

 

/Bengt Malmgren

 

Referenser:

 

BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN - Vad har dopet i den Helige Ande att göra med att bli kristen? Kilian McDonnel, George Montague (red) Kan beställas från KKS. Internetversion här.

 

STRÖMMAR AV LIV, Lillemor Hallin (kan beställas via KKS)

 

SKAMMEN OCH HÄRLIGHETEN, Peter Hocken, Livets Ords förlag (Kan beställas via KKS)