Fader Dominic Valanmanal uppmuntrar oss att tro och ber för helande och Andens utgjutande

Fader Dominic Valanmanal är från provinsen Kerala i södra Indien och tillhör Syro-malabariska katolska kyrkan, en östlig med Rom unierad självbestämmande delkyrka i Indien. I helgen hade han möte med bönegruppsledare och på måndagskvällen var det ett offentligt möte i Katolska domkyrkan med förbön för helande och Andens utgjutande.

F Dominic (t.v) talar i Domkyrkosalen tolkad av f Benoy

I Kerala finns en stark karismatisk väckelse som engagerat miljontals indier. Karismatiska katoliker från regionen har också betjänat förnyelsen i Europa och övriga världen. F Fio Mascharenas, SJ som var den förste presidenten för ICCRO (nu CHARIS), karismatiska förnyelsens serviceorgan i Vatikanen och som besökte Stockholm i samband med den Nordiska Karismatiska katolska konferensen 1985 kommer också från Kerala.

Fader Dominic är direktor för ett stort retreatcenter, men reser över hela världen. På inbjudan av kardinal Anders Arborelius brukar han hålla reträtter här i Sverige några gånger om året. Det finns en stor grupp indier i Sverige, och även präster med ursprung i Indien. Vid kvällens möte i Domkyrkan tolkades han av F Benoy som förestår Syrisk-malabariska katolska missionen i Stockholms katolska stift.

Den som tagit initiativ till och sett som sin uppgift att organisera f Dominics arrangemang i Sverige är Dennis Abraham Thazhamoni, medlem i bönegruppen i Järfälla. Dennis är från Indien men är nu bosatt i Sverige och arbetar som affärsman. Han har tagit det som sin uppgift att organisera Fader Dominics arrangemang i Norden. Dennis beskriver sig som en lekmannaevangelist. Tidigare var Jesus och kyrkan något ganska perifert i hans liv säger han, men i början av 2000-talet mötte han Jesus och erfor den helige Andes kraft på ett sätt som ändrade hans liv. Han säger att han är glad att f Dominic tagit Sverige som huvudkvarter för sina resor i Europa.

[Läs mera: Dokument om Katolsk karismatisk förnyelse, tidningen Dagen 2017]

F Dominic är något av en katolsk väckelsepredikant. Han uppmuntrar oss att växa i tro, och att tron måste flytta från att inte enbart omfatta intellektet till att också bli rotad i hjärtat. Han talar om andliga nådegåvor, helande och befrielse. Hans predikan åtföljs av att han ber för och lägger händerna på människor. De flesta som tar emot förbön erfar en välsignelse av det på något sätt, ibland kan också mer exceptionella under och tecken ske, som för ett år sedan då en familj kom med sitt 3 månaders spädbarn till f Dominic. Barnet var hjärnskadat, medvetslöst och måste matas med sond. Läkarna hade sagt att det inte fanns något hopp. Efter förbönen blev barnet helt friskt. Läkarna betraktade tillfrisknandet som oförklarligt.  Att sådana saker sker då och då när vi ber för sjuka är väl känt och ett faktum. Den medicinska vetenskapen kan konstatera att det är oförklarligt, men det är med trons ögon som vi säger att det är Guds verk.

Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade. Också här i Sverige finns många vittnesbörd i nutid, både från frikyrkor och Katolska kyrkan om mirakler.

Läs mera: [Varför helar Gud (inte alla)?] [Mikael Grenholms bok Dokumenterade mirakler] [Kyrkans helande uppdrag. Föredrag av Lillemor Hallin] [Intervju med Bengt Malmgren i Dagen: Tron skall befria, inte förtrycka]

Om vi på enklaste sätt

• kommer inför Gud i tro,
• bekänner och ångrar våra synder, 
• bjuder in Jesus att vara centrum i vårt liv och
• ber om den helige Andes gåva,

då kan Gud förvandla våra liv. Vittnesbörden är otaliga från människor som upplevt detta. Hemligheten är att det är så enkelt. Då vi öppnar vårt hjärta stiger Gud in, men han respekterar vår integritet och tränger sig inte på. (Jfr Upp 3:20)

Många sjuka och behövande människor söker förbön, utan att de därför har en tvingande förväntan att Gud skall ingripa mirakulöst, och de upplever ofta den kristna miljö som omger förbönen som läkande, tröstande, livgivande. När jag själv som ung fick uppleva den helige Andes verkan i mitt liv på ett djupare sätt blev jag också mera medveten om mina inre brister och sår och vågade lägga fram det inför Gud i samband med förbönssamtal, vilket ledde till ett inre helande, utan vilket jag inte skulle vara den människa jag är idag.

Inte desto mindre hörs ibland kritiken att det är fel att be för sjukas helande eftersom inte alla blir helade på det sätt de förväntat, och att det leder till frustration och kanske skuldkänslor för att det är ens eget fel att man inte lyckats ”prestera” tillräckligt mycket tro. Jag läser på internet att viss sådan kritik även framförts mot f Dominics mission.
Församlingen Livets Ord fick tidigare liknande kritik. Johan Heltne, tidigare Livets Ord-medlem skildrade i romanform sina inte alls odelat positiva upplevelser som ungdom i Livets Ord. Därför är det viktigt att framhålla att tron är inget man presterar av egen kraft. Den väcks i hjärtat genom det vittnesbörd man hör från andra människor. Tron är alltigenom Guds nåd, en dyrbar skatt att upptäcka. Hade vi ingen tro skulle vi ju inte ha attraherats av kyrkan över huvud taget.

Men visst finns en risk, att om förväntningarna är ställda alltför högt både hos den som blir föremål för förbön och i miljön, så uppstår besvikelse och negativa tankar om helandet uteblir. Berömda helandepredikanter inom frikyrkligheten såväl som inom Katolska kyrkan löper denna risk om man inte är medveten om problemet. Stora möten kan lätt urarta i alltför urskillningslös entusiasm, därför är det viktigt med en medveten själavårdande hållning både hos predikanten och i den organisation och gemenskap som omger liknande missioner. Jesus själv verkade ju vara medveten om människors benägenhet till överentusiasm då han förbjöd dem att berätta att de blivit helade.

Mirakulöst helande av kroppslig sjukdom genom förbön är verkligen ett specialfall, det är inget man kan förvänta sig eller ”kräva” av Gud, men när det sker är det ett andligt tecken på inkarnationens verklighet i vår värld. Men mycket annat kyrkan gör är också helande för kropp och själ på olika sätt. Påve Franciskus har liknat kyrkan vid ett fältsjukhus som tar emot människor snarare än en fästning som stänger ute. Kyrkan är kallad att vara en läkande miljö:

• Den karitativa vägen, kärlek och omsorg om medmänniskorna är grundläggande. Där kärlek och vänskap finns och omsorg om de fattiga och behövande, läggs en grund för helande.
• I sakramenten är Jesus själv närvarande med sin helande kraft. Redan i dopet finns läkedom.

Leva har sin tid, dö har sin tid. (jfr Predikaren kap 3) Det är inte alltid förbön för kroppens helande är på sin plats. Varför en Gud som är god och allsmäktig tillåter lidande och ondska (Teoidicé-problemet) är en ständigt återkommande fråga för mänskligheten. Det kristna svaret är att se det som ett mysterium snarare än ett problem – annars hamnar vi obönhörligen i en återvändsgränd. Vår teologi måste därför ha ett utrymme för lidandet. Också Paulus talar om en tagg i hans kött (2 Kor 12:7) Jesus berör själv temat i Nasarets synagoga:

Jesus sade till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också… Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” (Luk 4: 23-30)

Någon som besökte ett av Moder Teresas hem för döende frågade: ”Alla dessa döende som får en värdig död hos er – är det några av dem som blir helade?” Moder Teresa svarade: ”Ja, femtio procent blir helade till livet. De andra femtio procenten dör helade”.

Då vår högt aktade broder Wilfrid Stinissen avled för några år sedan efter en tids sjukdom citerade  Göran Skytte i ett minnesord ett mail han fick från honom några veckor innan hans död:

”Som du vet har jag inte mått bra i min kropp den senaste tiden. Nu har jag äntligen fått svar på undersökningarna. Det visar sig att det handlar om cancer i bukspottkörteln. Ur medicinsk synpunkt är det ett dåligt besked. Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer.”

Vi kan med stor frimodighet fortsätta att ha en förväntansfull tro på Guds barmhärtighet och Andens helande kraft, samtidigt som vi med ödmjukhet står inför lidandets mysterium och inser att vi inte kan styra Gud. Att med förnöjsamhet kunna vila i det lite grå och händelselösa och finna en frid och kravlöshet i det och att finna en glädje i att hjälpa andra är också en nådegåva, ett Guds mirakel.

Allt detta ryms inom kyrkans tro, personifierad i vår biskop och kardinal Anders Arborelius som samtidigt bjuder in f Dominic för att han vill att bön för helande och den helige Andes liv skall finnas och bli mera känt i kyrkan och låter sig intervjuas i en lokaltidning i Stockholm och säger att ”istället för att jaga den egna lyckan och fly undan tristessen borde vi tänka mer på andra och våga ha tråkigt ibland, vi är inte här för att ha kul. Livet består också av grått”

/Bengt Malmgren